Recension

LöftetJack Nicholson hudlös och gripande

Under strecket
Publicerad
Annons

Två magnifika landskap utgör spelplatserna i detta svarta kriminaldrama; det ena är ett mestadels vintrigt och påfallande ödsligt Nevada, det andra är det djupt fårade och medfarna ansikte som sitter på Jack Nicholson och som här syns utan någon som helst filmisk försköning. Nicholson spelar en landsortspolis som gör sin sista arbetsdag före pensionen, då en liten flicka hittas våldtagen och mördad, och det är på hans lott det faller att underrätta föräldrarna. När den förtvivlade modern tvingar honom att svära på att han skall finna mördaren, kan han inte annat än lova. Och när den efterblivne bondlurk som snabbt grips tar livet av sig i häktet efter en förvirrad bekännelse, kan han inte svälja den enkla lösningen. En aning säger honom att mördaren fortfarande går lös, och hans löfte lämnar honom ingen ro. Det var inte bara tomma ord.
Löftet, som bygger på en roman av schweizaren Friedrich Dürrenmatt, handlar dock inte primärt om en mordgåta, utan mer om en man som klamrar sig fast vid en idé och en samling värden för att behålla något av en struktur och ett innehåll i sitt liv. Det svåra är att ingenting är enkelt, att en fix idé kan göra en blind för det uppenbara rakt framför ögonen, att en lojalitet inte sällan kolliderar med en annan. Den pensionerade polisen blir mackägare på gamla dagar och möter kärleken i form av en frånskild servitris, men någonting i skyarna som omsluter bergssluttningarna och någonting i det fårade ansiktets oroade uttryck inger onda aningar.

Jack Nicholson gestaltar en butter och möjligen otidsenlig manlighet i förtvivlad jakt efter mål och mening, och han gör det hudlöst och gripande, utan ett spår av filmstjärnemanér. Det är lika hedervärt som det är sevärt. Över huvud taget är detta en skådespelarnas film, i skarpt utmejslade småroller dyker de upp, en efter en: Benicio Del Toro, Vanessa Redgrave, Helen Mirren, Harry Dean Stanton, Sam Shepard, Mickey Rourke med flera. Sean Penn är beundransvärt följsam i personregin, och han uppvisar här en större stilistisk och berättarteknisk säkerhet än i sina tidigare filmer. Löftet har tyngd och värdighet. Den lovar gott.

Annons
Annons
Annons