Hugo Rehnberg

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN

Lyssna på Min helg-podden

Sveriges mest omtalade intervjuform – nu som podcast. Hugo Rehnberg möter en ny gäst varje vecka.

GÅ TILL PODDEN
Foto: Pierre Björk
Perfect Guide

Jacob Mühlrad: ”Jag har hybris och dålig självkänsla på samma gång”

Jacob Mühlrad pendlar mellan ytterligheter; mellan avantgardisk musik och skvallerspalter, mellan Carnegie Hall och ”Malou efter tio”. Malin Ekman hälsade på hos stjärnkompositören och pratade om avundsjuka, självkritik och kärlek.

Jacob Mühlrads lägenhet är en östermalmsk antites. Ett lågmält kreativt kaos. Notblad utspridda överallt; på golvet, på stolar, i fönsterkarmar. Mörka trämöbler, mormors gamla piano och Drake i högtalarna. Doftljuset på soffbordet heter Bohemia.

Annons
X

Det är fyra veckor kvar till premiären av hans körverk Time och den 27-årige kompositören har svårt att sova.

– Jag är så trött. Jag har jobbat mycket och har lite insomnia, säger han.

Vi är bekanta sedan tidigare. Hans vänner brukar presentera honom som ”geniet”. Det är också som underbarn medierna refererat till honom de senaste åren.

Jacob Mühlrads cv har ett slags inneboende Hollywood-dramaturgi. Han är bråkstaken från Bromma som led av svår dyslexi och hittade sin systers trasiga synt i källaren i ett Pandoras ask-ögonblick. Han är pojkspolingen som tog ut Mozarts Rondo alla turca på gehör och vid 25 års ålder hade han redan fått sina verk framförda på Kungliga Operan, Berwaldhallen och Carnegie Hall.

Verket Kaddish, ett körverk till minnet av hans morfar som överlevde Auschwitz och Bergen-Belsen, gjorde honom känd i breda kretsar. Det blev sommarprat och intervjuer i de stora tidningarna. Förintelsen har präglat hans skapande.

– Ja, att morfar på något sätt valde att överleva. Även om han hade en jävla tur så valde han att inte kasta sig på ett elstängsel, som många andra gjorde. Väljer man att överleva ett sånt helvete måste man ha en bra anledning och jag tror att det går i arv, att det är genetiskt. Om han valde att överleva måste mitt liv betyda någonting. Det där har skapat en stark känsla i mig av att behöva skapa meningsfullhet. Speciellt som min mormor och farfar också var överlevare.

Jacob Mühlrad kallar sig extremist, måste gå ”all in” i allt han gör. Som barn var han djupt troende och bar kippa på skolgården. I tonåren ersatte musiken Gud.

undefined
Foto: Pierre Björk

Den 17 november har körverket Time, där han översatt ordet ”tid” på 104 språk, premiär i Berwaldhallen. En tillställning som gör honom kluven.

– Jag får tomhetskänslor och drabbas av nostalgi och känner att jag måste omdefiniera mig själv och min musik. Det är jävligt tufft. Man lever med de där verken och sedan är de plötsligt borta och man ska hitta något annat. Jag får
separationsångest av de där processerna.

Han har det mesta av processen bakom sig, men det värsta framför sig.

– Det är jobbigt att stå i centrum. Man kan ha både hybris och dålig självkänsla på samma gång.

Hur fungerar det?
– För att kunna skriva ett bra verk måste man i något läge älska verket. Där kommer hybriskänslan in. Det är fett viktigt att ta vara på den känslan, den för med sig massa energi. Likaså fyller självkritiken sin funktion; då går man igenom, analyserar, är kritisk. Det är som att glömma portkoden – man provar alla kombinationer.

Är målet fulländning?
– Nej, absolut inte. För mig handlar det om att hitta kärnan i ett verk. Jag är aldrig helt nöjd. Det betyder inte att jag är missnöjd, men jag får aldrig en känsla av att det här är perfekt. Jag ser det mer: ’nu blev det på det här sättet, det hade kunnat bli på ett annat sätt’.

undefined
Foto: Pierre Björk

Utanför löper Karlavägen i höstskrud. Himlen blir allt mörkare där ute. Nils Frahm ersätter Drake i högtalarna. Jacob Mühlrad serverar te och blåbärsmuffins.

– Jag dras till processer som tar väldigt lång tid; där man måste föreställa sig allting i huvudet, kunna drömma och sedan få det att finnas. Det är så jävla underbart. De bästa sakerna i livet tar tid. Och de värsta, haha.

Kan du känna igen dig i de klassiska kompositörer som du jämförs med?
– Nej. Jag och Mozart står långt ifrån varandra. Han var ett geni på riktigt, jag är inte det. Han skrev klassisk musik, jag är närmare Nils Frahm, eller Drake. Det där är medias sätt att ’benchmarka’ mig, för att folk snabbt ska förstå vad det är jag gör.

För att vara någon som säger sig ha scenskräck syns du mycket i medierna.
– Det är en nödvändig del av jobbet. Till 50 procent handlar det om mitt jobb, och till 50 procent om en pliktkänsla att missionera om den klassiska musiken. Den är ofta statligt finansierad och det är viktigt att alla får ta del av den. Men i min bransch vill folk gärna vara svåra och för fina för att vara med i kommersiella sammanhang.

Som till exempel i ”Malou efter tio”.
– Exakt så, haha. Men det påverkar inte min musik. Den är fortfarande lika avantgarde och dissonant trots att jag syns hos Malou eller på en mingelbild i Svensk Damtidning. Fast någonstans där går gränsen …

Får du gliringar för att du syns mycket?
– Gud ja. Det sticker många i ögonen. Jag är nog lagd åt det hållet, att det är kul att provocera. Men jag kan förstå att folk reagerar på att jag får så många beställningar. Sveriges Radios kör kanske beställer två eller tre körverk per år. Om jag då alltid får ett av dem …

… så har du tagit en tredjedel av marknaden.
– Exakt. Konserthusen beställer mer modern musik nu än tidigare, men de skulle kunna satsa mycket mer. Nu kommer det många människor till mina konserter, och då kan det lika gärna komma människor till andras konserter också. Jag hoppas kunna tända ett generellt intresse för klassisk musik.

Du verkar ändå ha distans till kändisskapet.
– Vet inte om jag har så stor distans, jag måste jobba aktivt med det. Jag ser hur det påverkar andra offentliga personer. Mycket uppmärksamhet gör något med en. Det är naivt att tro något annat. Jag kan förstå varför operadivor har sådana otroliga egon, annars skulle de aldrig klara pressen. Det är en svår balans, att inte tappa verklighetsförankringen. Man måste ha ett vakande öga på sig själv.

Märker du att du blir ifrågasatt?
– Absolut. Det är nog så när man bryter ny mark. ’Varför kommer människor till just dina konserter?’ ’Varför syns du men inte de andra?’ Det finns en del som sagt det till mig. Och på internet är det ännu mer aggressivt. Jag säger inte att det är ett problem men det medför onekligen en ganska stor press.

Jag tror inte på genier. Om det finns en skala på begåvning tror jag inte att jag är särskilt begåvad.

Det låter jobbigt.
– Det påminner om min uppväxt. Att ha människor som tvivlar. Mina föräldrar och min syster har alltid trott på mig, men precis som nu har jag alltid haft människor som aldrig trott på mig. Det sporrade mig då och det sporrar mig idag också. Så länge man känner sig lite arg hela tiden kommer man över det. Sen har jag alltid gjort det jag trott var meningsfullt. Det har alltid varit den starkaste drivkraften.

Du sade att du inte är ett geni. Hur vet du det?
– Jag tror inte på genier. Om det finns en skala på begåvning tror jag inte att jag är särskilt begåvad. Jag är helt okej. Det kanske är därför jag jobbar så hårt. Det krävs för att jag ska uppnå resultat. Men jag trivs nog med att känna mig halvbegåvad. På det sättet har jag mindre press.

Einstein sa att alla är genier, men om man dömer en fisk efter dess förmåga att klättra i träd kommer den alltid tro att den är värdelös. Tror du alla har en begåvning inom sig som man bara måste hitta?
– Jag vet faktiskt inte. Men jag tror att det är tidsbundet. Hade jag fötts för 100 år sedan hade jag aldrig blivit kompositör. Jag hade inte haft ett digitalt notskrivarprogram och det hade aldrig gått att skriva noter för hand på grund av min dyslexi. Marcel Duchamp eller John Cage – som är asduktiga konceptuella konstnärer – hade betraktats som idioter om de verkat när allt handlade om hantverk. Det finns väldigt många ideal. Det krävs mycket av mottagarna för att de ska avkoda och bedöma.

Vad hade du gjort om du inte hade haft musiken?
– Jag hade nog varit en tråkig banker. Om jag haft målsättningen att tjäna pengar hade jag nog jobbat med nåt sånt. Och kanske hade jag varit lyckligare.

Varför tror du det?
– Jag hade haft mina fasta jobbtimmar och säkert dragit in supermycket cash. Pengar löser ändå väldigt många problem. Jag skulle haft mer tid till vänner och att bilda familj och hela den grejen. Jag hade säkert blivit lyckligare av det livet. Men när jag väl upptäckte musiken fanns ingen väg tillbaka. Jag älskar musiken och kan aldrig lämna den. Jag har nått en punkt där jag inte längre har något val.

Foto: Pierre Björk

Till Toppen