Annons
X
Annons
X

Inte lämpliga för ämbetet

Foto: NIKLAS LARSSON/SCANPI

Lars Ohly grep ordet i TV4:s utfrågning i onsdags och friade till sin sambo, i direktsändning.

Det finns ingen anledning att betvivla uppriktigheten i Ohlys kärlek. Däremot bör man tvivla på omdömet hos den partiledare och ministerkandidat som utnyttjar en kanal där väljarna ska informeras om det förestående valet och förvandlar den till sin egen privata kärlekstunnel.

Lars Ohlys omdöme har lämnat ett kraftigt avtryck i det rödgröna samarbetet. Det är hans parti som har fått svinga taktpinnen i utrikespolitiken – något som riskerar att göra Sverige till åtlöje internationellt – och han har slagit an tonen i de centrala välfärdsfrågorna, där De rödgröna vill hindra nyetableringar och nytänkande i vård och skola.

Annons
X

Ett trovärdigt regeringsalternativ hade stoppat denna kraft.

Mona Sahlin har under de gångna åren visat sig vara en svag ledare. Hon har aldrig riktigt hämtat sig efter de kontokortsskandaler som idag slentrianmässigt kallas Toblerone-affären. Men grunden för den djupa misstro som opinionsmätning efter opinionsmätning konstaterarar står att finna i hennes bristande ledarskap.

Kraftlösheten manifesterar sig i stort som smått. När hon försökte bilda koalition med Miljöpartiet enbart kördes hon över av sina egna och tvangs ta in Ohly. När hon med buller och bång skulle förnya socialdemokratin landade alltihop i samma gamla Ams- och bidragspolitik. Inte ens när det gäller Sahlins hjärtefråga, tjänstesektorn, har hon tagit initiativet. Redan på 1990-talet försökte hon få S att acceptera hushållsnära tjänster, men nu när hon äntligen får gå till val på frågan har hon fått backa från sin egen övertygelse, och tvingas kampanja för motsatt idé, vilken skulle kosta tusentals jobb.

En stark ledare kompromissar. En svag ledare låter sig köras över.

Miljöpartiet har länge fått agera charmtroll i det rödgröna gänget. Men när partiets politik till slut drogs fram i solen för granskning så sprack den. Den ena delen, med vidlyftiga klimatmål och löften om supersnabba järnvägar, är verklighetsfrämmande utopism. Den andra delen, med bensinskatter och pålagor för lantbruk, skulle innebära ett elände för glesbygden.

Miljöpartiets kvarvarande trovärdighet bärs av språkrören. Men när Maria Wetterstrand och Peter Eriksson stadgeenligt måste lämna språkrörsposterna 2011 riskerar partiet åter att tappa styrseln. Risken för regeringskris är inbyggd i oppositionen.

De rödgröna är inte lämpliga att leda landet.

Annons
Annons
X
Foto: NIKLAS LARSSON/SCANPI Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X