Annons

I väntan på ett mirakelIntressantast när erotiken bryter sorgearbetet

Juliette Binoche och Lou de Laage.
Juliette Binoche och Lou de Laage. Foto: Alberto Novelli/Edge Entertainment

Betraktaren sitter redan från början med facit i hand i Piero Messinas debutfilm om förlusten av en son. Men ”I väntan på ett mirakel” hade behövt ett mer utvecklat manus.

Publicerad

Av en elak slump ser jag ”I väntan på ett mirakel” alldeles i anslutning till en visning av en nyrestaurerad kopia av Krzysztof Kieslowski ”Den blå filmen” från 1993, också det en berättelse om förlust och fantomsmärtor med Juliette Binoche i huvudrollen. Om den sistnämnda skildrar sorgen som en oberäknelig och mångtydig process, närmast omöjlig att med exakthet fixera och artbestämma, behandlar Piero Messinas debutfilm denna sorg efter ett förlorat barn som en känslomässig förlamning, mycket tydlig i all sin konturlöshet.

Om ”Den blå filmen” är hård och genuint gåtfull genom att ständigt vara delvis bortvänd från betraktaren, är ”I väntan på ett mirakel” lösare i köttet och avsevärt mindre utvecklad på manusnivån. Den låtsas kretsa kring en fråga – varför dyker den saknade sonen aldrig upp? – genom att noga undvika varje rimligt resonemang som just denna fråga, vore den ställd på riktigt allvar, skulle föranleda.

Annons
Annons
Annons
Annons