Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

John Landquist. Filosof, psykolog, kritiker Intellektuell gigant i helfigur

(uppdaterad)

John Landquist. Filosof, psykolog, kritiker

Författare
Genre
Sakprosa
Förlag
Atlantis

531 s.

Biografin över John Landquist av idéhistorikern Ingemar Nilsson är en grundlig, fullmatad volym som onekligen fyller en lucka i vår biografiska litteratur. Nilsson har tittat noga på alla papper i det väldiga Landquistarkivet med dess tusental av brev och klipp. Han har letat reda på alla arkiv där det finns brev från Landquist. Han har vänt på alla lappar både en och två gånger.

John Landquist fanns med överallt under den dryga första hälften av 1900-talet. Han var inflytelserik litteraturkritiker som gjorde mer än någon annan för att lansera det så kallade tiotalet (Hjalmar Bergman, Lubbe Nordström, Gustaf Hellström, Sigfrid Siewertz). Den främsta av tiotalets kvinnliga författare, Elin Wägner, blev hans första hustru. Landquist var filosof med Henri Bergson som idol. Det ogillades i Uppsala där sympatierna var delade mellan inhemska storheter som Christoffer Jacob Boström och Axel Hägerström. Han ägnade sig åt litteraturvetenskap, psykologi och pedagogik. Det var i de två senare ämnena han blev professor i Lund 1936.

Nilsson ägnar med rätta stort utrymme åt Landquists kärlekar, vänskaper och ovänskaper. Där fanns hustrurna Elin och Solveig. Solveig Landquist överlevde maken med många decennier och blev hans minnes vårdarinna. Där fanns Maria von Platen som hade förhållanden med delar av Stockholmsparnassen (Hjalmar Söderberg, Henning von Melsted, Gustaf Hellström), medan maken, en ryttmästare, vegeterade hemma i Kristianstad. Söderberg odödliggjorde henne som Lydia i ”Den allvarsamma leken”. Han uppvaktade författarinnan Marika Stiernstedt som gav honom korgen.

Annons
X

I avdelningen vänskaper och ovänskaper intar Fredrik Böök en framskjuten plats i Nilssons framställning. De båda kritikerna var intensivt vänner i ungdomen för att sedan bli intensivt fiender. Under decennier var det ett säkert tips att en bok som fick beröm av Landquist gjordes ned av Böök, och vice versa.

Typiskt är att Böök upprätthöll kordiala relationer med David Sprengel, Agnes von Krusenstjernas make och impressario, medan Sprengel och Landquist hatade varandra.

John Landquist engagerade sig i en hätsk kampanj mot Krusenstjernas författarskap. Han ondgjorde sig över ”det psykiska förfallet i författarinnans perversa sexuella fantasier” och ”sjuka monomanier”. Krusenstjerna behövde vård, inte läsare, ansåg Landquist.

Bara på en punkt var Böök och Landquist eniga. Det gällde den tyske rikskanslern Adolf Hitler, som båda hade sympatier för. Hitler stod för disciplin, plikt och ansvar, menade Landquist under sin tid som politisk redaktör för Aftonbladet. Aftonbladet förde under 30-talet en tyskvänlig (dock på den tiden inte antisemitisk) linje. Landquist blev genom sin ställning där en viktig opinionsbildare. I motsats till Böök blev han dock inte efter kriget brännmärkt för sina protyska förvillelser. Som vänsterman och kulturradikal hade han fler vänner och färre fiender inom det svenska kulturetablissemanget.

Vilka ter sig som Landquists bestående insatser när dagen svalnat? Det kan knappast råda någon tvekan. Hans psykologi och pedagogik är naturligt nog föråldrade, åtminstone som helheter betraktade. Hans filosofiska essäer och dagskritik ter sig idéhistoriskt viktiga, men mindre aktuella. Läser man Landquist idag är det framför allt på grund av hans stora och på sin tid epokgörande arbeten om litterära gestalter som Erik Gustaf Geijer och Gustaf Fröding. Dessa författarbiografier tog allt det bästa hos Landquist i anspråk – hans psykologiska skarpsinne, hans litterära känslighet, hans vakenhet för idéer, hans sympati. De utgör en pendang till vännen/fienden Bööks biografier över Tegnér och Heidenstam och till exhustrun Elin Wägners stora Selma Lagerlöfbiografi.

Ingen som i framtiden sysslar med svenskt intellektuellt liv under det tidigare 1900-talet kommer att kunna undvara Ingemar Nilssons ”John Landquist. Filosof, psykologi, kritiker”. Det är ett ståtligt porträtt i helfigur och dessutom en guldgruva av information, en kultur- och skvallerkrönika av stort värde. Ingemar Nilssons mångåriga mödor har givit gott resultat.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X