Annons
X
Annons
X

Leif Lewin: Ingenjör i tjänst för demokratin

PRISTAGARE. Som barn flydde han från en hotande kommunistisk ockupation. Som vuxen har han försökt hitta bästa metoden att representera folkets vilja. Rein Taagepera tilldelas i år skytteanska priset för sitt arbete.

Rein Taagepera
Rein Taagepera Foto: LAURI KULPSOO/WIKIPEDIA

2008: REIN TAAGEPERA

Ett par timmar innan de sovjetiska stridsvagnarna rullade in över gränsen till Estland den 22 september 1944, gav sig en elvaårig pojke iväg på flykt söderut. Han hade mycket dimmiga begrepp om vad som väntade honom, däremot var hans uppfattning desto klarare om vad han flydde från: det var från fasorna under först den kommunistiska och sedan den nazistiska regimen. Och nu hotade en kommunistisk ockupation igen.

Tyskland i krigets slutskede var emellertid knappast en lugnare plats och ynglingen fick sin erfarenhet bara alltför eftertryckligt bekräftad, att det är krig och politik som fördärvat vår jord. Efter ett par år lämnade han grundskolan i Tyskland 1947 och begav sig till Marocko, där hans moster var estnisk konsul. I detta land fullföljde han sin skolgång fram till studentexamen. Men i krigsromantiska filmer som till exempel den geografiskt närstående ”Casablanca” framskimrade en annan kontinent som fredens och frihetens stamort på jorden, och ännu ett uppbrott förestod. Den unge mannen begav sig till Kanada, varefter han efter några år drog vidare till USA. Genom den unika traditionen i dessa länder att tillvarata begåvningar från Europa blev det möjligt för honom att bedriva universitetsstudier. Han utbildade sig till ingenjör i kärnteknik (nuclear engineering) och genomgick därpå forskarutbildning. 1965 disputerade han i fasta tillståndets fysik. De närmast följande åren arbetade han som forskningsingenjör vid DuPont.

Men det var ändå politiken som blev den avgörande och omvälvande faktorn i den rastlöse unge mannens liv. Ingenjörsutbildningen, förklarade han senare, hade han bara valt för han trodde att det var det lättaste sättet att få jobb. Hans verkliga intresse var att tänka ut alternativ till det styrelseskick han upplevt i hemlandet och fundera över hur en demokratisk styrelse skall utses. Han började läsa statskunskap och inledde en ny karriär vid University of California, Irvine, där han så småningom blev världsberömd professor. Hans namn är Rein Taagepera och han har just utsetts till årets skytteanske pristagare.

Annons
X

Skytteanska priset utdelas av skytteanska stiftelsen vid Uppsala universitet från avkastningen av den donation som riksrådet Johan Skytte gjorde 1622 för att bland annat bekosta en professur i vältalighet och statskunskap. Donationen lever alltjämt i oförändrat skick och högsta välmåga. Priset på 500000 kronor delas årligen ut till den statsvetare i världen, som enligt stiftelsens mening lämnat det värdefullaste bidraget till statskunskapen. Det är en glädje att konstatera att priset vunnit högt internationellt anseende.

Taageperas traumatiska upplevelser fick honom alltså att ställa frågan på vilket sätt politik i stället borde bedrivas. Hur skall en författning utformas så att folkets åsikter verkligen kommer fram? Vad är bästa metoden att representera folkviljan? Med sin naturvetenskapliga bakgrund uppfattade Taagepera denna frågeställning som ett rent vetenskapligt, snarast matematiskt problem. Som han såg saken skilde sig ”constitutional engineering” principiellt faktiskt inte så mycket från ”nuclear engineering”. Taagepera kom att viga sitt forskarliv åt valsättets funktion i den representativa demokratin, varvid kvantitativa metoder och formella modeller blev kännemärket på hans forskning.

Den mest primitiva metoden att representera folkviljan är att bara ta hänsyn till förstapreferenserna hos en majoritet. Det leder emellertid till att många röster inte räknas. Därför infördes den proportionella valmetoden, som också registrerar minoritetsopinionen i de olika valdistrikten. Men man kan gå längre än så. Ända sedan 1700-talet har statsvetarna laborerat med metoder för att, liksom i Melodifestivalen, också ta med de alternativ väljarna sätter på andra, tredje, fjärde plats och så vidare.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Ytterligare en aspekt är den intensitet, med vilken en medborgare omfattar en åsikt: skall en ljum majoritet få bestämma över en starkt engagerad minoritet? I en strid ström av artiklar, inklusive standardverket ”Seats and Votes: The Effects and Determinants of Electoral Systems” (1989) har Taagepera utvecklat metoder och begrepp för att förklara innebörden och konsekvenserna av olika valmetoder.

    För de flesta av oss förefaller det till exempel uppenbart hur många politiska partier som uppträder i ett val. Men hur skall man se på de oberoende kandidaterna? Skall var och en räknas som ett eget parti? Och är en grupp på några få medborgare att jämställa med ett parti med kanske många miljoner väljare? Taagepera har lanserat måttet ”det effektiva antalet partier”, vilket bär hans namn, för att mäta splittringen i partisystemet. Måttet tar inte bara hänsyn till antalet partier utan också till deras relativa storlek. Har vi exempelvis fem partier och de är lika stora, får vi värdet fem. Men om, som i Sverige, ett parti är mycket större än de andra, sjunker siffran. För empiriskt inriktade statsvetare, som uppfattar demokratin som en styrelseform varigenom olika eliter konkurrerar med varandra om folkets röster, har Taageperas mått blivit ett oumbärligt redskap.

    A och O i all valforskning är analysen av enskilda länder, skriver Taagepera. Innan man kan jämföra och dra slutsatser måste man sammanställa valresultaten från varje enskilt land och tränga in i landets politiska historia. Därefter gör man den globala klassificeringen. Slutligen prövar man förklaringskraften hos de begrepp man kommit fram till, varvid åter de enskilda länderna är lackmustestet i form av bekräftelse eller avvikelse. Ett exempel på detta metodiskt föredömliga tillvägagångssätt är Taageperas generalisering av fransmannen Maurice Duvergers teori att majoritetsmetoden gynnar tvåpartisystem och den proportionella metoden mångpartisystem, det närmaste statsvetarna kommit naturvetarnas lagar. Genom långt driven formalisering har Taagepera gjort Duvergers lag kvantitativt användbar och empiriskt bättre anpassad till de faktiska valresultaten.

    ”Därför är statskunskapen inte tillräckligt vetenskaplig” var den provocerande titeln på ett symposium som Taagepera höll för ett par år sedan vid en konferens i Budapest i regi av Det europeiska konsortiet för politisk forskning. Anklagelsen har hörts förut. Men då har den i allmänhet gått ut på att det är för mycket ”böra” inom statskunskapen. Taagepera håller inte med. ”Vetenskapen handlar inte bara om ’Hur förhåller det sig?’ utan lika mycket om ’Hur bör det vara – på logiska grunder?’.”

    Tillägget är typiskt: det är genom logik och vetenskap som den konstitutionella ingenjörskonsten skall utföras. Statskunskapen har nått sin ”Tycho Brahe-punkt” – den mödosamma insamlingen av data. Den behöver nu ta sitt ”Johannes Kepler-steg”. Kepler bröt med föreställningen att alla fysiska rörelser var cirkulära. Statsvetarna måste på samma sätt nu lämna den själlösa datainsamlingen och komma bort från de förenklade och förlegade dataprogrammens linjära regressionsmodeller, som förleder oss att publicera koefficienter som ingen sedan använder. I stället bör vi göra som naturvetarna, som sägs offentliggöra endast sådana koefficienter som de tror kan vara ett led i en kumulativ kunskapsprocess. Blott så kan statskunskapen bli politiskt relevant. ”Det fanns en tid när ingenjörer inte behövde bry sig om fysik och fysiker inte om biologi. Så är det inte längre. Vetenskapen blir praktiskt användbar först när den nått en viss utvecklingsnivå och förklaringskraft.”

    Finns det då en uppenbar lösning på folkrepresentationens problem? Med tanke på hans högt profilerade utgångspunkter är Taageperas rekommendationer påfallande pragmatiska. Olika metoder främjar olika värden: majoritetsvalmetoden med dess tydliga uppdelning i regering och opposition värnar ansvarsutkrävandet, den proportionella metoden den rättvisa avspeglingen av opinionen. Om avvikelsen från proportionaliteten inte regelbundet överskrider tio procent, finns det ingen anledning för något land med flermansvalkretsar att eftersträva helt strikt proportionalitet. Och framför allt bör man inte ändra valmetoden för ofta eller för mycket. ”De flesta valmetoder som tillämpas länge fungerar.”

    Många statsvetare med Taageperas naturvetenskapliga ideal säger att de inte förnekar värdet av humanistiska värden. Men de vill förlägga dem till en annan verksamhet än den vetenskapliga – till konst, musik, litteratur. Taagepera inte bara säger det. Han gör det också. Vid sidan av sin vetenskapliga gärning har han framgångsrikt ägnat sig åt skönlitteratur och politik.

    Hela tiden i exil underhöll han livliga förbindelser med hemlandet och besjöng dess historia och kultur litterärt. Den underfundiga fabeln om en daggmask och en tusenfoting ”Livland-Leaveland”, som belönades med Tuglas-priset år 1990, handlar egentligen om förhållandet mellan Estland och de hotfulla stormakterna Ryssland och Tyskland. I långliga tider har daggmasken varit förtryckt med endast korta avbrott men novellen slutar ändå positivt inför kommunismens väntande sammanbrott. Berättaren placerar daggmasken i en bättre jord, täcker den med löv (leaves) och kallar landet ”Leaveland”.

    När Estland blev fritt, återvände Taagepera efter mer än 40 år för att delta i landets återuppbyggnad. Han tillträdde en professur i statskunskap vid universitetet i Tartu och ledde som dekanus utvecklingen mot en fullt utbyggd samhällsvetenskaplig fakultet. Det är lätt att föreställa sig entusiasmen bland unga forskarstuderande att plötsligt få en världsstjärna som lärare efter decennier av mörker och marxism.

    Men en ännu mer betydelsefull roll väntade. Taagepera valdes in i parlamentet, som i överensstämmelse med Taageperas rekommendatio- ner infört den sofistikerade valmetoden ”single transferable vote” som tillåter röstning på individuella kandidater utan att partirepresentationen åsidosätts – en finess som möjligen alla inte till fullo förstod att uppskatta. 1992 kastade sig Taagepera in i presidentvalkampanjen. Med statsvetarens väderkorn för politikens komplexitet och det möjligas konst utformade Taagepera inte i första hand sin kampanj för att vinna, eftersom han bedömde det som utsiktslöst, utan för att beröva den opinionsmässigt starkaste kandidaten segern, nämligen den gamle kommunisten Arnold Rüütel. Kalkylen lyckades, Taagepera drog röster från Rüütel och fick själv hela 23 procent, medan Lennart Meri erövrade presidentposten. Några år senare accepterade Taagepera att fungera som ordförande för ett nytt politiskt parti, Res Publica, vilket segrade i parlamentsvalen och bildade regering. Efter ett par år lämnade emellertid Taagepera partiet, frustrerad över mötet med den tröga parlamentariska verkligheten och med partiets förflyttning högerut på den partipolitiska skalan.

    Taagepera är den fjortonde skytteanske pristagaren och den siste under min tid, då jag nu avgår som professor. När cirkeln på detta sätt sluts, är det en glädje för mig med en pristagare som kan ses som en komplimang till min efterträdare Li Bennich-Björkman med personliga rötter i Estland och med en inriktning av sin forskning på den baltiska demokratin, där pristagaren spelade en så betydelsefull roll vid övergången från den kommunistiska ockupationen. Det är också en hommage till vår donator Johan Skytte, som grundade Taageperas universitet i Tartu i ett land som då var en del av Sverige, med Skytte själv som guvernör.

    Leif Lewin
    pensioneras i dag från skytteanska professuren i vältalighet och statskunskap vid Uppsala universitet

    Annons
    Annons
    X

    Rein Taagepera

    Foto: LAURI KULPSOO/WIKIPEDIA Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X