X
Annons
X

Hans Nystedt: Ingmar Bergman om Kristus och Tomas

Läs mer om Streckare från 100 år

Evangelietexten på första söndagen efter påsk handlar om hur Jesus uppenbarar sig för sin lärjunge Tomas. Det är till dramat om Kristus och Tomas som Ingmar Bergman anknyter i sin film "Nattvardsgästerna", hävdar lektor HANS NYSTEDT, som i denna artikel ger en detaljerad analys av filmens religiösa innehåll.

Gunnar Björnstrand i ”Nattvardsgästerna” (1963).
Gunnar Björnstrand i ”Nattvardsgästerna” (1963). Foto: IBL

Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna har blivit föremål för många olika bedömningar och utläggningar. Han koketterar med sitt tvivel och slår kyrkan i ansiktet (Mauritz Edström i DN). Han gycklar blasfemiskt och räcker lång näsa åt publiken (Jurgen Schildt i Aftonbladet). I Vår Lösen undrar Tuve Nyström vad det egentligen är vi skall ta på allvar, medan Tore Zetterholm i samma tidning respektfullt finner "en nästan förvånansvärt traditionell variant av ett gammalt tema". Ellen Liliedahl i SvD har skrivit en positiv och förstående recension. Även Marianne Zetterström i VJ är djupt gripen men menar att Bergman här spottar på tanken att Gud skulle vara kärleken, under det att Margit Strömmerstedt i Vår Kyrka har sett "en film om Kristus i världen". Hon är kanske den som haft ögonen mest öppna. Jörn Donner i BLM har också sett mycket som inte lyckats knyta ihop det. Han erkänner fint att han "inte kan uppleva filmens mening". "Allt förefaller fjärran, fjärran". Så måste det kanske vara för den som vuxit upp utan bibel och psalmbok. För mig var det nästan olidligt nära.

Den asketiska sparsamheten med uttrycksmedlen har alla observerat, men ingen tycks ha uppskattat vare sig filmens stramt enhetliga komposition eller dess genomgående förankring i bibelns tanke- och symbolvärld, och inte heller dess samband med "Såsom i en spegel". Denna titel är som bekant ett citat ur 1 Kor 13:12. Där speglades konflikten i en sinnessjuk flickas förvirrade själ. Hon tillbakavisar mannen – läkaren – och väntar framför en vägg på en Gud som visar sig vara en spindel. Kristus nämndes inte. I Nattvardsgästerna är det på ett upprörande och plågsamt sätt fråga om "ansikte mot ansikte", inte bara i den betydelsen att Bergman i en utsträckning som framkallat vresiga och uttråkade protester rör sig med ansiktsstudier. Det kanske är bäst att ge citatet i dess helhet: "Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte". Filmens början, som fullständigt följer en svensk nattvardsgudstjänst från instiftelseorden till postludiet, är heller inte en överdimensionerad inledning utan i stället den text som filmen sedan utlägger. Denna handlar nämligen om kampen mellan Kristus och döden. "Ty så ofta I äten detta bröd och dricken kalken, förkunnen I Herrens död, till dess han kommer" (1 Kor 11:26).

Kristi roll i dramat spelas av prästens ateistiska älskarinna, Märta Lundberg. Eksemet har givit henne öppna sår på händer och fötter och under hårfästet. För att ingen skall tveka om meningen får vi i närbild se Kristi genomborrade hand och hans törnekrona. Tomas representerar inte bara lärjungen, mannen som måste sticka sin hand i Kristi sår för att tro att han är verklig, utan även döden, kärlekslösheten. Dödskallen med benknotorna på epitafiet i kyrkan får ett ögonblick i hjärthöjd lysa igenom prästrocken, och hans välmenta "själavård" kommer fiskaren att glömma kärleken till hustru och barn och sänder med ohygglig konsekvens ut honom till hans ensamma självmord i kölden vid den brusande, rastlösa floden.

Annons
X

Nyckelscenen är den när kyrkvaktmästaren utlägger Kristi lidande. Det värsta var inte själva tortyren. "Hans plåga var tämligen kort dessutom. En fyra timmar eller så? … Men tänk på Getsemane, pastorn. Alla lärjungarna somnade. De hade inte begripit någonting, inte nattvarden, inte någonting. Och när rättstjänarna kom så sprang de. Och så Petrus som förnekade. I tre år hade Kristus talat med dessa lärjungar, de hade levat dagligen tillsammans. De hade helt enkelt inte fattat vad han menade. Han skrek allt vad han orkade. Han trodde att hans fader i himmelen hade övergivit honom. Han trodde att allt vad han hade predikat var lögn. Kristus drabbades av ett stort tvivel minuterna innan han dog. Pastorn, det måste ha varit hans mest fasansfulla lidande."

Allt detta överensstämmer i detalj med skeendet mellan lärarinnan och prästen. I brevet berättar hon om sitt Getsemane "på kvällen liär telefonen tiger och det är mörkt och ensamt". Då har hon kommit till klarhet om varför Gud gjort henne "så förfärligt stark både i kroppen och i själen" och hon fått den uppgift som skulle göra henne till Guds "lydiga tjänarinna". Uppgiften är Tomas. När denne läst brevet somnar han. De har tidigare levat tillsammans ungefär tre år, lika länge som Jesus och lärjungarna, men hon säger att han aldrig förstått henne. "Hur kan du vara så blind!" Han frågar: "Varför gick du till nattvarden?" "Det skall ju vara en kärleksmåltid." När eksemet börjar drar Tomas sig undan.

Nu är det "en söndag på botten av tåredalen". I Golgata-scenen i skolsalen, på sitt sätt lika rå som våldtäkten i Jungfrukällan, hänvisar prästen först till församlingsopinionen. "Det började gå rykten om dig och mig. Ett förfärligt tisslande och tasslande." (Jfr Matt. 26:69-75). Sedan skiftar han roll och avrättningen börjar. "Jag vill inte ha dig." Så öser han sitt kalla hat över hennes oskyddade huvud och piskar hennes kvinnlighet med sina förolämpningar. "Det finns inte värre", säger hon. Ingen som ser denna scen kan undgå att märka att den framställer en intensivt dramatisk tvekamp, där lärarinnan trots sin foglighet och sina snörvlande tårar är den överlägsna. "Titta du, jag tål nog." "Jag kan knappt se dig… du är inte riktigt verklig." Nu drabbas hon av tvivlet. Hon hade trott att det var hennes uppgift att älska och leva för just denne hårdhjärtade och självupptagne präst, som hon inte hyser några som helst illusioner om. "Ja, jag förstår nu att jag har gjort fel. Hela tiden. Varje gång jag har känt hat mot dig har jag ansträngt mig att förvandla hatet i medlidande." Till slut grips prästen av vanmäktigt raseri. "Kan du inte vara tyst! Kan du inte lämna mig i fred! Kan du inte tiga!" Lärarinnan svarar inte. Klockan börjar närma sig tre, den nionde timmen. Nattvardsgången hade ägt rum omkring kl. 12. "Men vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen. Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst och sade: "Eli, eli, lema sabaktani?... Åter ropade Jesus med hög röst och gav upp andan." (Matt. 27:45-50).

Tomas har förlorat sin tro, den som han hade innan han visste något om ondska och grymhet. "Jag hade stora drömmar, skall du tro. Jag har trott på en orimlig, alldeles privat, faderlig Gud, som visserligen älskade alla människorna, men mig mest av alla." Det var "en eko-Gud som gav välvilliga svar och betryggande välsignelser. Var gång jag konfronterade Gud med den verklighet jag såg, blev han ful, vederstygglig, en spindelgud, ett monstrum. Det var ju därför som jag skyddade honom för liv och ljus. Jag tryckte honom intill mig i mörkret och ensamheten."

Denna tro representeras av den döda hustrun. "Hon understödde mig, uppmuntrade mig, hjälpte mig, tätade luckorna. Våra drömmar." Hennes förhållande till älskarinnan är signifikativt. Hustruns porträtt liknar denna något, men frisyren är annorlunda och tvärs över bilden står RÅKOPIA. Organisten, cynismens representant, berättar litet mera: "Det var frun som tog kål på honom… Tomas, han har en människokännedom som mina gamla galoscher. Han såg bara henne…" Tomas talar om henne även i skolsalen: "Jag älskar inte dig, för jag älskade min hustru. När hon dog så dog jag… Jag älskade henne, och hon var allt det som du aldrig kan bli, som du ideligen försöker att vara. Det blir bara fult och parodiskt när du härmar henne." "Jag kände henne inte." Kristusgestalten är för verklig och fordrande för att kunna ersätta eko-Guden. "Ja, jag vet, du har dina drömmar, käraste Tomas, och jag bryr mig inte om dem. Ibland har jag till och med föraktat dem litet. Ja, jag kunde ha varit snällare. Jag vet att jag är en förfärlig förmyndarmänniska."

Läs fler streckare i SvD:s historiska arkiv

Laddar…

Tomas saknar inte villighet att göra sin plikt. Han är ängsligt ivrig att fiskaren skall komma tillbaka. "Vi måste lita på Gud." Fiskaren tittar intensivt på honom. Har kanske prästen någon tröst att komma med? Är Guds kärlek ändå mäktigare än kinesernas atombomber och hat? Men Tomas är för ärlig för att säga något som han inte själv tror och är alldeles för upptagen av sin egen troskamp för att tänka efter vad situationen kräver. När han i en desperat ansträngning öppnar sitt hjärta, finns där ingenting som kan vara till hjälp. "Jag är en tiggare som behöver…" Men det är inget svammel han kommer med, utan en distinkt livssyn. "Om det är så att Gud inte finns. Vad gör det för skillnad? Livet blir begripligt. Vilken lättnad! Döden blir ett utslocknande, en upplösning av själ och kropp. Människornas grymhet, deras ensamhet, deras rädsla, allt blir självklart, genomlyst. Det obegripliga lidandet behöver inte förklaras. Det finns ingen skapare, ingen uppehållare, ingen tanke." Endast vanetänkandet kan i fiskarens självmord se "domen över den kristna kyrkans tro" — orden är Johan Bergengrens i Studiekamraten.

Tomas skyller sin otro och sitt misslyckande på Gud. Han tiger ju. Men just som han säger "Gud, varför har du övergivit mig", omstrålas hans gestalt av solen, och när han sjunker ner framför altaret och gråtande stammar att det sista hoppet tagits ifrån honom kommer Kristus i älskarinnans gestalt och överhöljer hans ansikte med sina kyssar. Gud tiger inte alls. Han talar hela filmen igenom. "Käraste Tomas. Jag älskar dig." Det är bara Tomas som inte vill höra på. När han ett ögonblick står och ser på det medeltida krucifixet vid altaret undslipper det honom: "Vilken löjlig bild." Samma syn har han på älskarinnan. Han är bara besvärad av henne. Filmen är till bristningsgränsen fylld av hennes efterhängsenhet. Hon har kaffe med sig åt honom, men han har kaffe själv. Hon vill ge honom gamla mosters medicin som är så bra för halsen, men han vill bara ha de albyl som han själv bett om. Hon vill stå bredvid honom inför den döde fiskaren, det ofrånkomliga beviset på hans oduglighet, men han kör häftigt i väg henne. (Jörn Donner har förstått att denna scen framställer domens dag.) Hur förödmjukande det än är talar hon t.o.m. "i egen sak" och ber honom flera gånger gifta sig med henne. Men han älskar henne inte. "Det var särskilt en sak, som jag absolut inte förstod, och det var din besynnerliga likgiltighet inför Jesus Kristus", skriver Märta Lundberg i sitt brev.

"Kristus har gjort dödens makt om intet", står det triumferande i påskdagens introitus. Detta budskap finns inte i Nattvardsgästerna, men det framgår klart att kampen fortsätter. Tomas kommer trots allt tillbaka och låter älskarinnan följa med till Frostnäs kyrka, som hon tjatat om hela förmiddagen, och han inställer inte högmässan, trots att hon är den enda som infunnit sig och trots att han själv är sjuk och organisten vill till Timmermansorden. Kristus är med Tomas även efter Golgata. Han har inte rest sin väg som organisten föreslog att han skulle göra. Han sitter med i kyrkan i den av församlingsskvallret utskämda lärarinnans gestalt. Nattvardstemats avslutningspsalm "Sist min Gud jag dig nu beder, tag min hand uti din hand" har sin motsvarighet i hennes bön: "Om vi kunde få trygghet så att vi kunde visa varandra ömhet. Om vi kunde tro på en sanning… Om vi kunde tro…"

Kan man nu mantalsskriva Ingmar Bergman som kristen? Är det hans svar på frågan var Gud finns som Tomas formulerar just när ridån går ihop: "Hela jorden är full av hans härlighet"? Har han velat lura på publiken en centralt kristen predikan? Jag trodde det i min första gripenhet, men jag är inte alls säker på det nu. Snarare är det kanske en bikt av nästan skandalös öppenhet. Både den krampaktigt egocentriska slutenheten och viljan till gemenskap, både den döda likgiltigheten och längtan efter att känna värme, både det cyniskt blasfemiska föraktet och det hemliga kärleksförhållandet till Kristus, både tron och otron, allt detta finns kanske på ett outhärdligt sätt tillsammans i Ingmar Bergmans eget hjärta. Är det någon mer som känner igen sig? Bergman har avsiktligt inte gjort älskarinnan särskilt aptitlig. Hon var väl den enda som fanns att få för Tomas efter hustruns död. Han måste få vila i en famn ibland, men driver pliktkänslan honom att gifta sig med henne blir det nog inte något vidare harmoniskt äktenskap. Han skyller sin situation på pappa och mamma, och det är nog inte fel att i utskällningen av älskarinnan urskilja prästsonens revolt mot faderns kyrka och dess mästare. Det är nästan klartext: "Jag är väluppfostrad. Ända från födelsen har jag fått lära mig att kvinnor är högre väsen, beundransvärda varelser, okränkbara martyrer". "Jag är trött på dina omsorger, dina goda råd, dina små ljusstakar och borddukar. Jag är utledsen på din närsynthet, dina fumliga händer, din ängslighet, dina ängsliga ömhetsbetygelser. Du tvingar mig att sysselsätta mig med dina fysiska omständigheter, din dåliga mage, ditt eksem, dina dagar, din förfrusna kind. Jag måste äntligen ut ur bråten av idiotiska omständigheter. Jag är trött på alltihop, allt som har med dig att göra!" Men revolten sker med dåligt samvete. Den lyckas inte heller riktigt. Kristus släpper honom inte. Annars skulle han gå under, "hata livet ur sig själv".

Efter premiären i Stockholm saknades inte röster som antydde att både recensenter och publik nog skulle överge sin gunstling, om han inte bättrade sig utan fortsatte på samma linje. Jag känner inte Ingmar Bergman, men jag har en stark känsla av att det i denna film är honom komplett likgiltigt vad recensenter och publik anser om och begriper av hans arbete, de må sedan vara kristna eller icke kristna. Vare sig församlingen infinner sig eller inte och vare sig vaktmästare och organister är uttråkade eller ivrigt glada, håller han här i all sin tvivelsjuka sin gudstjänst för en enda åhörare. Nattvardsgästerna verkar i sällsynt hög grad att vara, för att använda Hjalmar Gullbergs ord om Bachs Matteuspassion, "ett verk som dediceras till Gud personligen". Det känns närgånget och oförsynt att skriva om det, ungefär som att utan tillåtelse offentliggöra en annans privatbrev.

Laddar…
Annons
X
Annons
X

Gunnar Björnstrand i ”Nattvardsgästerna” (1963).

Foto: IBL Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X