Inget gravallvar när de tar fram korvfagotten

De var först och blev stilbildande. Fast det kunde de fem Uppsalastudenter som 1965 började tuta i krumhorn och andra gamla lurar inte ana då. Nu firar Joculatores Upsaliensis 40 år med seminarium och konsert på Stockholm Early Music Festival.

Under strecket
Publicerad
Annons

Bland folk som spelar musik från medeltid och renässans florerar ett skämt: ”Tur att krumhorn inte luktar som de låter.” Krumhorn, med rötter i sent 1400-tal, har ett nasalt kazoo-artat och litet bluddrigt ljud. Således inte svårt att föreställa sig hur ett baskrumhorn kan låta en dålig dag ...
Skämtets upphovsman är en av grundarna av Joculatores Upsaliensis, Per Åberg. I dag kan 15-20-mannabandet, de flesta då som nu icke heltidsmusiker, se tillbaka på en fantastisk karriär. I deras kölvatten rullade på 70-talet en våg av spel på gamla instrument in. Liksom folkmusikvågen var det mycket ”hellre än bra”. Men Joculatores lämnade snabbt ”alla kan spela”-stadiet och blev en ensemble med hög standard och långt driven tidstrogenhet.
Det började på 60-talet när Lars Edlund, då lärare i musikvetenskap, köpte in krumhorn och andra äldre blåsinstrument till Uppsala universitet. 1965 tog fem glada studenter krumhornen och åkte på kurs hos blockflöjtsmästaren Moeck i Tyskland. Och Joculatores var ett faktum. De
återvände flera år till Tyskland, men då som lärare.
I Sverige blev de snabbt populära: studentfester, turnéer med Rikskonserter, festivaler och skivinspelningar.

När de började var förebilderna få och instrumentkopiorna primitiva. Joculatores grävde i arkiv, prövade sig fram och bildade skola, långt utanför Sverige. På nätet ger de många tusen träffar och fansen finns världen över.
Kända blev de också för sin brist på pretentiöst gravallvar. Ingen konsert utan hyss och ett par ordentliga garv.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons