X
Annons
X

Cordelia Edvardson: Israelernas självbild måste förändras

Efter det historiska handslaget mellan Yitzhak Rabin och Yasser Arafat utbröt något av en fredseufori bland palestinier och israeler. Euforin har nu snabbt vänts i nya våldsdåd. Det blir allt mera tydligt att en politisk överenskommelse inte räcker. För att freden mellan israeler och palestinier skall växa sig stark krävs en förändring av självbilden hos båda parter. Förändringen av palestiniernas självbild har pågått ända sedan intifadan. För israelerna, vana vid att se sig som historiens offer, är processen svårare.

Historiskt handslag mellan Itzhak Rabin och Yasser Arafat efter ett möte i Vita huset 13/9 1993.
Historiskt handslag mellan Itzhak Rabin och Yasser Arafat efter ett möte i Vita huset 13/9 1993. Foto: IBL

Bara inte förtvivla! Bara inte förtvivla, heller däröver att man inte förtvivlar.

Ungefär så skrev Kafka som ju visste en hel del om förtvivlan, liksom hans folk har gjort i alla tider och gör än i dag. Inte minst i denna tid, i detta land, i denna stad, en stad som aldrig har gjort skäl för beteckningen "Den heliga staden" eller "Fredens stad", alldeles tvärtom. Speciellt inte nu då freden påstås klappa på stadens portar. Av en del upplevs denna fred ungefär som Stenstoden som med dånande steg närmar sig den lättfärdige för att förgöra honom, andra ser fredsängeln som ilar med lätta fjät och viftar med olivkvisten. Men de flesta, de allra flesta tror jag, ser bägge bilderna samtidigt, de slits mellan hopp och rädsla, mellan ångest och tillit, de tvivlar men vill inte förtvivla. De är förvirrade. Med en vetenskaplig-psykologisk term kan deras tillstånd mycket väl betecknas som "Peace pre-traumatic stress disorder", denna term användes av professor Dan Bar-On vid Ben Gurion-universitetet i Beer Sheva i en artikel som publicerades redan i maj i år. Sedan dess har patientens tillstånd förvärrats betydligt.

Vad kan man då göra åt saken? Att ordna gruppterapi för ett helt folk är visserligen en tilltalande men tyvärr ogenomförbar tanke. Kanske kan man dock göra ett försök att kartlägga och diagnostisera tillståndets rot, orsak och symtom. Det är alltid en början.

Annons
X

Vi kan lämpligen börja med "handslaget som skakade världen", handslaget mellan Israels premiärminister Yitzhak Rabin och PLO-ledaren Yasser Arafat på Vita husets gräsmatta den 13 september i år. Till en början skakades en betydande majoritet av det israeliska folket på ett positivt sätt av detta handslag, det utbröt ett slags allmän "fredseufori", ivrigt påeldad av massmedia. Israeliska journalister sprang som barn i huset i Arafats högkvarter i Tunis och skakade tass med den man som dittills endast kunde omnämnas som "terroristledaren".

Också mera subtila förändringar kunde noteras; i radio/TV började t ex palestinierna i de ockuperade områdena att kallas för "palestinska medborgare", förut betecknades de som "lokala invånare", ungefär som "infödingarna", i motsats till sina koloniala herrar. Det blev också politiskt korrekt att skriva om en ny sorts hjältar och förebilder. I två tidigare otänkbara reportage skrev man t ex om två israeliska kvinnor som i åratal har arbetat med psykologisk hjälp åt palestinska barn i de ockuperade områdena. För att nu inte tala om den tidigare strängt förbjudna palestinska flaggan som över en natt började vaja fritt och stolt överallt på Västbanken och i Gazaremsan.

Allt detta var förstås bra – men det skulle snart visa sig att det inte var nog, det gick inte på djupet. Om freden mellan israeler och palestinier skall slå rot och växa sig stark behövs det en förändring av självbilden hos såväl israelerna som palestinierna. Jag skall här inskränka mig att tala om israelerna och deras självbild, endast ett påpekande när det gäller palestinierna: förändringen av deras självbild har i själva verket pågått i flera år. I och med intifadan, den palestinska revolten i de ockuperade områdena, nyskapade palestinierna sig själva. De förtryckta och förnedrade fick en ny styrka och stolthet. När palestinska ungdomar sköt med slangbella på tungt beväpnade israeliska soldater så var de troligen själva omedvetna om handlingens symbolik, men ingen utomstående kunde undgå att påminnas om Davids kamp mot Goliat – och vem det var som vann den striden. Men, och det måste också sägas, även i palestiniernas fall kan man fråga sig hur djupt den psykologiska förändringen gick. Den sista tidens vettlösa våldsdåd mot israeliska civila tyder på gamla tiders palestinsk hjälplös och destruktiv frustration, även om dessa civila är israeliska bosättare på ockuperat område.

Var och en torde veta hur svårt det är att ändra den egna självbilden och, skulle jag vilja hävda, vad som här gäller för den enskilde gäller också för ett folk. Speciellt ett folk med en så utpräglad kollektiv identitet som det judiska folket.

Hur stark och levande denna historiska identitet är kan lämpligen illustreras med en episod som inträffade då den israeliske undervisningsministern nyligen besökte en skola. – Vet ni vem det är som vi skall sluta fred med nu? frågade han några förstaklassare. Jo då, sexåringarna visste. – Med grekerna, trodde några. – Nej, med tyskarna, visste andra. Det vill säga: Mackabeernas seger över Antiochus Epiphanes år 164 f. Kr. var för dessa barn levande historia. Om farfar skulle berätta att han själv hade varit med skulle de antagligen inte bli förvånade.

Den av barnen mest älskade judiska helgen är just chanucka, då firar man mackabeernas seger över den grekiska lydkungen, får presenter och tänder ljus. Och när farfar eller far under pesachhögtidens festmåltid berättar om uttåget från Egypten är det noga med att han inskärper i barnen att förlossningen ur det egyptiska slaveriet inte hände "då och dem", så talar endast "det enfaldiga barnet". Det förståndiga barnet vet att "detta hände mig och nu". Det förståndiga barnet är en levande gren på folkets historiska träd.

Alla stora judiska helger, med undantag för Försoningsdagen, anknyter till historiska händelser i folkets liv. När den lilla judiska flickan vid Purim klär ut sig till drottning Ester är hon den sköna och visa drottningen som avstyrde den första, planerade pogromen på sitt folk, det judiska. Den enskildes självbild blandas på så sätt med folkets historiska självbild, och det är här, i skarven mellan integrerad historisk erfarenhet och dagens nya möjliga fredssituation som det skevar och skär sig.

När den första fredsyran har lagt sig börjar folk vända sig inåt och minns och begrundar sin historiska läxa. Tvivlet börjar gnaga: Det här kan väl ändå inte vara sant? Olivkvisten som palestinierna räcker oss är nog i själva verket ett automatvapen eller en kniv. Den fred de erbjuder oss är troligen gravens fred. Alla har, som vi vet, alltid varit emot oss, dumma vore vi om vi nu lade ner våra vapen och avsade oss den enda styrkeposition som vi någonsin har haft. Visst drömmer vi om en tid då lammet vilar bredvid lejonet, men vi vet också att detta är en symbol för det messianska tidevarvet – vilket bevisligen ännu inte har inträffat.

Dessutom och inte minst: vem är det som är lammet och vem är lejonet? Här, tror jag, rör vi vid den judisk/israeliska självbildens hjärt- och smärtpunkt. Som enskild och som del av sitt folk har juden alltid sett sig, och befunnit sig, i lammets roll. Omgivningen åtog sig, med stor iver, lejonets roll; och det var ett lejon som inte bara jagade det judiska lammet när det var hungrigt, utan också för nöjet att se lammet bräka och springa.

Visst, denna situation förändrades i grunden i och med staten Israels tillblivelse och denna stats dokumenterade förmåga att besegra hungriga lejon. Men, fyrtio år och mer är en mycket kort tid i ett folks liv, alltför kort för att förändra dess självbild.

Vi kan se det mycket tydligt när vi granskar genomsnittsisraelens förhållande till ett kvarts sekels ockupation av ett annat, det palestinska folket. Enkelt och brutalt uttryckt: flertalet israeler, och judar i diasporan, fann sig mycket väl tillrätta i ockupantens roll. (Om det knep kunde man alltid rationalisera med argument av typen: det finns ingen att tala med). Den situationen förändrades i och med intifadan då israelerna, och judarna i diasporan, genom grafiska skildringar i massmedia, och när det gäller israelerna deras egna värnpliktiga söners berättelser från "fältet", tvingades se ockupationens rätta brutala och orättfärdiga ansikte. Men även då hade alltför många svårt att se vem som var lammet, offret, och vem som var lejonet. De såg hundratals rasande palestinska ungdomar som kastade sten medan de skrek "Död åt judarna". Men de såg inte de tungt beväpnade soldaterna som stod mittemot ungdomarna, så självsäkra att de oftast inte ens använde hjälm, bidande sin tid tills påkarna, tårgasen, gummikulorna och den skarpa ammunitionen skulle komma till användning.

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Nej, jag tror inte att denna oförmåga att se sig själv som förtryckare och den andre som offer beror på förhärdelse och moralisk okänslighet, snarare tvärtom. Att vara offer har en enda fördel: offret är icke skyldigt. Offret befinner sig i moraliskt överläge. Priset har varit fruktansvärt, men genom historien har judarna befunnit sig i detta moraliska överläge, det har varit en del, och kanske den viktigaste delen, av deras självbild.

I och med att det judiska folket återfick sin egen stat och suveränitet blev judarna/israelerna en del av den skyldiga mänskligheten. Makt är nödvändigt för överlevandets skull, men makt utan skuld är en omöjlighet. Det enda man kan göra är att använda makten på ett sådant sätt att man tillfogar minsta möjliga skada, men då måste man förstås först erkänna att man har makt, att man inte längre är ett försvarslöst offer. Hur svårt detta är märker man varje gång någon palestinier förövar ett speciellt otäckt terrordåd mot israeler. Då går det en tyst men tydlig suck av lättnad genom landet: nu är det återigen bevisat, världen är igenkännlig och hanterbar, det är vi, judarna, som är offren, enligt tingens orubbliga ordning.

Antingen är den israeliska högeroppositionen själv offer för dessa psykologiska mekanismer eller också så utnyttjar den dem på ett ytterst skickligt sätt för sina politiska syften. Troligen är det en blandning av bägge delarna. Ett på deras demonstrationer vanligt förekommande plakat visar premiärminister Rabin iförd kefiya, den arabiska huvudduken. På ett annat, lika vanligt, plakat ser man Rabin som överlämnar ett automatvapen till en ansiktslös "terrorist", dvs en palestinier vars ansikte döljs av en kefiya. "Ge dem inga vapen" lyder texten som syftar på att den palestinska polisstyrkan, som skall upprätthålla lag och ordning i de självstyrande områdena skall ha rätt att bära vapen. Undertexten är förstås: om de får vapen kommer de att riktas mot oss. En av bosättarnas ledare talade också nyligen om de palestinska poliserna, som i huvudsak skall rekryteras ur Fatahs (Arafats fraktion inom PLO) ungdomsorganisation som "Arafats Hitlerjugend". Denna skrämseltaktik är säkert effektiv, den slår an djupa strängar. Redan Menachem Begin talade under Libanonkriget om "Arafat som sitter i sin bunker i Beirut så som Hitler satt i sin bunker i Berlin". Självbilden som offer kräver att motståndaren utmålas som demonisk bödel.

Under dessa omständigheter är det begripligt om en stor del av den israeliska allmänheten just nu befinner sig i en psykologisk stressituation som präglas av osäkerhet, ångest och förvirring. Och det kommer att bli värre. Det nuvarande politiska läget är ett övergångsskede som beräknas vara i fem år. Under dessa år kommer såväl israeler som palestinier, och inte minst de israeliska bosättarna på ockuperat område, att befinna sig i ett politiskt limbo. Det råder inte längre krig, de första stapplande stegen mot en fredlig lösning av konflikten har tagits, men det är ännu inte fred. Palestinierna skall få självstyre, men inte självständighet än så länge, och de beväpnade bosättarna kommer att finnas kvar i deras mitt. Israeliska soldater, inte den palestinska polisen, skall vaka över bosättarnas säkerhet. Ingen kan i dag med absolut säkerhet säga vart den inslagna vägen kommer att leda, det finns alltför många minor på den.

Redan nu börjar minorna att explodera i en blodig sörja av mördade palestinier och mördade bosättare. Det är inte lätt att leva i ett den konstanta osäkerhetens spänningstillstånd. En del skulle föredra den stora smällen, andra frestas att hänge sig åt förlamande förtvivlan. Man kan diskutera huruvida det vore bäst att lösa upp den gordiska knuten som binder palestinier och israeler till varandra med ett snabbt hugg och gå till skilsmässa, utan denna långa tid av "hemskillnad". Mot detta kan invändas att det behövs en "förtroendeskapande" övergångstid under vilken en hållbar fred kan växa fram.

Endast en sak är säker. Den väg man nu slagit in på är, med alla dess svårigheter och faror, den enda möjliga vägen. De som går den har rätt till sina tvivel, sin förvirring och otålighet, det är något som omvärlden bör respektera, men varken israeler eller palestinier kan kosta på sig förtvivlans lyx.

Laddar…
Annons
Annons
X
Annons
X

Historiskt handslag mellan Itzhak Rabin och Yasser Arafat efter ett möte i Vita huset 13/9 1993.

Foto: IBL Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X