Italiens första Nobelpristagare fast i sin tid

I dag för 100 år sedan utsågs Giosue Carducci till Italiens förste Nobelpristagare i litteratur. Han var ett språkrör för sitt lands nationella uppvaknande och en diktare som inkarnerade sin tid – en politisk poet, som lyckades bäst när han skrev om kärleken och döden.

Under strecket
Publicerad
Annons

Lyrisk topografi var, om man får tro Oscar Levertin som en gång lanserade uttrycket, fram till förra sekelskiftet en ganska utbredd företeelse inom poesin. Den beundrade kritikern applicerade denna träffande, om än ganska nedlåtande etikett på dikter där verkligt existerande städer, landskap, floder, hav och så vidare mer eller mindre utförligt beskrevs, som yttre ramar för minnesbilder eller som speglingar av själsliga tillstånd. Detta litterära grepp var karakteristiskt för den så kallade parnassdiktningen och användes med förkärlek i dikter med italienska motiv. ”Herrskapet Browning har”, skriver Levertin i andra delen av sina ”Essayer”, ”särskilt utsväfvat i denna ledsamma genre, och efter dem har Italien i engelsk lyrik kartlagts ända ner till stöfvelspetsen. För min del föredrager jag framför dylika ämnen den precisa prosan och mången gång resehandbokens faktiska lakonism.” Lustigt nog intar Levertin en helt annan attityd i en artikel ägnad vännen Carl Snoilsky, om vilken det sägs att hans ”bästa
hyllningsdikt till Sverige behandlar Sveriges karta, där den lyriska topografien för hvart ögonblick öfvergår till hög relief”.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons