Annons
X
Annons
X

”Jag är en otäck fan för jag gillar mina filmer”

Suzanne Osten vågar erkänna att hon tycker om sina gamla filmer. Nu ges sex av dem ut på dvd. Samtidigt spelar hon in en ny film för första gången på femton år.

(uppdaterad)
Susanne Osten.
Susanne Osten. Foto: STAFFAN LÖWSTEDT

Det är sent 1930-tal. Platsen en biograf någonstans i Sverige. På duken visas den franska filmen ”Dimmornas kaj”. I mörkret börjar publiken tjafsa om den eviga cineastfrågan: Hollywood eller Frankrike?

Då kliver biografvaktmästaren in och skäller ut dem: ”Ni fina som sitter här och fjantar er – vad är det för fel på Thor Modéen?”

– Haha! Jo, jag är Wallis Grahn, skrattar Suzanne Osten när jag frågar om scenen, den inledande i hennes debutfilm ”Mamma”, är att betrakta som en programförklaring för hennes eget filmskapande.

Annons
X

Vi sitter vid hennes köksbord, dricker kaffe och äter lyxknäckebröd som kattvakten lämnat. Suzanne Osten har precis kommit hem från skrivveckor på Capri. Där har hon bland annat knåpat på den film hon ska spela in i sommar – den första på närmare femton år – och det är med anledning av film, både ny och gammal, som vi ses. För i dagarna släpps samlingsboxen ”Det bästa av Suzanne Osten – Film, feminism & galenskap” som inleds med just ”Mamma” från 1982 och slutar med 1996 års barnfilmsfiasko ”Bengbulan”.

– Det är ju ironiernas ironi att bolaget som ger ut mina filmer kan göra det för att de tjänade pengar på en box med hembiträdesfilm. Precis de filmer jag ironiserar över i ”Mamma”! Underbart!

Jo. Suzanne Osten, precis som rollen hon skrev åt Wallis Grahn, gillar den svenske komikern Thor Modéen och är en filmisk allätare som älskar både det så kallat höga och det låga. Just tack vare mamman, filmkritikern Gerd, som debutfilmen handlar om.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    – Jag såg hur mycket Hollywood och Tarzan som helst. Men jag blev också kritisk mot kritikern. Att behöva välja mellan Chaplin och Buster Keaton är larv. Man kan gilla allt!

    Ett samtal med Suzanne Osten är som att trycka på en knapp. Vilken som helst, alla leder fram till de ämnen hon är känd för att ha omhuldat som Unga Klaras konstnärliga ledare i över 40 år. Det är ofta till att bara hänga med. Snart inser man att allt hos denna milt uttryckt psykoanalytiskt orienterade regissör sitter samman på ett emotionellt och intellektuellt vis. Trådarna fäster i mamman, som blev schizofren, och den egna uppväxten. Ordet ”psykos” kommer upp innan jag ens hunnit stänga ytterdörren (som pryds av ett ”Varning för mormor”-klistermärke).

    – Den nya filmen är en thriller för barn och ett kärleksdrama för vuxna. Det är ett försök att beskriva psykos. Att om man har en psykotisk förälder, så är det för barnet bara ens morsa, förklarar hon och nickar när jag påpekar kopplingarna till både ”Mamma” och ”Bengbulan”.

    Sedan november i fjol är Suzanne Osten också filmambassadör, med betoning på barnfilm. När det är dags att säga något om dess miserabla tillstånd deklarerar hon ”nu tar jag på mig den gröna hatten!” (och syftar på psykologen Edward de Bonos hatt-metod, där en grön hatt står för att hitta alternativa lösningar).

    – Barn borde få så mycket mer: värsta farsen, värsta vulgogrejen, värsta spänningen och bästa dramat. Det där kommer från morsan, hon var enormt fri efter att själv ha vuxit upp med bio som barnvakt. Hon var utsatt för det där vi är så rädda för nu, att barnen bara sitter framför skärmar.

