Annons
X
Annons
X

”Jag är helt enkelt sugen på havet”

Sophie Zelmani är tillbaka med sina vackra poplåtar. Hon använder sig av sju ackord när hon komponerar och har en alldeles egen låtskrivarritual.
–Jag tar fram gitarren, ­spelar i tio minuter och om det inte kommer någon låt så slutar jag direkt.

Foto: LARS PEHRSON

Sophie Zelmani brukar alltid beskrivas som tystlåten och att det ibland är svårt att höra vad hon säger, för att hon viskar, något hon också gör i sina melodiska låtar. Så är det förvisso. Men efter tystnaden kommer ­oftast finurliga och härligt själv­ironiska glidningar i svaren. Den nya plattan The ocean and me – åttonde i ordningen – handlar om havet. Hur havet och Sophie Zelmani hör ihop är hon ännu inte helt på det klara med.

– Jag har inte tagit reda på det än och vet inte om det är havet i sig eller något annat.

Är havet en metafor?

Annons
X

– Det är det jag undrar, haha. Jag är helt enkelt sugen på havet för jag inbillar mig att det är ­någon slags frihet, något vilt. ­Titeln bara kom. Men jag har också läst Den gamle och havet av Hemingway, som är rätt fin.

I vanlig ordning har Lars Halapi producerat plattan. Sophie Zelmani struntar i uppmaningar om att hon borde testa något nytt. Hon tänker inte separera från sin producent.

– Då får han göra slut. Det finns inte i min värld. Det är bara alla andra som tjatar om det.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    En annan gammal kompis, den världsberömde fotografen Anton Corbijn, har fotat omslaget.

    – Det är inget konstigt att fråga honom längre. Periodvis pratar vi med varandra. Han vill att jag ska fråga och nu råkade det bli så att han ändå skulle till Sverige.

    Den förra plattan Memory ­loves you, som kom 2007, handlade om skilsmässa och död. Nu är det mer om trassliga relationer. I Wind took my sail sjunger Zelmani: ”I don’t understand how I can be leaving you” och i Passing by finns textraden ”Soon I’ll be gone”.

    – Oftast är det inte relationen det är fel på utan det är jag som funderar och är trött på mig själv.

    Hon har en hang up för att kalla sig musiker, eftersom hon ”skriver låtarna men inte kan spela”. Invändningen att hon gör sina ­låtar med hjälp av en gitarr, av­färdar hon raskt.

    – Jag har ingen ro att testa så många nya ackord.

    Snart tioåriga dottern Etta har hon tidigare beskrivit som det största hon har.

    – Men hon tycker min musik är tråkig och deppig. Hennes kompisar tycker likadant. Etta lyssnar mest på Ola och Amanda Jenssen.

    Är du rädd för att överföra din blyghet till dottern?

    – Ja, men lyckligtvis är hon helt tvärtom. Ibland kan jag skicka in henne på restauranger för att fråga om något bord är ledigt, för att jag själv inte vågar.

    Var du blyg före tonåren?

    – När jag gick i trean och vi skulle på klassresa satt jag längst fram i bussen och sjöng i mikrofonen. Men det har jag förträngt och kommer inte ihåg det själv. När folk berättar det får jag hjärtstillestånd.

    Sophie Zelmani är 36, så jag undrar om hon har 40-årskris på gång.

    –Jag har haft 30-årskris sedan jag var 28 och den pågår fortfarande. Snart kommer nog nästa kris, haha. Det är inte så kul att titta sig i spegeln för det går bara utför. Man borde ha uppskattat den där släta huden man hade när man var 20 år.

    Blir scenskräcken mindre ju äldre du blir?

    – Nej, den blir bara större och större. Det känns ganska otänkbart med turnéer innan vi börjar repetera men efter första spelningen får jag en kick. Jag brukar jämföra spelningar med ett flygplan, ju mer man flyger desto större chans är det att krascha.

    Annons
    Annons
    X
    Foto: LARS PEHRSON Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X