Annons

”Låt inte bostadsbrist för äldre bli en ny ättestupa”

De har levt tillsammans i 64 år. Nu måste de snart fatta ett svårt beslut: kan de fortsätta bo ihop? Ingrid Olausson skriver en debattartikel utifrån sitt eget liv, med en varning till politikerna: Låt inte bostadsbristen bli den nya ättestupan.

Under strecket
Publicerad

För 64 år sedan gifte sig Ingrid och Rune och lovade varandra att alltid hålla ihop.

Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 4

Ingrid blev så kallad anhörigvårdare, med visst stöd av hemtjänst.

Foto: Tomas Oneborg Bild 2 av 4

Ingrid är för frisk för ett vårdboende och Rune är för sjuk för det. ”Vi faller åter utanför alla stolar.”

Foto: Tomas Oneborg Bild 3 av 4

”Vi fick var sitt trygghetslarm på armen för att kalla på hjälp om vi behövde.”

Foto: Tomas Oneborg Bild 4 av 4

För 64 år sedan gifte sig Ingrid och Rune och lovade varandra att alltid hålla ihop.

Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 1
För 64 år sedan gifte sig Ingrid och Rune  och lovade varandra att alltid hålla ihop.
För 64 år sedan gifte sig Ingrid och Rune och lovade varandra att alltid hålla ihop. Foto: Tomas Oneborg

Åldersgruppen över 80 år växer. Särskilt kraftig är ökningen bland dem över 85 år. År 2050 beräknas, enligt Boverket, antalet 85-åringar och äldre ha fördubblats jämfört med i dag. De har – enligt socialtjänstlagen – rätt att åldras värdigt, och få omsorg och vård. Samtidigt har antalet äldre- och omsorgsboenden av olika slag minskat kraftigt under de senaste 20 åren.

Så var och hur ska den äldre andelen av befolkningen bo?

Ingrid Olausson är tidigare medarbetare på Idagsidan. Detta är hennes berättelse och varning till ansvariga politiker valåret 2018.

”För 64 år sedan gifte min man och jag oss och lovade varandra att alltid hålla ihop. Sedan dess har vi levt radhusliv med barnen, följt med gröna vågen ut till förorten, levt storstadsliv på Södermalm i Stockholm och de senaste åren i ett seniorboende. Alltid tillsammans.

Annons
Annons

Ingrid blev så kallad anhörigvårdare, med visst stöd av hemtjänst.

Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 1

Vi vill åldras tillsammans på ett värdigt sätt.

Det låter självklart och enkelt. Dessutom har man enligt socialtjänstlagen rätt att bo tillsammans, även om man har olika behov.

Men samhället har snabbt förändrats, åldersgruppen över 80 som vi tillhör kommer att fördubblas. Det är fyrtiotalisterna som nu blir gamla, men också sjukare och allt mer vårdkrävande. Var kommer det att finnas plats för oss?

Detta har nu också blivit en akut fråga för mig och min man.

Till en början motsvarade vår seniorlägenhet i stort sett drömmen om det goda pensionärslivet. Det fanns aktiva nätverk som arrangerade olika aktiviteter. Vi hade tid och möjligheter att resa. Här skulle vi kunna bo kvar livet ut.

Vi undersökte olika möjligheter att underlätta tillvaron om vi blev sjuka.

Ingrid blev så kallad anhörigvårdare, med visst stöd av hemtjänst.
Ingrid blev så kallad anhörigvårdare, med visst stöd av hemtjänst. Foto: Tomas Oneborg

Att bo kvar i lägenheten borde inte vara något problem. För samhället blir det billigare än vård på institution. Därför satsas det mycket på anpassning av bostaden.

Men så förändrades vår situation, och vi ställdes inför ett antal mer eller mindre omöjliga alternativ.

Anhörigvård. Min man är en av alla åldringar som har fallit och skadat sig. Denna fråga blev snabbt akut, vi behövde hjälp hemma.

Vi fick en lista med drygt hundra namn och adresser till hemtjänstföretag i vårt område. Svårt att välja? Visst, det handlar ju om personer som ska komma och gå i vår lägenhet alla tider på dygnet.

Annons
Annons

Ingrid är för frisk för ett vårdboende och Rune är för sjuk för det. ”Vi faller åter utanför alla stolar.”

Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 1

Vi fick en lista med drygt hundra namn. Svårt att välja? Visst, det handlar ju om personer som ska komma och gå i vår lägenhet alla tider på dygnet.

Det fick anstå. Jag blev så kallad anhörigvårdare, med visst stöd av hemtjänst. Ännu var det inte så illa med oss att vi behövde mer hjälp, tyckte vi.

Vi fick var sitt trygghetslarm på armen för att kalla på hjälp om vi behövde.

Växelboende. Tiden gick, och min man blev ännu lite sämre. Vi sorterades nu in under kategorin multisjuka äldre. En så kallad biståndshandläggare från kommunen erbjöd mer hemtjänst – och något som kallas växelboende.

För att jag som anhörig inte skulle bli alldeles utmattad skulle jag få en vecka för mig själv hemma, medan min man kunde vara på ett särskilt vårdhem.

Men detta gick ju tvärtemot våra önskemål. Vi ville inte bli skilda åt, så vi tackade nej.

Så såg vi återigen över våra behov. Vi behövde – och behöver – mer tid och möjligheter till motion och handledd träning, som är så viktig för en bra rehabilitering. Men det verkar ligga utanför hemtjänsts verksamhet.

Promenader är inte schemalagda och har därför flera gånger fått stå över, till exempel på grund av halka och därmed fallrisk.

Vi har svårigheter med balansen och har ramlat flera gånger. Förra vinter var vi ofrivilligt mer eller mindre instängda i vårt hem.

Vårdboende. När vi undersökt våra möjligheter att komma till ett så kallat vård- och omsorgsboende har vi fått svaret att jag är för frisk och min man är för sjuk för detta. Vi faller åter utanför alla stolar.

 Ingrid är för frisk för ett vårdboende och Rune är för sjuk för det. ”Vi faller åter utanför alla stolar.”
Ingrid är för frisk för ett vårdboende och Rune är för sjuk för det. ”Vi faller åter utanför alla stolar.” Foto: Tomas Oneborg
Annons
Annons

”Vi fick var sitt trygghetslarm på armen för att kalla på hjälp om vi behövde.”

Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 1

Kvarboende. Ska vi kanske ändå satsa på att bo kvar? Vi har ju en bra lägenhet, någorlunda handikappanpassad. Och vi bor i ett vackert område.

Men som det nu är verkar det inte finnas något hopp. Vårt hus ska som de flesta andra i området renoveras och byggas om. Vi kan räkna med att få bo på en bullrig och dammig byggarbetsplats i flera år. Arbetet har redan börjat och ska vara avslutat 2035. Då finns inte vi längre.

Utökad hemtjänst. Men livet går ju inte att planera. Med åldern kommer fler sjukdomar. Vi undrar hur länge vi klarar detta.

– Vadå, vård och omsorg? sa min man efter en ovanligt stressig kväll. Här kommer de inrusande på kvällen och ska ha oss att snabbt ta våra mediciner och få oss att sova.

Den goda sömnen som ska vara till hjälp för vår hälsa blir nu mest som ett tvång att vara en följsam patient. Även om vi kallas kunder.

Den goda sömnen som ska vara till hjälp för vår hälsa blir nu mest som ett tvång att vara en följsam patient. Även om vi kallas kunder.

Vi började återigen undersöka vad det finns för alternativ i Stockholmsområdet. Det blev en tråkig erfarenhet.

Parboende är ett begrepp som bara verkar finnas i broschyrerna. Och rummen är små: 25–35 kvm.

Det blev allt tydligare för oss att det saknas bostäder anpassade för äldre, det vill säga för vår generation. Samtidigt läggs servicehem och äldreboenden ner i en förfärande takt. Och det som planeras och byggs nu har en helt annan prisbild.

Orkar vi ens flytta? Vi är nu 83 och 85 år. Vi har flyttat några gånger i livet och vi vet hur påfrestande det är. Många äldre klarar inte stora förändringar i hög ålder. Kommer vi att göra det?

”Vi fick var sitt trygghetslarm på armen för att kalla på hjälp om vi behövde.”
”Vi fick var sitt trygghetslarm på armen för att kalla på hjälp om vi behövde.” Foto: Tomas Oneborg

Vi känner ett ansvar att föra våra erfarenheter vidare. Vi vill ju att vår gemensamma tillvaro i det som skulle vara ett trivsamt seniorboende ska bli så bra som möjligt. Vi vänder oss till berörda biståndshandläggare och andra som planerar boende för äldre:

Låt inte bostadsbristen för äldre bli den nya ättestupan!

Ingrid Olausson,

författare och journalist, tidigare medarbetare på SvD Idagsidan.

Fotnot. Begreppet ”ättestupa” har i modern tid använts som ett uttryck för bristande äldreomsorg. Enligt myten var ”ättestupan” den branta klippa som äldre under nordisk forntid blev kastade utför, eller själva kastade sig ifrån, när de inte längre kunde försörja sig.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons