Recension

Min bror är enda barnetItaliensk familjesaga utan djup

Under strecket
Publicerad
Annons

Min bror är enda barnet ingår i en italiensk tradition av filmer som Bernardo Bertoluccis 1900 och Francesco Rosis Tre bröder där en brödra- eller vänskapsrelation får stå som metafor för politiska slitningar. Luchettis film spänner över sextio- och sjuttiotalet, och handlar om arbetarklassbröderna Manrico (Scamarcio) och Accio (Germano). Manrico är äldre, karismatisk och kommunist – men tycks välja rörelsen för att kunna ragga brudar. Huvudpersonen Accio är en sökare som går från präststudier till fascism. Brödernas politiska engagemang reflekterar samtiden: Manricos börjar på möten där det diskuteras hur man skall ge underklassen kultur – och slutar med skjutna fabriksdirektörer. Men Luchetti ger inga motiv till varför sextiotalets vänster slutade som Röda Brigaderna. Det får en dekorativ funktion, en snygg nostalgitripp komplett med italopop och coola kläder. (Hur hade de råd? Och tid att stryka och pressa i allt revolterande?).

Inte heller det psykologiska spelet mellan bröderna erbjuder mer än gnabbande, och Accio är den enda utvecklade karaktären. Hans tankegångar är individualistiska – han lämnar prästseminariet under missilkrisen för att han inte förstår hur Gud kan låta ryssarna vara kommunister. Och gör upp med fascisterna i filmens bästa scen: Mancino har ordnat Beethovenkonsert med en socialistisk version av An die Freude (kören sjunger ”Mao, Lenin, Stalin”). När fascisterna angriper vänder sig Accio mot dem med orden ”När har ni någonsin brytt er om Beethoven?”.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons