Annons

Mauricio Rojas:Integrationspolitikens döda vinkel

Foto: Claus Gertsen /TT
Under strecket
Publicerad

Kolumn | Integration

Det är glädjande att konstatera att svensk migrations- och integrationsdebatt rör sig i rätt riktning. En blocköverskridande överenskommelse som tar sig an volymfrågan och behovet av helt nya krav för att få stanna i landet och för att kunna bli svensk medborgare är i dag fullt möjlig.

Vi håller på att lämna kravlöshetens tid, jamsandet om ett idylliskt multikultisamhälle samt låt gå-politiken kring segregationen, parallellsamhällen och tiggeriet, bakom oss. Det var på tiden, men även om det fattas mycket mer konkretion, handlingskraft och mod för att åtminstone kunna bromsa en ytterst problematisk utveckling, är förändringen ändå påtaglig och hoppingivande.

Visst återstår det svåra knäckfrågor, inte minst kring en arbetsmarknad som slår hårt mot nykomlingarna. Men saken är inte enkel och det vore djupt kontraproduktivt att på grund av denna omständighet kräva en total omläggning av den svenska arbetsmarknaden och, i förlängningen, samhällsstrukturen. Att kräva det i invandrarnas namn vore inte en solidarisk handling, utan snabbaste sättet att göra SD till Sveriges största parti.

Annons
Annons

Allt detta är viktigt, men i vår integrationsdebatt fattas en avgörande ingrediens till. Allt handlar om vad ”vi” ska kunna göra för att integrera ”dem”. Problemet med detta utifrånperspektiv är att det aldrig har fungerat när det gäller att bryta en social och etnisk segregation som har nått de nivåer som den uppvisar i vårt land.

Om inte åtminstone en del av de berörda blir aktiva och tar saken i egna händer kommer inte någon väsentlig förändring att ske i de mångtaliga utanförskapsområden som finns runt om i Sverige. Detta betyder inte att det vi kan göra skulle vara meningslöst. Men vi måste inse att för det mesta handlar det bara om palliativa åtgärder.

Det mest lärorika exemplet på detta är den utveckling mot extremt förfallna och ytterst farliga ghettosamhällen som drabbade många stadskärnor i USA under efterkrigstiden, och hur man har lyckats vända på den under de senaste decennierna. Årtionden av omfattande och kostsamma insatser utifrån lyckades inte göra mycket åt förfallet.

Det var bara när det blev uppenbart att allt den sociala ingenjörskonsten kunde hitta på hade misslyckats, som man insåg att det återstående hoppet var att lita och satsa på de goda krafterna som fortfarande fanns i ghettona. Att ge dem resurser och makt blev nyckeln till att alla andra nödvändiga insatser (till exempel de polisiära) kunde lyckas. Så räddades de flesta amerikanska stadskärnorna och de positiva resultaten överträffar all det som kunde förväntas.

Frånvaron av detta perspektiv är vår integrationspolitiks döda vinkel och det är inte så konstigt. Vi har utvecklat en omfattande omhändertagandeindustri, helt i linje med vår allestädes närvarande välfärdsstat, och vi har svårt att föreställa oss att det kan finnas andra vägar än att förlita oss på den.

Kanske är det dags att komma ihåg den folkrörelsetradition som en gång i tiden var så avgörande för den svenska moderniseringens framgång?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons