Annons
X
Annons
X
Ledare
Krönika

Tove Lifvendahl: Integration – samtal pågår

KRÖNIKA

I
dagsläget har runt 180 personer antagit utmaningen jag ställde för en vecka sedan:
Vad ska integration betyda i Sverige framgent? Och hur underlättar vi den
? Svaren i min mejlbox utgör en blandad kompott i ton, längd och innehåll, och fortsätter att fyllas på. Alla har tyvärr inte hunnit få svar än. En del berättar om sin bakgrund eller livssituation. Många skulle gissningsvis kunna definieras som ”etniska svenskar mitt i livet”, andra har invandrat hit eller är barn eller barnbarn till invandrade, somliga är utflyttade svenskar. Sammantaget visar responsen tveklöst att frågan berör och engagerar. Svaren kan grovt delas i olika kategorier, utan inbördes rangordning:

Tankar om ord och begrepp,
och vad de ges för betydelse. Vad menar vi med integration?
Margaretha googlade fram fyra olika definitioner som alla kändes rimliga utifrån olika aspekter: ”Jag tror att vi skulle må gott av att erkänna att det inte nödvändigtvis är enkelt för någon part. Att integration innebär problem och känns svårt är naturligt för mig.”
Lisbeth skriver att ”integration handlar om interaktion. Det är inte bara en part som ska integreras. Man måste med respekt mötas i dialog. Att integreras med nyanlända människor är en stor utmaning för värdlandets medlemmar”.

Mikael beskriver vad han vill ska läggas i begreppet: ”att de som fått uppehållstillstånd direkt kommer i arbete, antingen som företagare eller anställda, med tydliga krav på att försörja sig själva – vilket förutsätter att det verkligen finns jobb att söka, och det medför en satsning på fler nya företag, att medföljande barn snabbt får samma utbildning som andra i Sverige med mål att nå samma utbildningsnivåer som andra, att man inte tar in fler invandrare med annat än att alla snabbt kan försörja sig själva, betala skatt och därigenom bidra till vår välfärd, samt att invandrade inte är/blir överrepresenterade i brottsregister, sjukskrivningar, socialbidragstagande etc.”

Annons
X

Somliga menar att Sverige i stället borde sträva efter
assimilation, och mot det argumenterar bland annat de utlandssvenskar som har erfarenhet av att ta till sig en ny kultur utan att överge den svenska. Jag gissar att vi behöver hitta balanspunkten, och var den ligger kan diskuteras.

Definition av gemenskaper, om hur man både inkluderar nya samtidigt som man värnar det vi vill vara stolta över. Här nämner läsare med invandrarbakgrund den tafatthet jag refererade till i förra artikeln, kanske främst illustrerat kring bruket av flaggan. ”Det är bra mycket lättare för en invandrare att undra varför man inte är välkommen att få se den svenska flaggan i vinden som alla andra – är vi inte fina nog? – än att känna sig diskriminerad och utanför. När man gömmer flaggan för vissa förvägrar man samtidigt enhet, och ett land behöver enhet för att kunna bestå”, skriver
Alexander.

Till detta hör också frågor om medborgarskap, eller om vad
svenskhet ska betyda? Här finns olika förslag: bredda begreppet så att även inflyttade kan omfamnas av det, eller skapa nya begrepp som kan vara mer öppna.
Therese skriver: ”Att vara svensk innebär inte att man inte kan vara turk, kurd, finländsk eller eritreansk. Man är ju inte halv-nånting utan både och, som Soran Ismail så självklart och briljant uttrycker det. Man kan både vara svensk och kurd, man kan känna sig som kurd men ändå vara svensk osv. Bredda begreppet svensk till att inkludera många utan att eliminera ursprung.”
Bjarne föreslår att man löser ut konflikten genom att ”ursprungsbefolkningen fortsätter att kallas för ’svenskar’ medan vi får hitta på något nytt för medborgarskapet, ’sverigare’ (uttalat ’svärjare’) eller något annat.”

Frustration över politiska misslyckanden,
och systemkritik. De frågor som i första hand kommer upp rör språkundervisning, skola, arbetsmarknad, bidragsregler, asylprövning, bostadssegregation. Några pekar ut vad de tror väger tyngst.
Kari som kallar sig
förs
tagenerationsinvandrare skriver: ”Skulle kunna skriva uppsatser, betraktelser och till och med essäer kring hemspråk, klädkoder, bosättningspolicy, religionsmotsättningar, traditionella grundvärderingar och så vidare. Men det skulle stjäla fokus från det grundläggande: språkkunskaper och arbete. Så enkelt är det. ’Men ändå så svårt!’ vill säkert någon tillägga bara för att det kliar i gommen. Men det är så enkelt.”

Kritik/ifrågasättande av invandrartalen.
Martin skriver: ”Invandringen måste ner till nära noll-nivå omedelbart och ligga still där lång tid framöver, parat med ett batteri av åtgärder för raskt genomförande av integration och assimilering till svenskt samhälle och svensk kultur. Där ingår givetvis ett kraftigt ökat kravställande på hitkommande, likväl kraftigt ökade möjligheter till avvisning och utvisning av bedragare och brottslingar. Så får vi behålla vårt välfärdssamhälle.”
Hans anser att ”vi måste stänga Sveriges gränser, återupprätta nationalstaten. De invandrare vi har i landet måste i största möjliga utsträckning repatrieras frivilligt, alla grovt kriminella invandrare ska naturligtvis dömas till hårda straff och sedan utvisas. De invandrare som vill vara kvar i Sverige ska anpassa sig till Sverige – inte tvärtom.”

Oro av olika karaktär. Resursfrågor byggda på antagandet att invandringsrelaterade kostnader ska ställas mot andra grupper – handikappade, äldre, sjuka osv. Några uttrycker oro kopplat till religion och då främst islam, och vad effekten blir om den svenska befolkningen i allt större utsträckning består av människor med muslimsk bakgrund eller tro. Och oro för rasism och främlingsfientlighet, och hur det kan ta sig uttryck.

Om vad var och en kan göra
för att underlätta.
Lars H argumenterar för att ”oavsett vilken uppfattning som man må ha i frågan om politikers ansvar för uppkomna misshälligheter tror jag att ’räddningen’ ändå ytterst måste sökas i civilsamhället. Det kan röra sig om helt enkla medel som att till att börja med hälsa på varandra och även kanske slå sig i slang med dessa för oss okända. Om att ta initiativ till någon åtgärd som täcker kanske någon timma i veckan.”

Mediernas roll. Här finns diametralt olika åsikter. Somliga tycker att medierna medvetet undviker att skriva om problem relaterade till invandring eller integration, medan andra anser att journalisterna enbart skriver om negativa nyheter, och i stället borde lyfta fram fler positiva processer.

Några när konspirationsteorier, som
Tommy: ”Fler och fler inser hur ni försöker dölja sanningen!” Mitt svar: Det finns inte
en sanning, eller magiskt facit. Däremot ett viktigt samtal att föra. I det hjälper vare sig personangrepp av typerna ”feg PK-elit” eller ”rasist”, utan markerar oftare att avsändaren inte har något att bidra med och därför går till personangrepp. Till er få som uttrycker anonym avsky har jag tyvärr inget att erbjuda. Men med er andra vill jag gärna fortsätta föra samtal om dessa för Sveriges framtid så viktiga frågor.

Flera har, som visats här, återgäldat utmaningen med olika frågor och perspektiv på invandring och integration som känns viktiga att analysera och diskutera närmare. Till flera av dessa frågeställningar lovar jag att återkomma mer fördjupat i fler artiklar framöver.

Tove Lifvendahl är politisk chefredaktör i SvD.
tove.lifvendahl@svd.se

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X