Annons

Om det oändligaInte Roy Anderssons bästa – men gott nog

Roy Anderssons ”Det oändliga”.
Roy Anderssons ”Det oändliga”. Foto: Triart

Anslaget är vemodigare och färgerna mer urblekta i ”Om det oändliga”. Filmen är som ett 76 minuter långt destillat av Roy Andersson med bilder som är lika välkomponerade som alltid.

Under strecket
Publicerad

En av många slående vackra och kraftfulla bilder i ”Om det oändliga”.

Foto: Triart

”Sista delen i en trilogi om att vara människa” stod det i förtexterna till Roy Anderssons förra film ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” (2014). Men ”Om det oändliga” är på alla sätt en förlängning av den svit som Andersson inledde med sin långfilmscomeback ”Sånger från andra våningen” (2000) och fortsatte med ”Du levande” (2007). De sorglustiga betraktelserna över människors rörande kamp med sina tillkortakommanden är patenterat anderssonska: vitsminkade aktörer rör sig sävligt genom ett 30-tal scener som löst hänger samman.

Roy Andersson har inga planer på att lämna det universum han omsorgsfullt har byggt upp genom åren. Varje glasbit i det kalejdoskop som är ”Om det oändliga” kommer, eller snarare skulle kunna komma, från någon av de tre föregående filmerna. Men anslaget är vemodigare, färgerna mer urblekta och uttrycket mer minimalistiskt.

Annons
Annons
Annons