Annons

Paralympierna har lämnat bakgården för strålkastarljuset

Paralympics har blivit världens näst största idrottsevenemang och tusentals elitidrottare samlas nu i London. Tävlingarna har varit betydelsefulla genom att lyfta fram undangömda handikappade över hela världen. Inte illa för något som började med sexton bågskyttar i en engelsk sjukhuspark.

Under strecket
Publicerad

Yohansson Nascimento firar efter 400-metersloppet. Brasilianaren tog silver.

Foto: BUDA MENDES/GETTY/AOPBild 1 av 14

Silvermedaljören i bågskytte, Matt Stutzman, har en stadig högerfot. ”Impossible is a state of mind”, skriver amerikanen på hemsidan inspirationalarcher.com.

Foto: DENNIS GROMBKOWSKI/AOPBild 2 av 14

Synskadade brasilianskan Terezinha Guilhermina passerar mållinjen på 400 meter på Olympiastadion. Hennes ledsagare Guilherme Soares når inte ända fram.

Foto: BUDA MENDES/GETTY/AOPBild 3 av 14

Armlösa kinesen Tao Zheng jublar efter guldet på 100 meter ryggsim.

Foto: IAN MACNICOL/GETTY/AOPBild 4 av 14

Paus på The Royal Artillery Barracks. Flera skyttar använder protes för att spänna bågen.

Foto: HARRY ENGELS/GETTY/AOPBild 5 av 14

Spanjoren Juan Jose Mendez visar fighting face på cykelvelodromen.

Foto: BRYN LENNON/GETTY/AOPBild 6 av 14

I goalball är snabba reaktioner och bra hörsel viktigt. Bollen kastas/rullas/studsas och låter när den kommer farande. Finland, närmast, besegrade Storbritannien med 7–3 i Copper Box.

Foto: JUSTIN SETTERFIELD/GETTY/AOPBild 7 av 14

Yohansson Nascimento, som vi mötte hjulandes tidigare, i startblocken.

Foto: JULIAN FINNEY/GETTY/AOPBild 8 av 14

Tyskan Vanessa Low i längdhoppets F42/F44.

Foto: HELENE WIESENHAAN/GETTY/AOPBild 9 av 14

Mexikanen Arnulfo Castorena dyker i vattnet för 50 meter bröstsim i Aquatics Centre.

Foto: JULIAN FINNEY/GETTY/AOPBild 10 av 14

Scot Severn, USA, i spjut. Kastarna i klassen F52/53 hålls på plats med spännband.

Foto: JULIAN FINNEY/GETTY/AOPBild 11 av 14

Ghanas Charles Narh Teye sitter stadigt. Tyngdlyftarna förankras med kardborreband.

Foto: JULIAN FINNEY/GETTY/AOPBild 12 av 14

Simstilarna varierar i Aquatics Centre. Här Daniel Londono, Colombia, Swen Michaelis, Tyskland, Laroslav Semenko, Ryssland, Qing Xu, Kina, Matthew Whorwood, Storbritannien, och Crispin Nelson, Colombia, på 200 meter medley.

Foto: CLIVE ROSE/GETTY/AOPBild 13 av 14

Storbritannien mot Ryssland i sittande volleyboll.

Foto: MATTHEW LLOYD/GETTY/AOPBild 14 av 14

Yohansson Nascimento firar efter 400-metersloppet. Brasilianaren tog silver.

Foto: BUDA MENDES/GETTY/AOPBild 1 av 14

Silvermedaljören i bågskytte, Matt Stutzman, har en stadig högerfot. ”Impossible is a state of mind”, skriver amerikanen på hemsidan inspirationalarcher.com.

Foto: DENNIS GROMBKOWSKI/AOPBild 2 av 14

Synskadade brasilianskan Terezinha Guilhermina passerar mållinjen på 400 meter på Olympiastadion. Hennes ledsagare Guilherme Soares når inte ända fram.

Foto: BUDA MENDES/GETTY/AOPBild 3 av 14

Armlösa kinesen Tao Zheng jublar efter guldet på 100 meter ryggsim.

Foto: IAN MACNICOL/GETTY/AOPBild 4 av 14

Paus på The Royal Artillery Barracks. Flera skyttar använder protes för att spänna bågen.

Foto: HARRY ENGELS/GETTY/AOPBild 5 av 14

Spanjoren Juan Jose Mendez visar fighting face på cykelvelodromen.

Foto: BRYN LENNON/GETTY/AOPBild 6 av 14

I goalball är snabba reaktioner och bra hörsel viktigt. Bollen kastas/rullas/studsas och låter när den kommer farande. Finland, närmast, besegrade Storbritannien med 7–3 i Copper Box.

Foto: JUSTIN SETTERFIELD/GETTY/AOPBild 7 av 14

Yohansson Nascimento, som vi mötte hjulandes tidigare, i startblocken.

Foto: JULIAN FINNEY/GETTY/AOPBild 8 av 14

Tyskan Vanessa Low i längdhoppets F42/F44.

Foto: HELENE WIESENHAAN/GETTY/AOPBild 9 av 14

Mexikanen Arnulfo Castorena dyker i vattnet för 50 meter bröstsim i Aquatics Centre.

Foto: JULIAN FINNEY/GETTY/AOPBild 10 av 14

Scot Severn, USA, i spjut. Kastarna i klassen F52/53 hålls på plats med spännband.

Foto: JULIAN FINNEY/GETTY/AOPBild 11 av 14

Ghanas Charles Narh Teye sitter stadigt. Tyngdlyftarna förankras med kardborreband.

Foto: JULIAN FINNEY/GETTY/AOPBild 12 av 14

Simstilarna varierar i Aquatics Centre. Här Daniel Londono, Colombia, Swen Michaelis, Tyskland, Laroslav Semenko, Ryssland, Qing Xu, Kina, Matthew Whorwood, Storbritannien, och Crispin Nelson, Colombia, på 200 meter medley.

Foto: CLIVE ROSE/GETTY/AOPBild 13 av 14

Storbritannien mot Ryssland i sittande volleyboll.

Foto: MATTHEW LLOYD/GETTY/AOPBild 14 av 14
1/14

Yohansson Nascimento firar efter 400-metersloppet. Brasilianaren tog silver.

Foto: BUDA MENDES/GETTY/AOP
2/14

Silvermedaljören i bågskytte, Matt Stutzman, har en stadig högerfot. ”Impossible is a state of mind”, skriver amerikanen på hemsidan inspirationalarcher.com.

Foto: DENNIS GROMBKOWSKI/AOP
3/14

Synskadade brasilianskan Terezinha Guilhermina passerar mållinjen på 400 meter på Olympiastadion. Hennes ledsagare Guilherme Soares når inte ända fram.

Foto: BUDA MENDES/GETTY/AOP
4/14

Armlösa kinesen Tao Zheng jublar efter guldet på 100 meter ryggsim.

Foto: IAN MACNICOL/GETTY/AOP
5/14

Paus på The Royal Artillery Barracks. Flera skyttar använder protes för att spänna bågen.

Foto: HARRY ENGELS/GETTY/AOP
6/14

Spanjoren Juan Jose Mendez visar fighting face på cykelvelodromen.

Foto: BRYN LENNON/GETTY/AOP
7/14

I goalball är snabba reaktioner och bra hörsel viktigt. Bollen kastas/rullas/studsas och låter när den kommer farande. Finland, närmast, besegrade Storbritannien med 7–3 i Copper Box.

Foto: JUSTIN SETTERFIELD/GETTY/AOP
8/14

Yohansson Nascimento, som vi mötte hjulandes tidigare, i startblocken.

Foto: JULIAN FINNEY/GETTY/AOP
9/14

Tyskan Vanessa Low i längdhoppets F42/F44.

Foto: HELENE WIESENHAAN/GETTY/AOP
10/14

Mexikanen Arnulfo Castorena dyker i vattnet för 50 meter bröstsim i Aquatics Centre.

Foto: JULIAN FINNEY/GETTY/AOP
11/14

Scot Severn, USA, i spjut. Kastarna i klassen F52/53 hålls på plats med spännband.

Foto: JULIAN FINNEY/GETTY/AOP
12/14

Ghanas Charles Narh Teye sitter stadigt. Tyngdlyftarna förankras med kardborreband.

Foto: JULIAN FINNEY/GETTY/AOP
13/14

Simstilarna varierar i Aquatics Centre. Här Daniel Londono, Colombia, Swen Michaelis, Tyskland, Laroslav Semenko, Ryssland, Qing Xu, Kina, Matthew Whorwood, Storbritannien, och Crispin Nelson, Colombia, på 200 meter medley.

Foto: CLIVE ROSE/GETTY/AOP
14/14

Storbritannien mot Ryssland i sittande volleyboll.

Foto: MATTHEW LLOYD/GETTY/AOP

INSPIRERANDE BILDSPEL:
Funktionshinder långt ifrån något hinder.

Spelen i London följs av två miljoner åskådare och 90 tv-bolag. Men för bara ett par decennier sedan var det svårt att tro att tävlingar för handikappade skulle samla 4200 aktiva från 166 länder.

Då höll de funktionshindrade ännu till på idrottens bakgårdar, regelsystemet var ett kaos, tävlingarna var splittrade i hundratals klasser och alla organisationer byggde murar runt sig själva.

En bedrövlig tävling i England 1974 blev droppen för den svenske ledaren och eldsjälen Hans Lindström. Kulstötningen ägde rum i en nedförsbacke, funktionärerna verkade ha hämtats ur kökspersonalen och höjdhoppsribban var knäckt på mitten och måste tejpas efter varje rivning.

– Jag var så förbannad. På natten stod jag ensam mitt på den mörka arenan och svor en ed att jag skulle arbeta för att handikappade idrottare skulle få tävla under lika värdiga former som andra, berättar Hans Lindström, som blev en av drivkrafterna bakom Paralympics.

De skadade krigsveteranerna höll nästan på att slå ihjäl varann när de spelade hockey med sopkvastar i sjukhusets korridorer, så doktorn kastade till dem en basketboll. Och sedan rullade det på.

Annons
Annons

Redan efter första världskriget hade man i Tyskland insett att svårt skadade kunde bli bättre tack vare idrott. Ännu tidigare, i St Louis 1904, struntade den amerikanske gymnasten George Eyser i att han hade ett träben. Under en och samma dag tog han sex OS-medaljer – i gymnastik!

Men Paralympics vagga stod ändå sex mil nordväst om London – i Stoke Mandeville, där den bedrövliga 70-talstävlingen hölls.

Den 29 juli 1948, samma dag som kung Georg VI invigde de förra olympiska spelen i London, utkämpades där en uppvisningstävling i bågskytte mellan 16 ryggmärgsskadade patienter – 14 män och två kvinnor – från två sjukhem.

Året därpå hade tävlingarna vid sjukhuset i Stoke Mandeville – som gett namn åt årets Paralympics-maskot Mandeville – utökats med rullstolsbasket. Snart tillkom spjut, snooker, bordtennis, simning, dart, fäktning, kula.

LÄS MER:
Tio saker du behöver veta om Paralympics.

Nästan samtliga deltagare hade skadat ryggraden i andra världskriget, men överlevt tack vare en tysk-judisk läkare som hade flytt till Storbritannien före kriget. Neurologen Ludwig Guttmann – sedermera sir Ludwig – använde idrott som rehabilitering för sin patientgrupp, som han kallade paraplegiker.

De skadade krigsveteranerna höll nästan på att slå ihjäl varann när de spelade hockey med sopkvastar i sjukhusets korridorer, så doktorn kastade till dem en basketboll. Och sedan rullade det på. Till sin död 1980 kom Guttmann att prägla den internationella handikappidrotten. På gott och ont.

Efter tolv årliga Stoke Mandeville Games använde Guttmann sitt världsrykte och sina goda läkarkontakter, och lyckades ordna internationella handikapptävlingar parallellt med de olympiska spelen i Rom 1960 och Tokyo 1964.

Annons
Annons

Men mästerskapen var bara öppna för ryggmärgsskadade. Den som hade hamnat i rullstol efter att ha förlorat benen i en olycka fick inte vara med. Synskadade eller CP-skadade var heller inte välkomna.

Hans Lindström minns hur frustrerande det var att stångas mot Guttmanns strikta övertygelse.

–Vi som hade paralympiska vyer slet som tusan för att amputerade och synskadade också skulle få vara med. Men sir Ludwig var en envis man. Det hände att han avbröt diskussionerna med repliken ”Sit down and shut up”.

Lindström hade själv varit landslagssimmare innan han förlorade ett underben i en trafikolycka 1957. Men först 1976 fick han tävla i Paralympics; då kunde han som 39-åring simma hem ett par medaljer. Därefter koncentrerade han sig på att utveckla de internationella handikapptävlingarna, en infekterad strid som pågick i flera decennier.

Den stora skiljelinjen var synen på deltagarna. Guttmann och hans falang utgick från den medicinska diagnosen av handikappet. Svenskarna – påhejade av övriga Norden och Västeuropa – hävdade att huvudsaken inte var orsaken till att man satt i rullstol. Det viktiga var funktionen, vad man klarade av att göra.

–Vi förstod aldrig varför en enarmad person inte skulle kunna spela bordtennis mot någon som var förlamad i en arm. Men den här betoningen på handikappet som sir Ludwig slog vakt om har tyvärr varit svår att få bort. Än idag finns det rester av den indelningen, inte minst inom friidrotten.

Uppdelningen ledde till ett oöverskådligt antal klasser i varje idrott. Bara i simning för rörelsehindrade fanns det 30–40 stycken. Föga förvånande var medierna inte särskilt intresserade.

Annons
Annons

–Det var ju löjligt med så många klasser, säger Hans Lindström, som så småningom fick uppdraget att utarbeta de tekniska reglerna för Paralympics.

För att visa att det gick att minska antalet klasser arrangerade svenskarna ett VM i simning, bågskytte och friidrott med ”integrerad klassindelning”. Och när Örnsköldsvik 1976 arrangerade de första paralympiska vinterspelen, fick äntligen amputerade och synskadade vara med.

Den linjen fortsatte i sommarspelen i Toronto samma år. Ännu hade tävlingarna inget med OS att göra. Tvärtom var den olympiska rörelsen tydlig med att handikappspelen inte fick snylta på de olympiska spelens varumärke.

Men i takt med att enande krafter lyckades överbrygga konflikter och maktkamper mellan handikapporganisationer och länder, så fick man gehör från OS-håll.

Den ofta kritiserade IOK-ordföranden Juan Antonio Samaranch stödde utvecklingen av Paralympics. Ett genombrott var när han nappade på idén att 1984 ha uppvisningar av enbenta skidåkare och rullstolsåkare under de olympiska spelen i Sarajevo och Los Angeles.

I Seoul 1988 arrangerades Paralympics för första gången av en OS-stad, och inför spelen 1992 skrev Internationella Olympiska kommittén in i sina stadgar att städer som ansöker om OS också måste berätta hur de ville göra med Paralympics. Det är inget tvång att arrangera båda spelen, men alla OS-städer har gjort det sedan dess.

Från knappt 400 deltagare 1960 har Paralympics vuxit till ett självklart evenemang som är större än vinter-OS. Utvecklingen har varit svindlande för dem som har upplevt förändringen.

Annons
Annons

Så sent som på 90-talet, minns simmaren David Lega, förekom svenska tv-inslag där ”det var ett kul fenomen att vi kunde simma”. Idrottsprestationen var så oviktig att det inte ens fanns en klocka i bild under loppen.

Tyngdlyftaren Bengt Fimpen Lindberg, som var med 1972–96 och tog fyra raka guld, kommer ihåg internationella tävlingar där 50–60 deltagare fick sova på britsar i en gammal flyghangar:

– Från 1988 var arrangemangen helt fantastiska, men på 70-talet räckte det med att solen sken och alla var glada. Vi tävlade i något undanskuffat tält, det fanns en stång som alla lyftare skulle samsas om.

Årets svenska fanbärare är gevärsskytten och bragdguldvinnaren Jonas Jacobsson. Han gör nu sitt nionde Paralympics och har lyckats ta guld i vartenda spel sedan debuten som 15-åring 1980. Han poängterar tävlingarnas betydelse för handikappade i länder som Kina.

– Jag var i Peking på en vanlig världscup strax före spelen 2008, och ingen verkade ha sett en rullstol tidigare. Taxichaufförerna förstod ingenting. Men under Paralympics visades tävlingarna på storbildsskärmar i hela staden, det gick inte att undvika rullstolar. För de rörelsehindrade kineserna var det oerhört viktigt att bli synliga. Det var likadant i Sydkorea 1988.

Ledarveteranen Hans Lindström håller med:

– Paralympics handlar inte om rehabilitering utan om elitidrott. Men att funktionshindrade i hela världen får komma fram ur sina gömslen är en fantastisk bonuseffekt.

Precis som i OS breddas idrotten geografiskt. I London är 166 nationer anmälda – mot 40 i Arnhem 1980. Tidigt aktiva länder som Sverige får finna sig i att dala i nationsligan; i de senaste sommarspelen har vi legat kring tjugonde plats.

Annons
Annons

Och då har Sverige ändå levt högt på ett fåtal stjärnor som Jonas Jacobsson och simmaren Anders Olsson. Årets trupp är lovande, och kan mycket väl klara målet som är att de 59 aktiva ska få fler medaljer än de tolv som bärgades i Peking 2008.

Men trots Sveriges starka ställning inom Paralympicsrörelsen ser framtiden för svensk handikappidrott inte lysande ut. Och det beror paradoxalt nog på en positiv utveckling i samhället.

Nyrekryteringen av handikappidrottare går helt enkelt trögt. På 1950- och 1960-talet var idrott ett snabbt sätt att komma tillbaka efter en skada och återvinna ett socialt liv. Drivkraften att klara sig trots funktionshindret var stor.

– Men numera har vi i Sverige bättre skydd på arbetsplatserna, ökad trafiksäkerhet och inga krig. Så vi är gudskelov förskonade från massproduktion av handikappade, påpekar Hans Lindström.

– Samhället har också blivit så vänligt mot funktionshindrade att man kan kliva tillbaka i sitt vanliga liv med rullstol eller protes. Det är förstås bra, men det har också lett till att nästan inga söker sig till handikappidrotten. Vi får väl se om uppmärksamheten från Paralympics kan ändra på det.

LÄS MER:
Svensken som tagit guld i nio raka Paralympics.

Johan Erséus

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons