Perfect Guide

"Jag är allergisk mot att gå på bio"

Att vara cineast och vilja gå på bio är som att vara pollenallergiker och längta efter sommar. Jag är gravt allergisk mot gräs, i synnerhet gotländskt gräs, och alldeles särskilt det gotländska gräs som växer runt vår sommarstuga – lik förbaskat är alla forna somrars lidanden som bortblåsta ur medvetandet inför varje ny hägrande semester.

Samma sak med bio. Nya besök hägrar. Klart vi ska gå bio! Ja, vad kul! Mysigt! Och så går vi ut och äter efteråt, va?

Annons
X

Sedan sitter man där på krogen efteråt och snackar av sig ilskan över en förstörd filmupplevelse. Över den oljefeta stanken av popcorn, det ostädade golvet och skräpet mellan sits och ryggstöd. Över den slarvigt dånande högtalarvolymen. Över vuxna människors godisprasslande och läsksörplande med sugrör. Över halvt herrelösa mobiltelefoner. Över pladdrande pappskallar som skrattat jättehögt på fel ställen och dessutom armbågat sig in över våra armstöd.

Precis som jag efter varje pollensjuk inomhus-juli tänker att jag måste ansöka om allergivaccination, rannsakar jag mig själv efter varje biobesök och inser att hela min fåfänga längtan efter en biokväll är något jag måste göra

Hela min fåfänga längtan efter en biokväll är något jag måste göra upp med

upp med. Den utgörs av något obearbetat, något som saknar rationell grund.

Den bottnar dels i nostalgisk romantik (åh, härliga landsortsbiograf och gymnasiefilmklubb som introducerade både Mel Brooks och Bergman för mig som barn!), dels i en populärkulturell samtidsromantisering kring den mediala förnimmelsen av premiärhelg, recensioner i tidningarna och en hel “boxoffice"-branschterminologi som utgår från den klassiska biosalongsligheten.

Och dummast av allt: argumentet om att "dela filmupplevelsen med andra"… Javisst kan det finnas en poäng i det – hemma i soffan. Där man känner varandra och varandras vanor och ovanor, där man kan fixa fika eller dricka vin i stället för att sitta med popcorndumstrutar stora som bowlingbagar i knät, och där man kan samtala om filmen på ett naturligt sätt under filmens gång – eller ha en naturlig överenskommelse om att inte göra det.

Biobesöket erbjuder bara motsatser till allt detta, och kan numera inte ens kompensera med bättre bild och ljud.

Biograferna kan numera inte ens kompensera med bättre bild och ljud.

I vardagsrummet kan jag tweaka den högupplösta projektorbilden och fullända åttakanalsljudet så att det ligger exakt där jag vill ha det, så att dialogen alltid hörs, så att basen och volymen aldrig irriterar. Biografernas strategi hittills har varit att erbjuda allt grandiosare tillstånd av tinnitus.

Vad biograferna borde göra är att gå åt motsatt håll. Precis som jazzen har erövrat en exklusiv överlevarstatus inom musikindustrin, och cirkustältet pensionerats som en del av kommersiell eventkultur, kan biografen få en liknande status inom filmindustrin: marginell och lite mossig men i harmoni med sin nya position längre bak i ledet, och därför också potentiellt vinstdrivande och välmående. Som anrika Electric Cinema Portobello i London, som med soffbord och stoppade fotpallar till fåtöljerna samt diskret vinbar i stället för godisdisk erbjuder en garanterat pladder- och popcornbefriad kulturkänsla.

I stället har biobranschen resignerat inför en läsk-och-godis-folklighet där det är naturligt att behandla både salongerna och de andra besökarna med mindre respekt än sina egna ostädade vardagsrum och vänner. Visst är det fler än jag som börjar bli allergiska?

Vill du läsa fler liknande artiklar? Följ SvD Perfect Guide på Facebook!

Till Toppen