Irakierna litar inte på Bush

Under strecket
Publicerad
Annons

Många irakier litar inte på USA efter vad som hände 1991 då Bush den äldre uppmanade till uppror mot Saddam Hussein. När shiamuslimerna reste sig i södra Irak drog Bush tillbaka sitt utlovade stöd och lät Saddam brutalt slå ner upproret. Människor lämnades i sticket av samma trupper som nu står vid Bagdads infarter.
Finns det fler anledningar till att irakierna inte litar på koalitionsstyrkorna?
Hela den nya världsordningen, den nya Bushdoktrinen, gör att irakierna inte litar på att Bush bara vill störta Saddam. Speciellt eftersom USA redan pratar om att inrätta en amerikansk guvernör. Det tyder på att de kommer att vara kvar som en ockupationsmakt en längre tid, kanske upp till tio månader.
Sedan är det möjligt att irakierna faktiskt sluter upp kring regimen, oavsett vad de tycker om den, när det handlar om att försvara sitt eget land. Rapporterna om irakier som återvänder till hemlandet för att strida på regimens sida kan tyda på det.
Ser irakierna invasionsstyrkorna som befriare?
Det är en fråga som
man egentligen inte kan ställa till ett land som varit stängt i 35 år. Kurderna är i en annan situation. De har skyddats av flygförbudszonen i tolv år och har kunnat kontrollera sitt eget område. Nu är de allierade med USA och ser amerikanerna som befriare.
När kommer de som är emot Saddam att våga visa sin opposition öppet?
De väntar tills regimen störtats, tills segern är oåterkallelig. Rädslan för att straffas med kemiska stridsmedel är stor efter sveket för tolv år sedan. Det är inte dyrkan av Saddam Hussein som håller tillbaka glädjeyttringar. Men ett uppror är möjligt först när ett avgörande slag riktats antingen mot betydande delar av regimens kärntrupper (republikanska gardet, specialgardet, säkerhetstjänstorganisationerna) eller mot Saddam Hussein själv.
Hur många civila offer har koalitionen råd med?
I brittisk tradition är man van vid offer på ett annat sätt än USA. Rädslan för ett andra Vietnam kan leda till häftiga reaktioner. På kort sikt är bomber som dödar civila ett gott
propagandainstrument i händerna på Saddam Hussein. Men de behöver inte betyda så mycket i Irak, kanske mer i omvärlden. Irakierna, om de vill bli befriade, ser nog att de civila förlusterna i detta krig jämfört med tidigare är relativt begränsade.
Hur känsligt är USA för opinionen?
Om nu stödjande eller passiva muslimska stater vänder sig bort från USA - för att stilla den egna befolkningen - riskerar USA att bli av med baser.
Civila offer kan tillsammans med egna förluster och oväntade motgångar ses som ett tecken på att koalitionens ledare inte har kontroll över situationen.
Nu pågår strider som hotar skada eller förstöra de heliga platserna i Karbala och Najaf. Hur påverkas den arabiska opinionen av det?
Det är två shiitiska städer och har inte samma betydelse som Jerusalem eller Medina. I den arabiska världen har det inte särskilt stor inverkan.
Har Bush och Blair begått några misstag i sin krigspolitik?
Man har för sin egen hemmaopinion målat upp en bild av ett snabbt, smärtfritt krig som nu inte
går att bekräfta med vad som faktiskt händer. Det som kan skapa en kraftig motreaktion är om USA efter kriget har en agenda som inte tar hänsyn till Iraks befolknings lidande. Projektet måste gå politiskt och militärt hand i hand.
Har det förts liknande krig mot en diktator tidigare?
Det finns paralleller med befrielsen av Nazityskland även om då hela städer, som Dresden och Hamburg, utraderades av bombmattor. Livsmedel och mediciner fördes snabbt in, en krigsförbrytardomstol inrättades, lisom vårdcentraler. Det är lika viktigt nu att en demokratisk process sätts igång efter krigsslutet. Då undanröjs kanske även farhågorna om att USA dolda syften.

Bedömare: Khaled Salih, statsvetare på Syddansk universitet i Odense, Pär Eriksson, forskningsledare på avdelningen för försvarsanalys, FOI, Carl Johan Gardell, historiker, Uppsala.

Annons
Annons
Annons