Annons
Recension

Islams två ansiktenIslams grymhet och vidsynta tolerans

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Islams två ansikten

Författare
Johannes Salminen
Genre
Sakprosa
Förlag
127s. Söderströms/Atlantis

Sommaren 1570 angrep turkiska trupper Cypern som då varit en venetiansk koloni i knappt hundra år. De ottomanska soldaternas grymhet var i en klass för sig vilket avrättningen av Marc Antonio Bragadin, den italienska garnisonschefen i Famagusta, är ett skrämmande exempel på. Efter kapitulationen fick Bragadin näsa och öron avskurna varefter han flåddes levande. Skinnet stoppades med gräs, syddes ihop, och sattes därefter på oxe som paraderade upp och ner längs Famagustas gator.

Det är i Johannes Salminens senaste essäsamling ”Islams två ansikten” som Bragadins sorgliga öde berättas. Han väjer inte för sådana historier, Salminen, utan är tvärtom förtjust i att tryffera sina lärda texter med mustiga och rysliga bilder. Poängen med just detta exempel torde vara att lyfta fram islams hårda ansikte. Det andra, det vidsynta och toleranta ansiktet, intresserar dock författaren i betydligt större utsträckning.

Det finns hos Salminen en ivrig lätthet som i föreningen med stor bildning för tanken till Hartvig Frisch, den danske kulturhistorikern. I ett tiotal skickligt komponerade essäer, varav några tidigare varit publicerade i SvD, DN och Hufvudstadsbladet, belyser Salminen intressanta aspekter av islams medeltida glansperiod.

Annons
Annons

Underhållande och osentimentalt, och stundom med en lätt moraliserande ton gentemot väst, lyfter Johannes Salminen fram fenomen och fakta som alltför ofta hastas förbi eller helt negligeras. Essäerna om slaveriet inom islam samt islamiskt sjöröveri i Medelhavet är exempel på detta. Bäst är Salminen i den korta essän om Venedig och islam; inget besök i den sjunkande staden blir sig likt efter den.

Fast emellanåt går det undan väl fort. Resenären Ibn Battuta från Tanger for visserligen vida, men inte till Stilla havet som Salminen skriver utan till Indiska oceanen. Och när det gäller synen på orientalisten Georg August Wallin, som enligt Salminen var ”beredd att viktorianskt bära den vite mannens börda” och ”lura infödingar” övertygar Salminen inte, tvärtom. Skälet till den negativa uppfattningen om Wallin torde komma från Göran Schildt som tolkade Wallin på sitt eget vis – det är i alla fall Schildts åsikt som författaren citerar och förefaller grunda sina tankar på.

Johannes Salminens essäsamling må vara en liten och tunn volym man snabbt tar sig igenom. Men mellan pärmarna ryms stor lärdom och inte minst fascinerande och väsentliga bitar ur historien. Och de många antydda tankespåren lockar utan tvekan till vidare strövtåg bland islams många ansikten.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons