Annons

Inget klarare än Walter Ljungquists ”Källan”

Under strecket
Publicerad

”Man måste förstå att göra sina svagheter till en styrka. Hela livet går ut på det”, skriver Walter Ljungquist (1900-1974) i ett brev till sin far 1937. Det är en bland många passager jag har strukit under i mitt nästan sönderlästa exemplar av Bengt Nermans avhandling om Walter Ljungquist, ”Den skapande processen” (1976). I ett brev till en annan adressat skriver Ljungquist: ”... den förtvivlan man känner över att inte kunna nå in till sig själv, inte kunna nå de fina känseltrådar som leder ner i det dunkel där alla tankar och föreställningar föds men där intet dagsmedvetande lyser, det går inte att beskriva.” Två utdrag som antyder hur författaren Walter Ljungquist ständigt brottades med sig själv och med skapandets problematik. Ändå har han åstadkommit avklarnade verk där nästan inget märks av en sådan inre strid; en av dessa böcker är otvivelaktigt ”Källan” (1961). Liksom Walter Ljungquists övriga böcker utspelar den sig i ett mellansvenskt, delvis fiktivt landskap, där författaren kan röra sig fritt. Huvudpersonen Jerk Dandelin - Ljungquists alter ego i en lång rad böcker - har precis fyllt nio denna sommar före det första stora kriget. En åskkvalmig sommardag träffar Jerk två flickor som brukar tillbringa somrarna i trakten; Elisabet, tretton år, som just har förlorat sin mor, och Lotten, en flicka i Jerks ålder, vars osjälvständighet och barnslighet markeras av att hon efterapar de vuxna i sitt tal. Elisabets mor har berättat om en källa som ska vara belägen vid Trefotaberget i Långmyraskogen, ”den eviga ungdomens källa”. På initiativ av Elisabet bestämmer sig barnen för att bege sig dit. Jerk - som känner trakten bäst - utses till vägvisare. Lotten följer halvt motvilligt med, mest för att hon inte vill vara ensam. I denna rika bok - jag undrar om Walter Ljungquist någonsin skrev med större klarhet än i ”Källan” - har författaren, som i många andra av sina verk, gjort naturen till en av huvudpersonerna (”förandligat den”, skulle de mena som såg honom som en antroposofisk diktare). Jag vet ingen som har tolkat den mellansvenska naturens mångfald lika övertygande - eller människans inre natur, hennes gåta eller gåtfullhet.

Annons

Flera av Ljungquists romaner är och förblir fascinerande ansatser - men vilka ansatser! Jag blir bergtagen av den delvis ofullgångna ”Resande med okänt bagage” (1938), där en av huvudpersonerna - den mystiska Bodil - aldrig blir riktigt trovärdig. Walter Ljungquist delar emellertid alltid med sig av den roman han just då skriver. Han har ingen färdig formel, han trevar sig fram. Också i en så avrundad och väl genomförd historia som ”Källan” lämnar han öppningar för läsarens egen fantasi, för tolkningar och funderingar, och framför allt: för invändningar. Hans magnum opus ”Sörj dina träd” (1974), publicerad kort efter hans död, ger syn för sägen. I den romanen är han på väg mot än djupare insikter, och även om han ofta nog når dit, så kan man säga en del om resultatet, det blir för mångordigt ibland och porträttgalleriet är antagligen för stort, men somliga porträtt - såsom det av Paula, föreståndare på behandlingshemmet Lugnet - glömmer man aldrig. Walter Ljungquist var en författare som därtill lämnade ofullbordade romaner bakom sig, ansatser som aldrig blev; särskilt under den period då han försökte - som Bengt Nerman skriver - ”rätta sig i läge”. För att skriva det som hans egenart bjöd honom.

Annons
Annons
Annons