X
Annons
X

Theresa Benér: Isabelle Huppert söker frihet i begränsningen

Läs mer om Scenhösten 2017
Isabelle Huppert vid filmfestivalen i Cannes i samband med premiären av Michael Hanekes ”Happy end”.
Isabelle Huppert vid filmfestivalen i Cannes i samband med premiären av Michael Hanekes ”Happy end”. Foto: Philippe Farjon/IBL

Mitt första möte med den franska skådespelaren Isabelle Huppert på en teaterscen var djupt förbryllande och fick mig att lämna föreställningen indignerad. Det var på Théâtre de l’Odéon i Paris 1993, då den amerikanske regissören Robert Wilson iscensatte henne i en lång monolog av Virginia Woolfs roman "Orlando". Hupperts minutiöst kontrollerade och artificiella gestik, hennes röst som förvrängdes genom ljudmanipulationer – det verkade som om regissören hade satt en av Frankrikes främsta skådespelare i tvångströja. Det skulle dröja några år innan jag kunde förstå och inspireras av det radikala anslaget i denna rollkonstruktion. Isabelle Huppert formade sig i själva verket till en scenisk skulptur, inom ramen för ett rigoröst stiliserat regikoncept.

Isabelle Huppert vid filmfestivalen i Cannes i samband med premiären av Michael Hanekes ”Happy end”.

Foto: Philippe Farjon/IBL Bild 1 av 4

Isabelle Huppert i Michael Hanekes film ”Pianisten” (2001).

Foto: IBL Bild 2 av 4

Susanne Kennedy.

Foto: Silas Stein/IBL Bild 3 av 4

Ur Susanne Kennedys uppsättning av ”The virgin suicides”.

Foto: Franco Bonfiglio Bild 4 av 4
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X