Annons
X
Annons
X

Mattias Legnér: Irak fortsätter tappas på fornfynd

SKINGRAD KULTURSKATT. För många irakier blev illegal handel med antika föremål ett sätt att försörja sig efter USA:s invasion 2003. Men den största förödelsen är inte de förlorade konstföremålen, utan vandaliseringen av fornlämningar som ännu inte hunnit dokumenteras.

I don’t have time for this fucking bullshit! Så löd den amerikanske armégeneralen Tommie Franks omdöme efter ett möte med Wil­liam Luti strax före invasionen av Irak. Luti var ansvarig för att museer och arkeologiska artefakter skyddades från krigshandlingar, Franks styrde över soldaterna som skulle inta Bagdad. Uttalandet sammanfattade den amerikanska krigsmaktens syn på betydelsen av det irakiska kulturarvet. Trots att man redan hade erfarenheter från 90-talets Kuwaitkrig, drogs inga större lärdomar om hur antikviteter, historiska platser och museer skulle skyddas från vandalisering och plundring.

Väpnade konflikter är ett extremt samhällstillstånd där vardagens regler sätts ur spel och det normalt förbjudna blir det fullt möjliga, eller rentav nödvändiga. Nöd, fattigdom och desperation får människor att begå handlingar de aldrig annars skulle utföra. Plundring är ett sådant extremt beteende som endast visar sig när samhällets regler inte kan upprätthållas, och borde inte överraska någon militär befälhavare. Tyskarnas och ryssarnas plundringar av konst och antikviteter under andra världskriget är välkända, och även hur de allierade organiserade militära enheter som var specialiserade på att återföra stulen egendom. Detta har beskrivits av Lynn H Nicholas i boken ”The Rape of Europa” (1995).

En konsekvens av invasionen av Irak i samband med Kuwaitkriget hade varit att irakiskt kulturgods snabbt blivit vanligare på auktionshus i bland annat New York och London. Under de oroligheter som följde i norra och södra delarna av landet 1991 plundrades nio av tretton regionala museer, och ungefär fem tusen artefakter försvann i denna stöldvåg. Mindre än tio procent av dem har återbördats till Irak, och resten har alltså gött en internationell antikmarknad. Under 90-talet sjönk priserna på sumeriska och mesopotamiska föremål kraftigt, antagligen till följd av ett överutbud av stulna antikviteter. Marknaden för dessa föremål har varit särskilt god i USA, som aldrig ratificerat Haagkonventionen från 1954, där de deltagande staterna åläggs att skydda det internationella kulturarvet mot stöld och vandalisering.

Annons
X

Problematiken med att hindra spridning och handel med stulna kulturskatter är inte alls ny. Arbetet med internationell lagstiftning går tillbaka till tiden för andra världskriget, då särskilt europeiskt kulturgods stals och förstördes i massiv skala. Vandalisering, avsiktlig eller oavsiktlig, kunde användas i propagandasyfte för att svärta ner motståndaren och få denne att framstå som barbarisk och ociviliserad. Så använde naziregimen i Tyskland bilder och berättelser från de allierades övertagande och skadegörelse av museer, slott och andra monument för att försöka visa på amerikanernas hänsynslöshet och avsaknad av kultivering. Konst och antikviteter är delar av nationella kulturskatter och deras ekonomiska värde är ofta betydligt mindre än deras värde som identitetsbärande nationella symboler.

Irakkriget har haft en förödande inverkan på Iraks kulturarv, enligt den amerikanska antologin
Antiquities Under Siege: Cultural Heritage Protection After the Iraq War (AltaMira Press, 322 s), redigerad av Lawrence Rothfield, professor vid University of Chicagos centrum för kulturpolitisk forskning. Irak har sedan krigsutbrottet våren 2003 tappats på fornfynd som till stora delar antingen har förstörts eller förts utomlands på olaglig väg.

I boken medverkar ett stort antal författare som på olika sätt varit engagerade i detta krig eller i andra väpnade konflikter, och i behandlingen av materiellt kulturarv. Den samlade bild som de ger är nedslående. Vi vet idag att planeringen inför kriget var helt undermålig – hur Irak skulle utvecklas efter att den irakiska armén beseg­rats var mycket oklart vid krigsutbrottet. Trots att amerikanska tjänstemän arbetade nära exilirakier i Washington DC tycks ingen ha tänkt på kulturpolitiska frågor förrän i ett mycket sent skede. Då kom initiativet inte från något av departementen i huvudstaden utan från chefen för Metropolitan Museum i New York, som oroats av uppgifter om regeringens nonchalans i planeringsfrågorna.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Den mest bekanta bilden är tv-sändningar från plundringen av Iraks museum omedelbart efter Bagdads fall. Vid museet utkämpades först hårda strider mellan amerikanska och irakiska trupper, och efter att trupperna retirerade besöktes museet av olika grupper av tjuvar. Mat­thew Bogdanos, amerikansk marinkårs­officer och författare till
    Thieves of Baghdad: One Marine’s Passion for Ancient ­Civilization and the Journey to Recover the World’s Greatest Stolen Treasures (Bloomsbury, 320 s), tillhörde den amerikanska trupp som besatte museet efter dessa inledande plundringar. Han identifierar tre olika grupper av oönskade besökare: professionella antikvitetstjuvar, slumpmässiga besökare och folk på insidan – vakter och annan personal vid museet – som kände till exakt var olika föremål hade stuvats undan före krigsutbrottet. Endast fem personer, bland dem museichefen Donny George Youkhanna, arbetade veckorna före kriget frenetiskt med att säkra museets inventarier genom att flytta det mesta till förråd i byggnaden. Stora föremål som portar och skulpturer fick stå kvar men bäddades in i sandsäckar och skum.

    Youkhanna skriver att man inte väntade sig en plundringsvåg utan endast försökte skydda föremålen från bombning och strid. Vissa dörrar till förråden hade till och med lämnats olåsta och inte ens behövt brytas upp av tjuvar. Olika tecken tyder på att många av de illegala besökarna var amatörer som inte visste vad de letade efter, eller hade någon utrustning att tala om.

    Detta var emellertid bara början, och den största skadan har inte åsamkats detta museum utan de många obevakade arkeologiska lämningarna runt om i landet. Kriget med den sociala anarki som följde har öppnat för tjuvar och oärliga antikhand­lare som för egen vinning dragit nytta av kaoset. Det finns uppskattningar som ­säger att det materiella kulturarvet i Irak avtar med omkring tio procent varje år, även om denna uppgift är mycket osäker. I boken nämns olika siffror över hur många föremål som försvunnit ut ur Irak, men underlaget måste bedömas som löst. Där­emot är det känt hur många föremål som repatrierats till Irak efter kriget, cirka 17000.

    Bogdanos bok dokumenterar händelseutvecklingen kring Iraks museum 2003 ur hans högst personliga perspektiv. Besvärande är emellertid att hans analyser är moraliserande och stundtals tunna. Han lägger all skuld för förlusten av antika föremål på tjuvarna och armén, men en sådan slutsats är bristfällig. Plundringen av Iraks kulturarv skulle också kunna sättas in i ett sammanhang som knyter konflikten till den internationella antikmarknaden. Det finns också skäl att misstänka att Bogd­anos, som den patriot (och kosmopolit!) han utger sig för att vara, överbetonar sin egen roll i jakten på försvunna konstföremål. I ”Thieves of Baghdad” framstår Bogdanos som en Indiana Jones-lik gestalt som ensam lyckas med konststycket att överbrygga de kulturella barriärerna mellan irakier och amerikaner, och därmed kan återföra viktiga artefakter till Iraks museum.

    En mer djupgående analys måste ta hänsyn till att kriget försåg en hungrig antikmarknad med eftertraktade objekt. Det fanns en efterfrågan på stöldgods särskilt bland amerikanska, brittiska och australiska antikhandlare, skriver Neil Brodie vid Stanford Archaeological Center i ”Antiquities Under Siege”. Det är allt för lätt att lägga skulden på irakierna själva och säga att det var de som stal och vandaliserade sitt eget kulturarv, det är en endast delvis sann bild. Att gräva upp och sälja arkeologiska fynd blev ett sätt för många familjer att finna någon form av inkomstkälla i krigets kölvatten. I antologin nämns bland annat arkeologistuderande som använde sina ingående kunskaper om arkeologiska fyndplatser för att systematiskt gräva ut dessa och sälja fynden. Under lång tid fanns ingen bevakning alls av dessa platser i södra Irak (på grund av flygförbudet omöjliggjordes övervakning från luften), som utgör de stora flodkulturernas ursprung. Först efter hand började allierade helikoptrar utöva bevakning från luften över en del av dem. Områdets arkeologiska lämningar har till en del spolierats och kommer inte att kunna utforskas, vilket är en förlust för vetenskapen och mänskligheten eftersom området är dåligt dokumenterat. Det är alltså inte i första hand förlusten av föremål som skadat irakisk kultur, utan vandaliseringen av ej dokumenterade fornlämningar.

    I ett bidrag som på ett sympatiskt sätt avviker från mer moraliserande artiklar, där irakiernas påstådda ointresse för sitt kulturarv kritiseras, skriver den libanesiska arkeologen Joanne Farchakh-Bajjaly om irakier hon träffat vid arkeologiska fyndplatser. Här belyses landsbygdens patriarkala hierarki som i hög grad påverkar hur de arkeologiska lämningarna har behandlats på plats. De äldsta i lokalsamhället har ett ansvar för att se till att lagar respekteras och att överträdelser beivras, men när detta våldsmonopol utmanas av inhemska vaktstyrkor uppstår konflikter, där vakterna oftast drar det korta strået och tvingas släppa tjuvar som ertappats med att gräva på kulturhistoriska platser. Farchakh-Bajjaly intervjuar en guide som efter kriget slagit sig ner vid de fornlämningar som han tidigare brukade visa för turister, men som numera försörjer honom och hans familj med föremål som säljs till smugglare. Kunskap om fornlämningar och kulturarv utesluter därmed inte stölder och övergrepp.

    Frågor om lagstiftning och rättskipning blir viktiga för att förebygga och beivra stölder och vandalism, men Haagkonventionen har visat sig vara ineffektiv eftersom den överlåter all bestraffning för överträdelser på nationell lagstiftning. Inte heller anger den någon straffskala för överträdelser. Här behöver lagstiftningen alltså kompletteras. Bogdanos föreslår bland annat att antikmarknaden skall underkasta sig en internationell uppförandekod som förbjuder all handel med föremål där proveniensen är oklar. Detta ter sig emellertid som en mycket osannolik utveckling eftersom museiväsende och antikhandel ofta har olika uppfattningar om vilka föremål som skall vara tillåtna att handla med.

    Flera av författarna i ”Antiquities Under Siege” förmedlar intrycket av en inhemsk befolkning som inte förmår uppskatta och skydda sitt eget kulturarv, utan aktivt bidrar till dess förstörelse. Men frågan om vad ett irakiskt kulturarv innefattar ställs aldrig. Vilka i Irak identifierar sig med det av staten erkända kulturarvet? Dagens nationella irakiska kultur identifieras okritiskt med den antika mesopotamiska kulturen, vilket är den irakiska statens offi­ciella berättelse. Etniska och religiösa minoriteter kan ha en annan syn än den officiella kulturpolitiken.

    Läsaren får också veta att det behövs västerländska, eller ”internationella”, experter och soldater som kan skydda arvet från de tidigaste mänskliga bosättningarna i Mesopotamien. I själva verket är återupprättandet av ett fredligt och ordnat tillstånd i Irak den allra viktigaste faktorn i skyddet av Iraks kulturarv. Två faktorer som direkt orsakats av kriget har haft störst betydelse för förskingringen av antik­viteter. För det första har fattigdom tvingat irakier att börja stjäla för att överleva. För det andra har anarkin, upphävandet av lag och ordning, gjort det möjligt för utländska konsthandlare att okontrollerat exploatera Irak.

    Mattias Legnér
    Mattias Legnér är universitetslektor i kulturvård vid Högskolan på Gotland.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X