Annons

Karl Steinick:Integrationen präglade al-Andalus

Under den muslimska överhögheten i medeltidens Spanien växte judisk, kristen och muslimsk ­kultur samman. Tre religioner samsades – ­inte utan ­konflikter – i ett samhälle där trosuppfattningen hade mindre betydelse för utvecklingen än människorna.

Publicerad

Det vilar ett skimmer av mystik över den spanska medeltiden. Här möttes västerland och österland i en sammanstötning vars verkningar ännu inte helt har avklingat. För 1800-talets resenärer började österlandet i Europas sydvästra hörn. Den faktiska geografins väderstreck betydde mindre, det var den kulturella riktningen, utpekad av tidens orientalister, man intresserade sig för. I Spanien kunde turisterna beskåda resterna av muslimernas al-Andalus i form av byggnadsverk som Alhambra utanför Granada och den stora moskén i Cordoba. I den spanska kulturen fanns också något annat, mer främmande, än i till exempel den italienska, med dess klassiska arv. Det var inte nödvändigt att bege sig bortom Europa för att uppleva det exotiska. I Spanien fann konstnärerna pittoreska motiv med orientalisk prägel. Spanska toner hördes i tidens musik och i litteraturen kunde spanska motiv fungera stämningsskapande.

Orientalismen betraktas numera oftast som ett medel för européerna att intellektuellt och konstnärligt befästa sina koloniala ansträngningar att lägga under sig nya territorier, men man kan med fog hävda att den snarare bidrog till att förändra européernas syn på sig själva och omvärlden. Vad gäller Spanien kom det orientalistiskt präglade intresse som inte minst fransmännen visade för landet och dess kultur att lyfta fram det muslimska arvet. Det hade länge varit nedtonat, för att inte säga undertryckt, såväl i den spanska självförståelsen som i historieskrivningen. Strävandena efter att forma en nationell spansk identitet har haft högst påtagliga konsekvenser för synen på den tidiga historien och effekterna sträcker sig långt utanför landets egna gränser.

Annons
Annons
Annons