X
Annons
X
Recension

Låt den rätte komma in Isande skräckhistoria med vampyrer i förorten

Vampyrer i folkhemmet. Konstigt att ingen har kommit på den idén förut. Att ingen har tänkt att skräck kunde vara ett effektivt redskap för att litterärt skildra det moderna Sverige. När John Ajvide Lindqvist nu både tänkt och skrivit verkar det ju så självklart.
Låt den rätte komma in tar ett fast grepp om ett stycke svenskt åttiotal. Platsen är Blackeberg. En förort som 1981 existerat i tre decennier, ett nybakat och oskuldsfullt samhälle. Utan historia, utan verkliga katastrofer och därmed utan beredskap för det som ska utspela sig där under tre kulna höstveckor.
En plats där mörkret gror under den prydligt ordnade ytan, all omsorgsfull social planering till trots. Eller som en av romanens karaktärer konstaterar:
Dom här husen, vägarna man går, platserna, människorna, alltihop är bara... som en enda stor jävla sjukdom, fattar du? Det är nåt som är fel. Dom tänkte ut den här platsen, planerade alltihop för att det skulle
bli... perfekt, va. Och på nåt jävla vänster blev det fel istället. Nåt skit.
Romanens nav är tolvårige Oskar. En mobbad och föraktad pojke som söker tröst i skräckberättelser och våldsamma fantasier om hämnd. Så flyttar ett par nya grannar in i huset intill, en medelålders man och en egendomlig pojkflicka kallad Eli.
De två barnen får kontakt, och Lindqvist tecknar känsligt den spirande unga kärleken mellan två bortstötta existenser. Och medan kvarterets ungdomar sniffar lim i källaren och löpsedlarna skriker ut nyheter om en rysk ubåt utanför Karlskrona, skakas förorten av ett par bestialiska mord.
Läsaren inser snart att Eli är vampyr och mannen hennes mänsklige hjälpreda, en pedofil som ser till att hans unga älskade får det hon behöver. Men det tar tid innan det går upp för Oskar vem och vad hans nya vän egentligen är. Annars är det bara alkisarna som hänger på kinakrogen som så småningom fattar vad som egentligen härjar i Blackeberg. Men vem skulle lyssna på dem? Egentligen är ju steget inte
särskilt långt mellan utslagen alkis och fruktad vampyr. Båda står de vid sidan av samhället, sådana man helst undviker eller låtsas att de inte existerar.
Inträngande barndomsskildring, träffsäker samhällsbetraktelse och isande skräckhistoria. Allt på en och samma gång alltså, och helt utan att några skarvar uppstår mellan romanens olika skikt och drag. Lindqvist balanserar suveränt det rafflande mot det gripande, det smutsrealistiska mot det fantastiska. Det är närapå perfekt.
Men precis som nästan allt annat i genren lider Lindqvists roman av övertydlighet i de regelrätta skräckscenerna. De är lyckligtvis ganska få, men på ett par ställen blir det så mycket blod och inälvor och dreglande vansinne att rädslan helt går upp i rök. Ju mer man får se av det otäcka, desto fånigare blir det. Antydningar och skuggor är alltid mycket rysligare, så också här.
Det vilar något storslaget och vemodigt över Lindqvists vampyrer, över deras tragiska utvaldhet och ensamhet. Här påminner han om Anne Rice, genrens
moderna mästarinna - liksom i sättet att väva in ett queerperspektiv i berättelsen. Och precis som hon låter han oss se världen också ur vampyrernas egen synvinkel.
Men det är ändå långt mellan Rices svulstigt romantiska universum och Lindqvists svenska förort. Om Rice är opera är Lindqvist punk. ”Låt den rätte komma in” omstöper vampyrmyten i gråsjaskig socialrealistisk form, och fyller den med vardagstristess, snabbköp och skolgårdspennalism.
Beteckningen skräckroman kan kanske skrämma bort en del läsare. Inte för att de vill undvika det otäcka, utan för att skräck fortfarande betraktas som en lägre stående genre hos oss, som en sorts billigt effektsökande underhållningslitteratur. Efter John Ajvide Lindqvist borde just den myten få svårt att leva vidare.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X