Theresa Benér: Isabelle Huppert söker frihet i begränsningen

Mitt första möte med den franska skådespelaren Isabelle Huppert på en teaterscen var djupt förbryllande och fick mig att lämna föreställningen indignerad. Det var på Théâtre de l’Odéon i Paris 1993, då den amerikanske regissören Robert Wilson iscensatte henne i en lång monolog av Virginia Woolfs roman "Orlando". Hupperts minutiöst kontrollerade och artificiella gestik, hennes röst som förvrängdes genom ljudmanipulationer – det verkade som om regissören hade satt en av Frankrikes främsta skådespelare i tvångströja. Det skulle dröja några år innan jag kunde förstå och inspireras av det radikala anslaget i denna rollkonstruktion. Isabelle Huppert formade sig i själva verket till en scenisk skulptur, inom ramen för ett rigoröst stiliserat regikoncept.