Annons

Invandrade myter om Oden och Tor

Sedan år 2000 har arkeologer och religionshistoriker tillsammans tagit ett stort forskargrepp på de förhistoriska religiösa uppfattningarna. Det har inneburit att den beskrivning och den idévärld som presenterades av Snorre Sturlasson i början av 1200-talet fått sig ännu en törn.

Publicerad

I slutet av 1920-talet gjorde historiker i Lund upp med de isländska sagorna som källor till vår vikingatida/medeltida historia. Också arkeologin ställer nu sagorna åt sidan. Islänningarna, som då var kristna, beskrev religiösa föreställningar som var minst 400, ibland 1 000 år gamla. Där ger gudavärlden ett enhetligt intryck, och sedan har sagorna getts en ställning som dokument över en unik nordisk religion. Men både Tor och Oden är hybrider med inslag från romarriket, i Odens fall kanske också från Persien.

De senaste årens arkeologi har gett nya källmaterial: ett kulthus i Uppåkra utanför Lund från 200-talet, stora hallbyggnader med lyxföremål och små bilder präglade i guldfolie i stolphålen (600-tal) och kulthus med spår av rituell slakt och religiösa ceremonier (900-tal i Borg utanför Norrköping).
Husen visar att kulten, som var centrerad kring önskningar om goda skördar och fruktbarhet, från 200-talet e Kr successivt flyttar inomhus, till särskilda byggnader. Parallellt överges platser i landskapet, mossar och sjöar, som varit platser för ritualer och offer av både djur, vapen, vardagsföremål och guld.
– Den nordiska hedendomen är en hybrid med inlån, lokal anpassning och mängder av olika varianter och uttryck. När kulten flyttar inomhus här ser vi att samma process ägt rum i romarriket, säger Anders Andrén, professor i arkeologi. Han pekar också på att Oden indirekt nämns av romaren Tacitus redan 98 e Kr och att Tor hade likheter med den samiska åskguden Hovrengaellis.

Annons
Annons
Annons