Inget torrsim när svenska kompositörer utbildas

Under strecket
Publicerad
Annons

När han inte är på Musikhögskolan i egenskap av kompositionsprofessor kan man mycket väl hitta honom i en källare på Söder i Stockholm. Där, utan fönster, bland rör och allsköns bråte, komponerar Pär Lindgren. En dator finns på skrivbordet. Likaså en gammal DX7:a till synt som är på upphällningen och nu enbart tjänstgör som klaviatur.
Notpapper kringströdda över bordet och på golvet. Han säger att det fungerar utmärkt. För när arbetet väl är igång, när idéerna kommit och konturerna till ett nytt verk väl har skissats upp, då spelar det ingen roll att han sitter under jord i något som praktiskt taget är ett skyddsrum.
Det är en tonsättares vardag. Ensamt som författarens arbete, men Pär Lindgren möter också med jämna mellanrum sina elever på Musikhögskolan i Stockholm: han är professor i komposition.

– Förr handlade en tonsättares inspirationskällor ofta om existentiella frågor. I dag tränger sig världen på. En tonsättare möter ett slags brus och gör något annat av det i försök att kommentera sin
samtid. Om man går 50 år tillbaka var de konstnärliga incitamenten alltså delvis annorlunda, och det hör till sådant vi diskuterar på skolan.
Det vill säga på Musikhögskolans kompositionslinje. De som presenterade sina diplomverk i år var Lindgrens första helt ”egna” elevkull. Det är en lång utbildning: först en 4-årig grundutbildning och därefter 3 år till på diplomnivå - en period att ägna sig åt renodlat komponerande under Pär Lindgrens handledning.
De första fyra åren består av ungefär lika delar hantverksinriktade studier och komposition, berättar han och ritar upp ett schema över utbildningsvägen på tavlan i sitt rum på Musikhögskolan. Som faktiskt ligger ovan jord. För övrigt samma rum som Sven-David Sandström hade under många år, och före honom innehades tjänsten av tonsättare som Gunnar Bucht, Ingvar Lidholm och Karl-Birger Blomdahl.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons