”Ingen såg mina behov”

DJUPA SPÅR När Anita Weinius var några månader gammal tvångsomhändertogs hon och placerades på barnhem. Kroppen var då helt slapp eftersom hon mest fått ligga ensam i sin säng. Bristen på kärlek och tillit i barndomen har påverkat hela hennes liv, men med terapi har Anita fått hjälp att bearbeta sina tidiga upplevelser och gå vidare.

Under strecket
Publicerad
Som liten flicka försökte Anita Weinius knyta an till barnhemspersonal och fosterföräldrar, men hon blev aldrig sedd. Här är hon tillsammans med rottweilern Aquila. Inklippt: Anita Weinius, 1,5 år, när hon kom till sin fosterfamilj.

Som liten flicka försökte Anita Weinius knyta an till barnhemspersonal och fosterföräldrar, men hon blev aldrig sedd. Här är hon tillsammans med rottweilern Aquila. Inklippt: Anita Weinius, 1,5 år, när hon kom till sin fosterfamilj.

Foto: CAROLINE TIBELL
Annons

En viktkurva och några knapphändiga journalanteckningar. Det är all information Anita Weinius har om sin första tid i livet. ­Hennes föräldrar var alkoholister och fyra månader efter födseln tvångsomhändertogs hon eftersom föräldrarna förde ett ”olämpligt leverne”.

–Jag vet inte om jag blev ammad, om jag någonsin fick ligga i mina föräldrars famn – eller hur mycket alkohol jag fick i mig när jag låg i magen. När jag omhändertogs var jag alldeles slapp i kroppen. Antagligen hade jag mest fått ligga ensam i en säng, vilket gjort att musklerna inte utvecklats, säger hon.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons