Annons

Jesper Olsson:Ironin sitter i betraktarens öga och öra

Ironin har sina rötter i den antika retoriken, men med romantiken kopplades ett slags obestämbarhet till det ironiska uttrycket. En ny bok försöker formulera en teori om ironi, som tillåter att begreppet överförs från den litterära domänen till ögats och örats estetiska fält.

Publicerad

”Isn't it ironic”, sjöng Alanis Morrisette på tv:n från och till i några år. Jag bemödade mig aldrig om att lyssna efter varför, exakt i vilket sammanhang låtens refräng kastades ut, hur den motiverades. Det kändes inte nödvändigt, orden verkade passande ändå. Och under en tid – i går och kanske i dag – hade ju ordet ”ironi” ett slags fribrev till de mest skilda sammanhang. Det cirkulerade mellan platser, medier, munnar, språk och sociala rum, och det känns nästan litet pinsamt att komma dragande med det här och nu. Märkligt nog, eftersom det kanske är här och nu fenomenets utbredning och begreppets räckvidd borde diskuteras. För vad har egentligen det utdragna betecknandet betytt? Vad har sagts? Och hur har en samtid kunnat uppdatera sig genom en antik retorisk term?

Kanske ger den bok som ligger på mitt skrivbord inget direkt svar på dessa frågor, men den erbjuder en tolkning, som i sin tur kan peka ut riktningen till ett svar; och den erbjuder inte minst ett perspektiv på begreppets historia och de skiftande utläggningar som det har utsatts för under historien. Boken ifråga heter
Divine Madness. On Interpreting Literature, Music, and the Visual Arts Ironically (Bucknell University Press, 307 s), och är skriven av
Lars Elleström, verksam vid högskolan i Växjö. Elleströms avhandling i litteraturvetenskap, som kom för tio år sedan, hade till ämne Karl Vennbergs poesi. Det finns ett skäl att nämna det, för fröet till den diskussion som utförs i denna nyutkomna studie skulle nog kunna drivas upp ur fotnoterna till en Vennbergkommentar.

Annons
Annons
Annons