    Det satt dock långt inne att själv göra en ny film för barn. När filmkonsulenten Baker Karim såg manuset – baserat på Suzanne Ostens bok och pjäs ”Flickan, mamman och soporna” – påpekade han att ”det ser ut som en bra barnfilm”.

    – Då sa jag nej, det går inte att göra i Sverige. Jag har gjort en och det blev skandal. Filmmiljön fattade inte att en vuxen kunde spela en utvecklingsstörd unge.

    Jag ber henne backa lite. Hur kom hon, utan formell utbildning och i en tid då det inte direkt fanns mängder av kvinnliga filmregissörer, in på spelfilmsbanan?

    – Jag gick upp på Filminstitutet med manuset till ”Mamma” som jag tänkte kunde bli bra, och frågade om någon där kunde lära mig. Det var Bo Jonssons (producent och tidigare chef för Svenska filminstitutet, reds anm) fru som sa ”borde inte en tjej få göra film?”. Fast jag hade ju gjort mängder av produktioner på SVT, och teater.

    Suzanne Osten drar anekdoter medan katten Osis hoppar upp och ner i hennes knä. Imiterar Jörn Donner som tyckte ”Mamma” var en sjiiitfilm, balanserar med Ingmar Bergman som hade den som favorit. Berättar att inga svenska medier brydde sig – jo, en intervju med Gunnar Bolin minns hon – när ”Skyddsängeln” kom till Cannes 1990.

    Intrycket efter en helg med den här boxen är att dina filmer präglas av sökande. Var svensk film friare förr?

    – Redan då var det publikintäkter som gällde. Jag vet inte hur många idéer jag hade som aldrig kunde bli något, säger Suzanne Osten och nämner en western hon ville göra i Tjeckoslovakien.

    – Men jag har haft turen att kunna gå vidare och lära mig nya saker. Jag har velat att varje film ska se annorlunda ut, provat och haft teatern som säkerhet. Men är inte det vad en konstnär ska göra? Ta risker. Jag tycker att SFI ska ta risker. SVT. Jag tycker att alla ska ta risker!

    För en teaterregissör van att ha kontroll över hela processen är filmens ökade pre-industrialisering, som Suzanne Osten uttrycker det, svår. Men hon får det ändå att låta som en utmaning.

    – Alla stora regissörer har brutit mot det industriella. Jag tänker på Godard som sitter med kompisar på kafé, snackar fram en filmscen och gör den. Så tycker jag det känns när man ser Rubens filmer.

    Hon återkommer flera gånger till Ruben, som i Ruben Östlund, när ny svensk film kommer upp i samtalet.

    – När jag träffar Ruben och det här friska gänget, då tänker jag att det går att göra film med den moderna tekniken. Lätt och undersökande. När jag såg ”Play” med samtal efteråt tänkte jag ”vilken fantastisk provokation”. Det har ju att göra med att han är lärare också, tar sitt samhällsansvar, och är en bra debattör.

    **Suzanne Osten är en motpol **till auteuren som okommenterat släpper iväg verk. Och hon påpekar att, oavsett teater eller film, så är den gemensamma upplevelsen med efterföljande samtal ultimat. När hennes egna filmer gick på festivaler såg hon dem alltid med publik.

    – Jag spelade in kommentarspåret till ”Bröderna Mozart”-dvd:n med Marcus Lindeen (filmare och dramatiker, reds anm). Han har varit min elev och menade att ”en timmes snack om filmen var bättre än att gå på DI i tre år”.

    Så det var kul att återvända in i biografmörkret, se om filmerna och diskutera, även efter så många år?

    – Jo, jag är en otäck fan för jag tycker om mina gamla arbeten. Ibland när jag är barnslig brukar jag säga ”det är som ett trevligt bajs”. Barn brukar ju gilla sitt bajs.

    Annons
    Annons
    X

    Susanne Osten.

    Foto: STAFFAN LÖWSTEDT Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X