Isabelle Huppert söker frihet i begränsningen
Passionen är varken artig eller dekorativ när Isabelle Huppert framställer den i sitt skådespeleri. Hon utforskar rollernas tillstånd snarare än deras biografier eller moraliska egenskaper. Strax före jul fick Huppert ta emot det stora europeiska teaterpriset på teaterfestivalen Premio Europa.
Mitt första möte med den franska skådespelaren Isabelle Huppert på en teaterscen var djupt förbryllande och fick mig att lämna föreställningen indignerad. Det var på Théâtre de l’Odéon i Paris 1993, då den amerikanske regissören Robert Wilson iscensatte henne i en lång monolog av Virginia Woolfs roman ”Orlando”. Hupperts minutiöst kontrollerade och artificiella gestik, hennes röst som förvrängdes genom ljudmanipulationer – det verkade som om regissören hade satt en av Frankrikes främsta skådespelare i tvångströja. Det skulle dröja några år innan jag kunde förstå och inspireras av det radikala anslaget i denna rollkonstruktion. Isabelle Huppert formade sig i själva verket till en scenisk skulptur, inom ramen för ett rigoröst stiliserat regikoncept.
Isabelle Huppert vid filmfestivalen i Cannes i samband med premiären av Michael Hanekes ”Happy end”.
Isabelle Huppert i Michael Hanekes film ”Pianisten” (2001).
Susanne Kennedy.
Ur Susanne Kennedys uppsättning av ”The virgin suicides”.