Recension

Jag är DinaJag är Dina

Publicerad
Annons

Detta är filmen som inleds med ett åskväder som aldrig tar slut. Lilla Dina räknar tillsammans med sin mamma: ”en, två, tre (S) nio sekunder” från blixt till knall och det är nog det längsta andrum vi får mellan dramatiska urladdningar de närmaste två timmarna. För första gången önskar jag att en storfilm varit en halvtimme längre, så att jag fått tid att vila mina sinnen emellanåt.
Jag är Dina är berättelsen om en mycket egensinnig och stark kvinna i mitten av 1800-talet i nordligaste Norge. Hon lever med traumat att som flicka ha förorsakat sin mors plågsamma död i ett kar med kokande lut och faderns oförmåga att någonsin förlåta henne. De krafter hon bär är enorma och inte sällan destruktiva hon väcker mycket starka känslor hos människorna i sin omgivning men kan inte ta konsekvenserna av dem, vilket leder till olycka, förtvivlan och död. Hon spelar cello som en gudinna (eller djävulinna), rider, räknar och röker som en karl och älskar som ett vilddjur - egoistiskt, hämningslöst och krävande.
Ole Bornedals film baserar sig på Herbjørg Wassmos bästsäljande roman Dinas bok. I princip motsätter jag mig besvikna uttalanden om att ”boken var bättre”, men i det här fallet är några synpunkter oundvikliga för att komma åt filmatiseringens grundläggande problem. Romanen utspelar sig i en mycket detaljerat beskriven miljö som ökar läsarens förståelse för de karaktärer som befolkar den. Det är den andligt, kulturellt och fysiskt karga miljö som Tromsø med omgivning utgjorde för ett sekel sedan, där det hotfulla havet utgjorde den enda länken till resten av världen, där den tuktande tron på en gammaltestamentlig straffande Gud satte normerna för det sociala livet och den stränga kylan trängde in i befolkningen och formade dem till ordfattiga, strävsamma människor med enorm kunskap om fiske och sjöfart men ingen om vikten att visa känslor. Det är samma miljö som Cora Sandel skildrar i böckerna om Alberte, men medan hennes hjältinna tar sin tillflykt till Paris, stannar Dina kvar och revolutionerar. Hennes liv blir en uppgörelse med den patriarkala konservatismen. Hon vägrar underkasta sig en far, en äkta man och de plikter moderskapet enligt tradition kräver.

Annons

I filmen om henne ges ingen sådan kulturell förståelse för Dinas handlande, i stället framställs hon som - om än estetiskt tilltalande - mentalt rubbad till följd av ett barndomstrauma. Hon förblir ett mystiskt, nästan överjordiskt väsen, en på samma gång oemotståndlig och hotande urkraft, en allt uppslukande Kvinna utan nyanser - och sådana har vi sett förr i filmer gjorda av män.
Maria Bonnevie som Dina satsar allt hon har och gör det mesta möjliga av sin roll, men kan hur mycket hon än spärrar upp sina vackra ögon inte rädda en endimensionell karaktär. Detsamma gäller Gerard Depardieu och Mads Mikkelsen som spelar Dinas sävlige make respektive hennes elake styvson ypperligt men som ändå, p g a ett bristande manus, förblir just bara sävlig respektive elak. Inte blir det mer dynamiskt av att samtliga skådespelare i äkta samproduktionsanda talar engelska med accent, inklusive Christopher Eccleston som bryter på filmryska. Den enda riktigt övertygande skådespelarinsatsen görs av en mycket ung debutant; Amanda Jean Kvakland som spelar Dina som liten flicka. När hon är i bild lyser duken upp av ett sällsamt skimmer som emanerar från hennes bleka hy. Hennes öppna blick tycks suga åt sig intryck som ett lackmuspapper och hennes späda kropp rymma oändligt mycket sorg, vrede och längtan. Här bjuds för all del mer ögonfröjd än så. Naturen är magnifik, kostymerna fantastiska och fotot imponerande. Ett tvåtimmars åskväder är ju en visuellt storslagen upplevelse - om än ganska tröttsam.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons