Recension

EllingIntelligent norsk komedi

Under strecket
Publicerad
Annons

”Så olika vi människor är. Här har folk gått ensamma till Sydpolen medan jag måste ta mig samman för att gå över ett restauranggolv.” Orden är Ellings, en inte längre så ung man som levt hela sitt liv med sin mor. Det har bara varit han och hon. Men Mamma dör och Elling vars värsta fiender enligt honom själv är yrsel och oro hamnar på dårhus.
I denna nya skyddande miljö trivs han någorlunda och får en rumskamrat, Kjell Bjarne, som också blir hans vän. Men de två ska ”ut i verkligheten” och tilldelas ”ett gruppboende” - det vill säga de får dela en lägenhet i Oslo. Inövningen i det ”verkliga” livet - filmen har en god känsla för socialpsykologisk jargong - tar sin början och gestaltas i filmen med ömsint komik; vi får ta del av Ellings telefonfobi och hans torgskräck. ”Varför ska vi hela tiden gå ut när vi just kommit hem” säger Elling upprört; han sitter hellre och spelar Fia och tittar på fotografiet av den beundrade Gro, alla norrmäns trinda allmoder. Ett litet svartsjukedrama vännerna emellan uppstår när Kjell Bjarne får en flickvän i huset.

Många situationer i filmen är förutsägbara och bygger på klichéer. Men filmens styrka är att den inte har ambitionen att realistiskt skildra två psykiskt och socialt handikappade män. Den når i stället det verkliga med hjälp av klichén och vänder den till intelligent komedi, med precis situationskomik och inte minst språklig fyndighet. För Elling är en språkets mästare, både som filmens berättare och i diverse paniska lägen då han försöker rädda sig från sin ångest med verbala krumsprång. I sin svartsjuka upptäcker han att han nog är poet, vilket så småningom besannas när han på dunkla vägar debuterar som den undflyende undergroundpoeten ”E”.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons