Illustration: Gustaf Öhrnell Hjalmars
Illustration: Gustaf Öhrnell Hjalmars

Därför dör 1900-talets telefonkultur ut

En enda regel styrde länge hela vår relation till telefoner: Man ska svara när det ringer. Nu har vi kollektivt slutat bry oss om den. Kanske är det på goda grunder?

Publicerad

Telefonen svepte in i människors liv under 1900-talets första decennier. I början visste ingen riktigt hur man skulle använda den. Alexander Graham Bell förordade att telefonsamtal skulle inledas med ett ”ahoy-hoy!”, och den amerikanska telekomjätten AT&T var emot att man svarade "hallå”. Det var oförskämt, ansåg företaget.

Men så småningom vande sig människor vid att svara ”hallå”, och en fungerande telefonkultur uppstod. Etikettspalter i veckotidningarna, som först förmanat kvinnor att låta bli att förmedla middagsinbjudningar via telefon, gav upp. Läkaren skaffade telefon, därmed apotekaren också. Det gick inte snabbt, men till slut var en kultur kring telefonen etablerad. När jag var barn stod alla dessa sociala konventioner mellan mig och själva tekniken: luren, den spiralformade sladden som förband luren med telefonapparaten, kablarna som sträckte sig ut över landet, samlades i enorma växlingsstationer och förgrenade sig vidare till andra städer, andra kvarter, andra hem.