Annons
X
Annons
X
Ledare
Krönika

Integration utan handbok

KRÖNIKA

Ozan Sunar har berättat hur han som politisk sakkunnig blev uppringd av sin chef, den dåvarande invandrarministern Leif ”Blomman” Blomberg (S). Året var 1996 och det var kvällen innan ämbetet skulle få den nya titeln integrationsminister. ”Vad betyder det? Vad är skillnaden?” lär Blomberg ha frågat. ”Det borde du veta, som ska bli det”, replikerade Sunar.

Kanske är det där replikskiftet ganska illustrativt för Sveriges tafatta inställning till integration. En diffus bild av något som handlar om invandrare, men oklart vad det ska leda till. För oss som av olika anledningar får frågan ”men du känner dig väl ändå svensk?” har budskapet från avsändaren emellertid varit klart: målet med tillvaron för en utrikes född i Sverige är att känna sig svensk.

De två invändningar man kan resa mot denna idé är 1) att hitintills har svenskheten varit starkt omgärdad av informella kvalifikationer som svenskt utseende, talad svenska utan brytning samt ett förment svenskt beteende, vilket har omöjliggjort tillträde i den svenska gemenskapen för många invandrade, samt 2) att svenskar som flyttar iväg och slår rot i andra länder kan vittna om att deras mål inte är att byta nationell identitet, utan alltjämt förbli svenskar, om än i nytt land. Varför skulle utlänningar tänka helt annorlunda än vi på den punkten?

Annons
X

Det finns många som kan vittna om integrationspolitikens misslyckanden. Själv har jag besökt både flyktingförläggningar och kommunansvariga för introduktionsprocesser och sett exempel på ageranden som antingen hjälpt eller stjälpt individers möjligheter att stå på egna ben. Men i lagren under systemen finns något mycket svårare att komma åt. Tillbaka till Blommans fråga:
Vad betyder integration i Sverige?

För ett tiotal år sedan snubblade jag över en bok. Det var andra upplagan från 1990 och hette
Det mångkulturella Sverige – en handbok om etniska grupper och minoriteter (Svanberg & Runblom, red.) och utgavs av Centrum för multietnisk forskning, Uppsala universitet.

Boken var ”en inventering av de etniska grupper som funnits och finns i landet”, och listar drygt 80 olika sorter, bland annat
armenier, bengaler, danskar,
finlandssvenskar,
galizier, gambier, gammalsvensk
bybor, ingermanlänningar, ingrer, japaner, judar,
kasjuber, katalaner och
tattare. Efter en stunds läsning erfor jag en bekant känsla, och fick en idé jag var tvungen att testa. Jag plockade fram andra handböcker ur bokhyllan, bland annat
Vad jag finner på åker och äng, Däggdjur i färg och Småkryp i svenska marker, för att jämföra skrivningarna.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Det stod att ”Sverigealbanerna lever företrädesvis i de södra och västra delarna av landet, i Malmö och i Göteborgsregionen.” Det skilde dem från dvärgvesslan (
    Mustela nivalis minuta) som då ”hittills var känd från Bengtsfors, Stenby och Ödskölt i Dalsland, Gärdsberg vid Kristinehamn i Värmland, Södertörn i Södermanland, från Surahammar, Sollefteå och Kramfors i Ångermanland samt Kiruna och Karesuando i Lappland”.

    Sverigealbaner och dvärgvesslor var båda svårplacerade. Även om Sverigealbanen ”av allt att döma bibehåller /---/ genom språk och i synnerhet religiösa och kulturella traditioner sin distans till omgivningen, både till svenskar och övriga jugoslaver”, hade man emellertid iakttagit ”intima relationer mellan albaner, turkar och makedonsktalande muslimer”. Boken konstaterar att ”i själva verket kan det ibland vara svårt att entydigt avgöra en persons etniska tillhörighet, eftersom många redan i hemlandet är flerspråkiga och gifter sig över språkgränsen men däremot inte över den religiösa gränsen”.

    Liknande svårigheter finns i att korrekt identifiera dvärgvesslan. Den är förvillande lik småvesslan, som 1975 gav upphov till oenighet mellan tre stora forskargrupper. ”Frågan om småvesslans och dvärgvesslans taxonomi och utbredningsförhållanden kompliceras av att båda formerna tycks förekomma i gemensamma områden, vilket tyder på att de antingen är olika, från varandra genetiskt isolerade arter eller utgör varieteter av samma art”.

    Även judarna var föremål för klassifikationsbryderier: ”skall den svenska judenheten betraktas som en etnisk minoritet, en kulturell minoritet eller möjligen som en unik judisk minoritet?” Man förstår huvudvärken. Inte blev den mindre när man tittade på araberna, som man visste helst gifte sig inom den egna gruppen, men som 1985 åtminstone fanns kartlagda i 10 blandäktenskap inom 70 palestinska familjer i Uppsala. Och: ”systematiken för flera sorkarter är komplicerad och olika formers släktskapsrelationer är svårförstådda. Detta gäller exempelvis för västlig vattensork (
    Arvicola amphibius) och flera av gransorkarna (
    Pitymys)”.

    Sverige var in på 1960-talet ett av de etniskt mest homogena länderna i världen. Handboken, som är en produkt av sin tid, var ett uttryck för att vi hade börjat ta oss an olikheten, på ett svenskt sätt: vi sorterar, systematiserar och skriver handbok om tvåbent som fyrfota. ”Oundgänglig bakgrundsinformation till alla dem som i sitt arbete kommer i kontakt med etniska minoriteter”, lockade baksidestexten.

    I skenet av handboken om etniska minoriteter kan man konstatera att det har hänt en del sedan 1990-talet. Vi har utvecklats i synen på de främmande inslagen, men det tar tid. En vän berättade över lunch hur hans dotter tvingats in i ett skolprojekt i början av 2000-talet med namnet ”Våga mötas!” Också ett sätt att dramatisera den okända, uttrycka en förväntan på att det måste vara svårt. Men en sak har inte förändrats. Jakten på det löfte en handbok utställer: facit.
    Så här gör du. Kontroll. Alla rätt på provet.

    För ett par veckor sedan mötte jag Israels ambassadör i Sverige, Isaac Bachman. Israel har en befolkning som består av uppåt tre fjärdedelar judar, runt 11 procent immigranter med judiskt påbrå och cirka 20 procent muslimer och kristna.

    Mellan 1990 och 2000 integrerades en miljon immigranter från forna Sovjetunionen, vilket motsvarade en ökning på 20 procent av den israeliska befolkningen. Under senare år har immigranterna kommit från mer olika bakgrunder. Trots de svårigheter en snabbt ökande befolkning medför kan Israels integrationsprocess ändå sägas ha varit framgångsrik och har lett till en växande ekonomi. ”Invandringen har möjliggjort en utveckling från apelsinproduktion till en framgångsrik nation inom high-tech 2”, sade Bachman, samt tillade:

    ”Israel har endast existerat i 65 år, men har absorberat miljoner av invandrare. Integration är en pågående och ständig process, som inte har ett slut”.

    Det där satte sig i tanken.
    En pågående och ständig process som inte har ett slut. Skulle man sammanfatta den svenska inställningen skulle den snarare uttrycka motsatsen: ”integration är en jobbig process, som vi måste bli färdiga med”. Men Bachman har rätt. Vi kommer aldrig att hitta en magisk formel som löser ut frågan och för den av bordet. Vare sig verk och ministrar, lotsar eller coacher med prefixet invandrar- eller integrations-, kommer att fixa det åt oss.

    Så nu utmanar jag er, värderade läsare. Vad ska integration betyda i Sverige framgent? Och hur underlättar vi den? Emotser svar per mail.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X