Annons

Martin Ahlquist:Inte mediers uppgift att kompensera ”lindriga” domar

Varför publicerar medier inte namnet på mannen som misshandlade Josefin Nilsson? Det frågar sig många efter den SVT-dokumentär som har väckt starka känslor. Men det är inte journalistikens uppgift att kompensera det som upplevs vara alltför ”lindriga” domar.

Under strecket
Publicerad

Artisten Josefin Nilssons begravning i Visby domkyrka. SVT-dokumentären ”Älska mig för den jag är” om skådespelaren har väckt starka känslor.

Foto: Karl Melander/TT

Artisten Josefin Nilssons begravning i Visby domkyrka. SVT-dokumentären ”Älska mig för den jag är” om skådespelaren har väckt starka känslor.

Foto: Karl Melander/TT
Artisten Josefin Nilssons begravning i Visby domkyrka. SVT-dokumentären ”Älska mig för den jag är” om skådespelaren har väckt starka känslor.
Artisten Josefin Nilssons begravning i Visby domkyrka. SVT-dokumentären ”Älska mig för den jag är” om skådespelaren har väckt starka känslor. Foto: Karl Melander/TT

Ilskan fullkomligt väller upp i kroppen när jag ser SVT:s dokumentär om sångerskan Josefin Nilsson. För den som till äventyrs inte redan vet det så misshandlades hon av sin dåvarande pojkvän, något han också dömdes för i slutet av 90-talet. Tingsrättens dom – tre månaders fängelse – mildrades i hovrätten till en villkorlig dom.

Mannen, en känd skådespelare, kunde återuppta sin karriär. Josefin Nilsson blev däremot, enligt hennes syster Marie Nilsson-Lind, fast i ett psykiskt och fysiskt lidande som var starkt bidragande till hennes död 2016 – bara 46 år gammal.

I sociala medier rasar en lika förståelig som indignerad diskussion om hur samhället behandlar misshandlade kvinnor – och hur vi ska se på förövarna. Så vad är mediernas roll och ansvar?

Annons
Annons

De frågorna ställdes också i kölvattnet av rapporteringen under metoo, hösten 2017. Då pekades ett antal personer ut med namn och bild. Flera av dessa publiceringar fälldes också i Pressens opinionsnämnd. Vi som jobbar med publicistiska beslut har funderat och dragit lärdomar av den tiden. Det handlar om att reflektera kring det publicistiska ansvaret – inte om någon ängslighet som Malin Ullgren menar i en kolumn i Dagens Nyheter.

En ansvarsfull hållning innebär att i varje enskilt fall väga allmänintresset mot den skada som en utpekad person kan drabbas av. Man behöver också resonera kring frågor som hur långt tillbaka i tiden händelserna ligger, om de har utretts av rättsväsendet och om det har framkommit ny information.

Vi måste vara väldigt försiktiga med vilka detaljer vi nämner, eftersom de kan leda till att en person blir utpekad trots att det inte var meningen.

Jag kommer att tänka på ett annat fall då jag själv satt i Pressens opinionsnämnd och tog ställning till huruvida medier skulle klandras eller inte för sina publiceringar.

En tidning skrev om en högt placerad kommunal tjänsteman som fått sparken. När de rotade i fallet framkom att mannen flera decennier tidigare mördat sin flickvän. Han hade dömts till rättspsykiatrisk vård, men friskförklarats och släppts ut efter bara ett år. Tidningen namngav visserligen inte mannen men beskrev så många detaljer att han lätt gick att identifiera.

Jag minns tydligt stämningen i rummet, det var liknande känslor som jag nu känner när jag ser dokumentären om Josefin Nilsson. Men det spelar ingen roll hur upprörda vi alla var över mannens lindriga straff för ett fruktansvärt brott. Händelserna låg långt tillbaka i tiden. Rättsprocessen var avslutad och i lagens mening hade han sonat sitt brott. Det fanns inte anledning att peka ut honom 25 år senare. Tidningen fälldes i Pressens opinionsnämnd.

Annons
Annons

Ett vanligt återkommande argument är att det inte gör så mycket om kvalitetsmedier namnger eller på annat sätt pekar ut en person. Det går ju ändå att få reda på vem det är i sociala medier eller på mindre nogräknade sajter. Det finns två starka argument mot ett sådant synsätt.

För det första pekar det mesta på att vi överskattar människors intresse för att aktivt ta reda på vilka personer rapporteringen handlar om. Under metoo-hösten genomförde Novus en undersökning, på uppdrag av tidningen Resumé, som visade att det var genom de traditionella mediernas omskrivning av personer som den allra största gruppen fick reda på vilka det handlade om. Trots att andra sajter redan pekat ut personerna var det bara en liten del av de tillfrågade som fått informationen på det sättet.

Det andra argumentet är att kvalitetsmedier för att behålla, och förstärka, sitt förtroende hos allmänheten måste hålla en egen publicistisk linje och inte luckra upp gränserna för vad som kan publiceras. Tvärtom kan det finnas anledning att vara mer restriktiv i en tid då allt är sökbart. Vi måste vara väldigt försiktiga med vilka detaljer vi nämner, eftersom de kan leda till att en person blir utpekad trots att det inte var meningen.

Det är en viktig journalistisk uppgift att granska hur rättssystemet hanterar våldsbrott i nära relationer. Att, som Ylva Lagercrantz Spindler, ställa frågor om hur kulturvärlden kunde blunda för mannens våld är relevant. Men det kan aldrig vara en uppgift att med ett utpekande ”kompensera” det som upplevs vara alltför ”lindriga” domar. Vi måste klara av att skildra och granska svåra ämnen och frågor med den publicistiska hederligheten i behåll.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons