Recension

My Bloody Valentine”Inte ens flygplanen kan höras”

”En del saker är sig likt på Hultsfred. Men här finns också nybörjarfel som skulle kunna uppfattas som ren nonchalans”, skriver Elin Unnes.

Under strecket
Publicerad
Irländska bandet My Bloody Valentine spelar på Hultsfredsfestivalen i Sigtuna på fredagen.

Irländska bandet My Bloody Valentine spelar på Hultsfredsfestivalen i Sigtuna på fredagen.

Foto: SCANPIX
Annons

Det här blir fjärde året i rad som jag befinner mig i det kontinuum som kallas Hultsfred. Vid första besöket var det en klassisk svensk festival som syd- och mellansvenska fjortisar anpassade sitt räkenskapsår efter. Andra året var det en by i chock efter festivalens konkursbesked, där jag intervjuade deprimerade pizzabagare. Tredje året var det en återupplivad smålandsfestival – närapå tom med undantag för det ökända träsket på campingen – men samtidigt betydligt värdigare än sin föregångare. I år har namnet tre betydelser: platsen Hultsfred, festivalen This Is Hultsfred i Hultsfred samt Hultsfredsfestivalen i Uppland.

På en presskonferens i Hultsfred förra året pratade festivalgeneralen Folkert Koopmans om viljan att hålla liv även i en halvtom festival, för att göra biljettköparna trygga nog att hitta tillbaka. Och att det finns kapital i FKP Scorpio är mastodontfestivalen Bråvalla ett bevis på. Men frågan är om beteendet inte också närmar sig en sorts Budweiser-ekonomi, där ägaren Anheuser-Busch fyller ölhyllorna med sina egna märken för att begränsa det fysiska utrymmet för konkurrenterna och på så sätt bygga monopol.

Annons
Annons
Annons