Annons
X
Annons
X

Elise Karlsson: Inkännande berättelser tätt intill livet

(uppdaterad)

När Alice Munro väl fått läsaren till punkten där ömheten väcks kan hon låta sina gestalter göra precis vad som helst – vi är med dem ändå, ­skriver Elise Karlsson om årets mottagare av litteraturpriset.

Alice Munro på det kanadensiska konsulatet i New York 2002.
Alice Munro på det kanadensiska konsulatet i New York 2002. Foto: PAUL HAWTHORNE/AP

UNDER STRECKET

”Hon var egentligen en ganska allvarsam, fysiskt tafatt, självkritisk ung kvinna – knappast någon flicka – som kunde räkna upp alla drottningar i England, inte bara kungar utan också drottningar. Hon var expert på trettioåriga kriget men var blyg för att dansa inför folk, och hon skulle aldrig komma att lära sig klättra upp på en stege så som Bett hade gjort.”

Vad är det som gör att man känner för en människa? I verkligheten är det allt som oftast omöjligt att säga, men i litteraturen kan man ibland identifiera de ögonblick då man känner en plötslig empati för en gestalt som man tvekat inför. I Alice Munros novell ”Fria radikaler” (ur ”För mycket lycka”) skulle det kunna vara de här meningarna som vänder läsarens känslor till gestaltens fördel.

Munro debuterade redan 1968 med ”Dance of the happy shades”, men det var när hon mottog internationella Booker-priset 2009 som hon en gång för alla blev ett namn på litteraturintresserade människors läppar över hela världen. Även i de böcker, som ”Tiggarflickan”, där berättelserna i en hel bok delar gestalter och vävs samman, håller hon sig genomgående till den korta berättelsens form.

Annons
X

Munro är expert på att föra läsaren fram till den där punkten där en känsla av ömhet väcks. Och när hon så vill, tillbaka igen. Att bygga upp en historia om en moraliskt lite tvivelaktig eller bara helt enkelt småvanlig människa och sedan plötsligt formulera den där meningen som gör henne begriplig, kanske inte sympatisk, men ändå älskvärd. När Munro väl fått en dit har hon utrymme att låta sina gestalter göra precis vad som helst, vi är med dem ändå.

Den förmågan är inte alla författare förunnad, trots att den är väsentlig. För bara berättelserna räcker ju inte, alla de där historierna har redan skrivits tusen gånger förut. Särskilt inför novellsamlingar kan man känna en viss mättnad. Alla dessa liv som man måste ta till sig, samma eviga förluster och små lyckor. Men Alice Munros berättelser känns aldrig bekanta, klichéartade, trots att hon har skrivit ett betydande antal vid det här laget. När man har läst sista meningen i en av novellerna vill man genast läsa vidare, veta mer om nästa liv, och nästa.

Det har inte nödvändigtvis med originalitet att göra, för relationsdramerna, de drömska, otrogna kvinnorna och de nyckfulla männen finns här precis som i så många böcker. Nej, det är det där med den inkännande förmågan, hur hon placerar oss alldeles nära de där människorna, mellan de där väggarna i de små och vardagliga rum där alla stora händelser i Munros värld utspelar sig.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Ofta finns i Munros berättelser en respektfull distans till de människor de handlar om. Mötet mellan klasser är det återkommande temat. Oftast tillhör berättarrösten eller huvudpersonen själv de bildade. Någon som är intresserad av och iakttar liv som är annorlunda än det egna, och inte kan låta bli att märka de konflikter som uppstår i mötet mellan de som har och de som inte har, men som inte heller låtsas vara något annat än privilegierad i egenskap av utbildad.

    Munro vet vilka hon kan tala för, och vilka hon bara kan observera utifrån. Men hon står inte handfallen inför denna skillnad, tvärtom dras hon till den, zoomar in på den och beskriver den i hänsynslös detaljrikedom. Hon har en väl upparbetad känsla för hur mötet mellan klasser ser ut, för de klassklyftor som ibland till och med löper rakt igenom en familj.

    Återkommande genom hela författarskapet är berättelsen om den kreativa människan, hon som sticker ut i det lilla samhället och måste lämna det. Som blir något annat än föräldrarna, plötsligt ett främmande väsen inför dem. En person som ändå inte kan släppa de där minnena från det förflutna. Den speciella känslan i luften på den lilla stadens huvudgata en höstdag.

    Det har också varit konflikten i hennes eget liv. Mellan den Alice Munro som i fiktionaliserad form skymtar i ”The view from Castle Rock” (2006) och den Rose som figurerar i ”Tiggarflickan” (utgiven på engelska 1978, svensk översättning Karin Benecke) finns uttalade paralleller. Både Rose och Alice är flickan som förlorar sin mamma, som försöker förhålla sig till pappan och hans nya fru. Både Rose och Alice observerar den hycklande förfäran som hela samhället känner inför mannen som tyranniserar sin familj med sitt våld, samtidigt som hon själv och så många andra unga får utstå aga som är regelrätt misshandel utan att någon lyfter på ögonbrynen.

    Även i senaste novellsamlingen ”Brinnande livet” (svensk översättning Rose-Marie Nielsen) återkommer berättelsen om flickan som upptäcker berättandet, i en samling som blandar rent fiktiva berättelser med självbiografiska.

    I en novell som ”Barnlek” ur ”För mycket lycka” (2009, på svenska i översättning av Rose-Marie Nielsen 2010) problematiseras den outsiderposition som Munro så länge har arbetat med – en socialantropolog som skrivit en bok om hur förståndshandikappade tolkas i olika kulturer konfronteras med ett minne ur sin barndom. En förståndshandikappad flicka, Verna, som försökte bli hennes vän men som hon skrämdes av. Här görs det som för det mesta bara antyds hos Munro explicit: berättandet är en maktposition, den som skriver befinner sig i överläge.

    Novellen är så nära en skräcknovell Munro kommer, hon som annars håller sig väldigt tydligt på realismens sida, med referenser till de gamla ryska mästarna som Tjechov, låter sig här dras med i ett så skrämmande tema att det kräver religion och andlighet för att väga upp mörkret. Även om det plötsliga ögonblicket av insikt, transcendens, är centralt hos Munro så är religion annars något som främst skildras med skepsis.

    Det är typiskt för ”För mycket lycka”. Här gör hon utflykter, både i genre och i geografin. Titelnovellen handlar om Sofia Kovalevsky, den ryska matematikern som levde sina sista år i Sverige. Återigen letar sig Munro fram till en av sina favoritkonflikter, kvinnors längtan efter både kärlek och meningsfullt arbete, bara förlagd bortom Kanadas gränser den här gången. Som för att en gång för alla bevisa att hennes berättelser är universella.

    Munro är en engelskspråkig författare, och har som sådan haft privilegiet att uppskattas internationellt, att publiceras och hyllas i prestigefyllda amerikanska litterära tidskrifter. Men hennes litterära sammanhang är Kanada, och att vara en kanadensisk författare som till största delen verkat under 1900-talet är något helt annat än att vara en amerikansk författare under samma sekel. De klasskonflikter Munro tecknar i sina berättelser är också ett lands konflikter.

    I det Kanada där hon började skriva fanns inga egna förlag och inga litterära tidskrifter. Det var inget land där det var tänkt att man skulle kunna leva som författare, snarare ett land som saknar en litterär historia. Där den litterära insatsen länge förblev lokal. Det arvet, intresset för det lokala, är något som Munros berättelser från olika små samhällen i sydvästra Ontario tar vara på.

    Kanada och de kanadensiska författarna har under 1900-talet behövt skapa sin egen litterära historia. Även om Kanada har sluppit ifrån många av de konflikter som andra kolonier har brottats med, har det ändå funnits en medvetenhet om att det koloniala arvet – beroendeställningen till Storbritannien – har påverkat samhällskulturen. Även i Kanada måste litteraturen skapas utifrån ett postkolonialt förhållningssätt, menar till exempel Margaret Atwood i sin ”Survival. A thematic guide to canadian literature” (1972), där hon framhåller koncentrationen på överlevnad som det viktigaste särdraget i den kanadensiska litteraturen.

    Det är ett tema som är centralt i hennes eget författarskap, och i Munros. Fast hos Munro ställs ofta den rena överlevnaden mot andra värden, som skapandet. Där Atwoods skapelser söker sig tillbaka till naturen, försöker leva direkt av den, så söker sig Munros snarare bort från det enkla livet. Moderniteten och städerna är de sköra, skapande människornas räddning. Samtidigt som de som kommer från ett enkelt ursprung får kämpa med att bli ständigt missförstådda, sedda på ett nedlåtande sätt av stadens välutbildade. Människor som inte kan förstå hur ett liv kan levas i små påvra men välskrubbade kök, i byar där alla vet allt om alla (eller i alla fall har en god anekdot om dem).

    En särställning i författarskapet intar ”The view from Castle Rock”. Här vidgas Munros litterära område på flera sätt. Det är en bok som både kan läsas som en släktkrönika, historisk roman och självbiografisk berättelse. Genom att i en serie korta berättelser skriva om sina anfäder i släkten Laidlaw binder Munro samman inte bara nuet och det förflutna, utan också två kontinenter: den europeiska och den amerikanska. Den skotska släkten lämnar sitt hem i Ettrick Valley (ett ställe som 1799 beskrivs av en statistisk kartläggare som helt ”utan fördelar”), för att söka sin lycka i Amerika.

    Bokens första del handlar om släktens väg till Kanada, och hur man etablerar sig där. Den andra delen följer Munros egen resa, från det lilla samhället i sydvästra Ontario där hon växte upp, till den tid då man hittar en tumör i hennes bröst. Det är i denna näst sista berättelse som kopplingen mellan den egna döden och det förflutna blir explicit. Känslan av att Munros eget namn en dag ska skrivas in på en av kyrkogårdarnas stenar, bland de andra släktingarnas.

    De som förvånansvärt ofta drevs att skriva ned sina minnen, liksom Munros egen pappa. Trots att skrivandet i den arbetarsläkt som Munro kom ifrån hade låg status, så återkommer de: de som blir legender i folkvisor, de som antecknar allt om överfarten till den nya världen. Munro skriver in sig själv i den traditionen, samtidigt som hon markerar att ett brott med släktens strävanden och värderingar har varit nödvändigt för att hon själv ska kunna skapa.

    ”The view from Castle Rock” handlar också om den distans mellan jaget och det förflutna som måste finnas för att det förflutna ska kunna bli meningsfullt. Precis som Munro skriver om barndomshemmet – så länge hon levde på stort avstånd från det, i en annan del av Kanada, fick det ett stort värde, laddades. När hon flyttade närmre igen förlorade det något av sitt magiska skimmer.

    Det är också först när hon närmar sig en annan släkts förflutna, till vilket hon har den nödvändiga distansen, som berättelserna i ”The view from Castle Rock” når sin verkliga brännpunkt. De människor som börjar fascinera henne under den tid då hon går och avvaktar sitt slutgiltiga cancerbesked är nämligen inte hennes egna skotska släkt, utan en för trakten ovanlig tysk släkt. En dag upptäcker hon och hennes man två märkliga kryptor, som visar sig tillhöra en kyrkogård där tyskar vilar. Hon tror sig kunna tolka inskriptionerna på gravstenarna, de som är på tyska, läser Herz, Sturm och nicht mehr, läser in hopp. När hon kommer hem och slår upp alltsammans inser hon att budskapet är det motsatta, det finns inget hopp, de människor som är begravda här anser sig ”better off dead”.

    I ”The view from Castle Rock” skriver hon som tydligast berättelsen om Kanada, paradoxalt nog i den bok som så uppenbart utspelar sig mitt emellan länder och kontinenter. Men det är det som är Kanadas grund. Berättelsen om folket som kom utifrån, från alla dessa små ställen ”utan fördelar”, och som skapade nya små isolerade samhällen där de arbetade med en annan jord, en annan natur. Gav samhällena namn som inspirerats av de ställen de lämnat, som lät Shakespeare ligga nära Stratford. Folk som inte nödvändigtvis hade storvulna drömmar, bara idén om att det kanske fanns något annat. Att det låg bortom ett hav. Att det fick heta Amerika. Berättelserna om Munros egen släkt Laidlaw är till lika delar baserade på undersökningar som på fria fantasier. Fantasier som hon misstänker skulle göra de gamla släktingarna missnöjda, få dem att sortera in henne bland de lögnare och bedragare som samlade ihop gamla folksånger och publicerade dem, det värsta öde som kunde drabba sångerna. Det som trycks sjungs aldrig mer. Munro måste bryta med den vidskepelsen för att kunna skapa sina berättelser, tro att det är just publiceringen som gör att de blir hågkomna. De där människoödena – verkliga eller inte, eller både och.

    När hon försöker närma sig den tyska släkt som ligger stum i sina kryptor gör hon det som hon alltid gör i sitt författarskap. Försöker undersöka det hon egentligen inte vet något om. ”What do you wanna know for?” heter berättelsen, och den handlar om att stå för att man kan vilja veta trots att man inte har något gott skäl till det. Att öden kan intressera en även om de inte är den egna familjens, att man kan vilja gräva ned sig i det förflutna trots att man har hur mycket nutid som helst att förhålla sig till. För att man tror på att öden som skildras har ett egenvärde, vare sig de är verkliga eller inte. Att vår vilja att skriva och läsa om dessa människor är det som gör oss till människor. Det är den på en gång ödmjuka och storslagna utgångspunkten som är Alice Munros särart och storhet.

    Elise Karlsson
    är författare och kritiker i SvD

    Annons
    Annons
    X

    Alice Munro på det kanadensiska konsulatet i New York 2002.

    Foto: PAUL HAWTHORNE/AP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X