X
Annons
X

”Jag blir så glad av latinorytmerna”

Träning behöver inte vara ett nödvändigt ont. För många är det en endorfinkick och en källa till glädje. Sofie skrattar med hela ansiktet när hon hoppar fallskärm, Henrik brinner för konstsim och Inger har blivit ­beroende av att dansa zumba.

En danslärare i färgsprakande kläder rullar på höfterna till latinamerikanska rytmer. Mittemot henne härmar ett gäng tjejer och killar hennes rörelser. En av dem är Inger Magnusson. Bredvid sig har hon sin fjortonåriga dotter Isa, som ofta följer med och dansar.

Vi befinner oss på dansgolvet på nattklubben La Isla vid Fridhemsplan, där en dansskola hyr in sig och lär ut zumba. Det är ett slags workoutpass i form av ett potpurri av latinamerikanska dansstilar som samba, salsa, merengue och reggaeton. Danspasset grundades av en colombian i mitten av 90-talet. Sedan dess har zumban vunnit stor popularitet världen över.

Inger Magnusson har dansat i många år och har testat flera olika slags danser. Men när hon provade zumba för ett drygt år sedan, tyckte hon att det var roligare än någonting annat.

Annons
X

–Både den här och förra sommaren dansade jag bort hela semestern. Jag stannade hemma i stan och dansade zumba var och varannan kväll.

Den här dansen, säger hon, är fysiskt krävande. Takten går stundvis mycket snabbt och låren och midjan får sig en rejäl genomkörare efter en timmes pass. Men det är inte förrän efteråt, då kroppen säger ifrån, som Inger brukar märka att hon är helt slut.

–Jag blir så glad och uppfylld av latinorytmerna, att jag glömmer bort hur jobbigt det är. Det passar mig utmärkt, för jag tycker att det är så tråkigt att gå på gym och aerobics. Jag behöver känna glädje för att hitta motivation till att träna.

Inger gillar att zumban är lätt att hänga med i. Den består av enkla grundsteg, vilket gör att hon slipper fundera över hur armar och ben ska röra sig. Istället kan hon ta ut rörelserna maximalt och genast bli ett med musiken.

–Zumba är beroendeframkallande. Medan jag dansar är all stress i mitt liv som bortblåst, jag är bara här och nu. Det ger mig bra mental träning.

Namn: Inger Magnusson.

Ålder: 47 år.

Familj: Dottern Isa, 14 år, som också dansar zumba, och en son på 18 år.

Bor: Täby.

Arbetar som: Lärare.

"Tänderna ilade"

Under uppväxten brukade Sofie Lantto drömma att någon jagade henne. För att fly sin väg hoppade hon då upp i luften och började flyga.

Det var så härligt att sväva i luften i drömmarna, att Sofie som 18-åring bestämde sig för att testa fallskärmshoppning. Och hon blev biten från första stund.

–Det var magiskt att falla fritt de där 60 sekunderna innan skärmen vecklades ut. Det var så nära det bara går att flyga med den egna kroppen. Jag kunde röra mig åt alla håll utan att något tog emot. När jag landade på marken ilade det i tänderna eftersom jag hade skrattat hela vägen ned i den kalla vinterluften, säger hon.

Än idag, 4000 hopp och 18 år senare, blir Sofie lika lycklig och endorfinfylld när hon hoppar. Hon stormtrivs också i det stora umgänget ute på hoppfältet i Gryttjom, norr om Uppsala. Dit brukar hon åka på helger och semestrar tillsammans med sin sambo, som tursamt nog delar hennes intresse, och deras två barn. På fältet står en husvagn parkerad året runt, ständigt beredd att husera dem.

–Där är massor av barn som leker med varandra medan vi vuxna turas om att hoppa. Efter en hel dag har kroppen fått jobba hårt.

Att packa sin fallskärm enligt konstens alla regler, springa för att hinna med planet cirka tio gånger på en dag, och kontrollera kroppen i luften samt göra olika konster – det är energikrävande.

–Men jag håller ju inte på med det här för träningseffektens skull. Nej, hoppar gör jag bara för att det ger en sådan frihetskänsla. Det finns inget som bräcker det.

Namn: Sofie Lantto.

Ålder: 36 år.

Familj: Sambo och två barn, 6 och 3 år.

Bor: Åkersberga.

Arbetar som: Art director.

"Det är en otrolig kick"

Ett tiotal män flyter omkring i badbyxor och badmössor på GIH-badet i Stockholm. De håller i varandras armar och ben och bildar ett enormt blomsterliknande mönster. De kallar sig Stockholm konstsim herr och utgör Sveriges enda konstsimklubb för män.

–Vi startade laget för några år sedan, när vi alla närmade oss 40 och ville prova på någonting nytt. Konstsim kändes lockande eftersom så få killar utövade den här sporten, säger Henrik Lundgren.

Reaktionerna de brukar få är blandande. En del blir rörda, medan andra skrattar. Även om de själva kan se det komiska i det gränsöverskridande, är de noga med att behålla allvaret.

–Annars skulle bli för mycket pajaseri. Jag menar, ett gäng medelålders män som konstsimmar och dessutom garvar, det skulle väl ingen ta på allvar?

Gruppen tränar ihop i vatten på torsdagar. Därtill brukar de torrsimma en dag i veckan. Det senare innebär att de tillsammans skapar koreografier och synkroniserar dem med den egenhändigt skrivna musiken, på torra land.

–Den kreativa processen är väldigt kul. Och när vårt program till slut sitter, efter hårt slit, känns det fantastiskt. Det är en skön känsla att tillsammans bilda formationer som rör sig över vattnet.

Henrik brinner också för de många framträdanden laget gör på olika event runt om i Sverige och de internationella amatörtävlingar det medverkar i.

–Det är en otrolig kick att uppträda inför publik, det är då vi får den verkliga belöningen för all den tid vi har lagt ned. Vår dröm är att få en egen show i Las Vegas.

Namn: Henrik Lundgren.

Ålder: 43 år.

Familj: Fru och två barn.

Bor: Södermalm i Stockholm.

Arbetar som: Frilansande projektledare.

Minna Tunberger

Läs även

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X