Annons

”Jag är luft, jag finns inte”

Mobbning i arbetslivet är ett jätteproblem! Det blev tydligt för oss på Idagredaktionen då mejlen började strömma in och telefonerna började ringa så fort första delen i vår serie om ”det osynliga våldet” kom i tidningen. Och anstormningen har fortsatt. Tyvärr kan vi bara publicera ett litet urval av alla upprörande berättelser om ”vuxna” som mobbar andra vuxna.

Publicerad

Tack för att ni skriver om mobbningen i arbetslivet! Jag är övertygad om att den är en av huvudförklaringarna till sjukskrivningarna. Jag har varit med om allt det som beskrivs i SvD:s artiklar: Jag var stark, drivande, glad, frustande av dådkraft efter min befordran i utbildningssverige ... och det tålde kollegerna inte.
Förloppet var exakt som det ni beskrivit: ”Skitprat”, rykten, vägran att samtala, förnekande av problemet, konflikträdda chefer, svikare, passiva, alla som gick undan och tittade åt ett annat håll. Och visst var jag ”överkänslig”, o ja!
Det tog bara ett halvår att knäcka mig - jag som varit frisk som en nötkärna, stark som en björn och glad som en lärka i hela mitt liv. Sedan var jag bokstavligt talat arbetsoförmögen i drygt ett år. Förlamande trötthet, yrsel, huvudvärk, illamående; alla de som tillhör de sömnstördas brödraskap vet vad jag menar.
Nu är jag frisk igen, men det krävdes fem år, kärleksfulla och tålmodiga anhöriga och vänner, en insiktsfull läkare, en klok advokat och en god Gud. Ingen av dessa hjälpare kom från min arbetsplats; där fanns inget stöd och ingen nåd.
Mitt råd till dig som drabbas: Ta tag i det genast, gå inte undan, ställ folk till svars! Mobbarna är fega; de gillar inte konfrontationer. Låt dem inte komma undan! Och framförallt: gå inte och vänta på att andra skall göra något. Den arbetsplatsmobbade är ensam, det är lika bra att inse det. Lyckas det inte: ge dig av medan du har någon självkänsla kvar.
Det stämmer att såret aldrig läker helt.
Nästan frisk igen

År 2000 fick jag en ny chef på grund av omorganisation. Fram till dess hade jag alltid blivit uppskattad för det jag gjorde och var ganska duktig i mitt yrke. Jag har haft ansvarskrävande arbetsuppgifter och har också haft känslan av att vara ganska uppskattad av mina arbetskamrater.
Som person är jag ambitiös och har alltid satsat helhjärtat på mina arbetsuppgifter. Jag har aldrig varit rädd för att säga ifrån och stå för det jag tycker, är nog en ganska stark person som avskyr orättvisor och som
alltid försöker se till att alla runt omkring har det bra.
Min nya chef började med att i det närmaste helt nonchalera min existens. Och än mindre bryr han sig om mina kvalifikationer och tidigare erfarenhet som många gånger kunnat vara till nytta.
Det har varit tjänster lediga där min kompetens inte kunnat ifrågasättas, men som blivit tillsatta av människor med ingen eller mycket liten erfarenhet. Det är ofta människor som går att styra som han vill, har jag förstått.
Successivt har mina arbetsuppgifter blivit mer och mer stereotypa och trista. Jag har fråntagits uppgifter som jag tidigare ansvarat för. Jag får inte längre information som jag tidigare fick. Har vid ett flertal tillfällen inte tillfrågats där jag sitter inne med information och kunskap. Min chef hälsar aldrig på mig, han går förbi mitt rum och hälsar högljutt (nästan demonstrativt) på mina kolleger, frågar hur de mår och om de haft en bra helg/semester med mera. Jag är luft, jag finns inte.
Om jag måste kommunicera försöker jag vara
trevlig och tillmötesgående och försöker göra allt till 110 procent, men får aldrig någonsin någon uppskattning. Jag ”pratar av” mig ibland hos en kollega som tidigare hade samma chef men som lyckats byta avdelning. Men det är ju ingen lösning på problemet, vem sjutton ska man vända sig till? Ingen annan verkar heller märka vad som pågår.
Jag söker hela tiden efter nytt arbete, eftersom jag inser att det är det enda som kan få slut på ”terrorn”. Men det är inte lätt när man är 53 år.
Ulla

Annons
Annons
Annons
Annons