Annons
X
Annons
X

Instabil eurozon efter Sydeuropas kris

Krisen i eurozonen har obarmhärtigt avslöjat de djupare orsakerna till splittringen i Europa: bristande konkurrenskraft i södra periferin och stabilitet till varje pris i det norra Europa. Kan obalanserna leda till att ­eurozonen spricker? Och vad är i så fall priset?

EURON DELAR EUROPA – DEL 3

Scenariot är inte helt orealistiskt. Det börjar med att oron på marknaderna fortsätter in i 2011 och 2012, trots sparpaket och utlovad budgetsanering i bland annat Spanien och Portugal. Nya åtstramningar krävs för att blidka placerarna, tillväxten stryps ytterligare och på gatorna i Madrid och andra huvudstäder kokar det av missnöje.

I Spanien där 45 procent av ungdomarna idag är arbetslösa och stora delar av medelklassen fortfarande lider av fastighetskrisens sviter börjar politiker flirta med anti-eurostämningar. ”Rösta på oss så lovar vi att lämna eurozonen”, blir ett allt populärare budskap.

I Tyskland ringer alarmklockan dygnet runt. Regeringen i Berlin sitter i en rävsax: inget annat land har gynnats av euron som Tyskland. Men opinionen i landet och den tyska författningsdomstolen sätter stopp för allt vad som skulle kunna uppfattas som att tyska skattepengar slussas in i ett krisdrabbat Sydeuropa.

Annons
X

Tyskland vet bara allt för väl vad det kostar att rädda struktursvaga ekonomier. Sedan återföreningen 1991 har det satsats uppåt 1600 miljarder euro på att modernisera östra Tyskland och betala arbetslöshetsersättning och pensioner –en gigantisk kraftansträngning som bara delvis lett till att ekonomin i öst är konkurrenskraftig. Solidariteten med Sydeuropa torde därför vara begränsad.

I detta läge verkar det bara vara en tidsfråga innan de första länderna kapitulerar och lämnar eurozonen. Vem kastar då in handduken först? Grekland, Spanien, Portugal eller Irland?

– Det mest förnuftiga vore faktiskt om Tyskland lämnade eurozonen, hävdar ekonomerna vid schweiziska banken UBS som anser att den europeiska bjässens fokusering på export, konkurrenskraft och budgetdisciplin har satt länderna i periferin i en tvångsjacka.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    På ytan rimmar förslaget väl med stämningarna i dagens Tyskland där opinionsmätningar regelbundet ger höga siffror för kravet på att återinföra den tyska D-marken, själva symbolen för ett slaget land som reste sig ur andra världskriget och snabbt blev världens näst största exportnation.

    Tittar man närmare på siffrorna ser man dock att det främst rör sig om nostalgi och att bara en minoritet av tyskarna verkligen är beredd att ge upp den gemensamma valutan. I Infratest Dimaps decemberpejling vill 60 procent av de tillfrågade behålla euron, bland dem med högre utbildning ligger siffran på 80 procent.

    Ska eurosamarbetet spricka så lär det alltså bli en krisekonomi i Sydeuropa som drar i nödbromsen. Det torde i sådana fall inte ske i första taget. Europas politiker kommer att göra allt vad de kan för att rädda valutaunionen.

    ”Det innebär åratal av uppoffringar när Europas svagare ekonomier försöker komma ikapp Tyskland genom att sänka sina kostnader och höja sin produktivitet”, som Capital Economics skrev i en rapport tidigare i år.

    Enligt Capital Economics beräkningar skulle priset för att lämna eurozonen i sig vara återhållande med risk för bankkollaps, kapitalkontroller, kaos på marknaderna och svidande förluster motsvarande uppåt 20 procent av BNP när eurolån plötsligt ska betalas tillbaka med en dramatiskt svagare valuta.

    Samtidigt innebär en devalvering att konkurrenskraften förbättras radikalt. Enligt ekonomiprofessorn Wilhelm Nölling, en av Tysklands mest kända eurokritiker, har Tyskland sedan 1990-talet ökat sin kostnadsfördel gentemot Sydeuropa med uppåt 30 procent.

    – Det är ett gap som dessa länder inte har en chans i världen att kunna utjämna på annat sätt än att lämna euron, hävdar Nölling som propagerar för en ny eurozon med Tyskland, Frankrike, Finland, Österrike och Nederländerna.

    Kring denna hårdvalutagrupp, ett slags D-markblock, flockar sig tidigare euroländer med valutor som är mer eller mindre löst kopplade till den nya valutaunionen.

    Elena Carletti som är professor i nationalekonomi vid Europauniversitetet i Florens pekar på att det inte finns någon mall för hur en ”exit” skulle kunna se ut. Det enda man med säkerhet kan säga är att det måste ske snabbt och konsekvent för att förhindra att landet förblöder till följd av kapitalflykt. Praktiskt taget över en natt måste regeringen bland annat ändra alla kontrakt till den nya valutan.

    – På kort sikt skulle det bli en massa kaotiska och smutsiga detaljer att hantera men den stora fördelen vore att regeringen fick tillbaka kontrollen över penningpolitiken från ECB.

    Efter ett par år skulle exporten och tillväxten ta fart. På sikt skulle även budgetunderskottet och statsskulden kunna bringas under kontroll.

    –Då skulle man på nytt kunna ansöka om medlemskap i eurozonen.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X