Annons
X
Annons
X
Ledare
Krönika

Tove Lifvendahl: Ingen riktig invandrare

”Det pågår en tredimensionell diskriminering i Sverige, så är man ung, kvinna och invandrare, så kommer man bara inte fram!” Jag sneglade på henne. Platsen var en tv-studio, dit vi båda inbjudits till en diskussion på bästa sändningstid.

Jag invände det uppenbara; att mediedramaturgin snarare hade gjort att vi till skillnad från helsvenska, medelålders män nog båda haft nytta av attributen unga, kvinnor och invandrare när det gällde utrymme i offentligheten. Då kom det. ”Du är ingen riktig invandrare!” snäste hon till mig.

Jag förstod vad hon menade, och tog inte illa upp. Jag var ju ingen ”riktig” invandrare i den betydelse hon själv identifierade sig med – någon som har kommit från arma förhållanden, vuxit upp i omskrivna förorter och på olika sätt kan betraktas som utsatt.

Annons
X

Sett så, hade hon rätt. Uppvuxen sedan fyra månaders ålder i svensk familj i en hälsingsk småort gör det inte möjligt för mig att kokettera med någon invandraridentitet som kopplas till brytning, förortsadress och offer.

Men en av Sveriges många invandrare, eller
invandrade, som jag föredrar att kalla det eftersom det implicerar mer den faktiska handlingen snarare än en identitet, är jag rent statistiskt.

Etiketten ”invandrarbakgrund” rymmer en bred palett – till exempel min farfar, som invandrade till Sverige från Norge och utbildade sig till präst. Drottningen. Sveriges landslagskapten i fotboll, förvisso född i Sverige men med utlandsfödda föräldrar. Eller mina barns gudmor som arbetar som kapitalrådgivare på bank, och vars familj flydde hit från Libanon. Hur skulle en etikett annat än mycket skevt kunna representera alla oss på ett adekvat sätt?

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    För tio år sedan kom författaren Lena Anderssons bok ”Du är alltså svensk?”. Det är en dystopisk framtidsbild av ett Sverige där man gått i förnuftsmässigt baklås i strävan efter att främja mångfalden.

    I Anderssons framtidssamhälle ges varje människa en s k mångfaldskvot. Kvoten fastställs av en statlig analysgrupp utifrån variablerna identitet, ”annorlundaskap” och integration. En arbetsgivare måste uppnå en viss totalpoäng, genom att utgå från den samlade summan av medarbetarnas mångfaldskvoter.

    Huvudpersonen Fatima söker jobb, och intervjuas av den statliga rekryteraren vid myndigheten som avgör kvoten. Han förklarar ingående kvotens betydelse i praktiken: ”Om man anställer en sikh behöver man med de nya reglerna inte anställa fler annorlunda. Han motsvarar två turkar, tre jugoslaver och greker, fem fransmän, åtta tyskar, nio finnar, tio amerikaner och engelsmän, tretton danskar och fjorton norrmän.”

    Den utstuderade komiken gav mig redan när boken kom en obehaglig känsla av igenkänning. Man behöver bara vrida några grader för att förnimma den identitetspolitik som håller på att utvecklas i dag. För det är tyvärr inte någon surrealistisk tanke att vi skulle tvingas in under en statlig lagstiftning som mäter oss efter vår mångfaldskvot. Faktum är att det redan föreligger sådana förslag.

    Härom veckan överlämnades den kartläggning och kunskapsöversikt som gjorts om afrofobi och afrosvenskarnas situation till Arbetsmarknadsdepartementet och integrationsministern. Bland annat rekommenderades att SCB skulle ta fram en statistik som är mer differentierad än i dag, och inte bara har fokus på utlandsfödda utan också födda i Sverige med en eller två föräldrar från subsahariska Afrika liksom adopterade. Även införande av positiv särbehandling förordades.

    Men positiv särbehandling innebär alltid samtidigt en sorts diskriminering. De som råkar ha det kön eller det etniska värde som regeringen har bestämt sig för ska gynnas, kommer enkom på basis av det att gå före dem som inte har det. Och det blir svårt med gränsdragningar. Kan jag genom särbehandling slå ut en etnisk svensk för att jag råkar vara född i Korea – eller bedöms jag ha för låg mångfaldskvot eftersom jag sedan barnaår assimilerats in i den svenska kulturen? (Faktum är att adopterade redan har orsakat problem vid de universitet som kvoterat vid intagning. Vi ses helt enkelt som för ”försvenskade” som invandrargrupp för att argumenten för kvotering ska bära. Som om alla adopterade skulle ha samma erfarenheter.)

    Just dessa rekommendationer avsåg afrosvenskar, men det är ju långt fler som upplever sig möta fördomar och fobier. Jag gissar att det förekommer hos individer inom de allra flesta minoritetsgrupper i Sverige. Bestämmer man sig för att använda dessa instrument för att stödja en av dessa minoriteter, finns heller inget som försvarar att de inte omfattar alla andra.

    Fler exempel på identitetspolitik återfinns i särskilda satsningar för att höja mångfalden. I regeringens regleringsbrev till Riksteatern den 12/6 2008, som åtföljdes av 800 000 kronor, uttrycktes uppdraget att främja etnisk mångfald inom verksamheten. ”Satsningen görs mot bakgrund av de förslag som lämnats av Kommittén för mångkulturåret 2006 i betänkandet Mångfald är framtiden (SOU 2007:50).”

    Interna diskussioner uppstod. Hur skulle man leverera? Lösningen blev att anställa en projektledare som såg till att fem etniska riksteaterföreningar - alla turkiska - bildades. Kritiska röster ifrågasatte varför man skulle skapa etniska teaterföreningar när det redan fanns kultur- och studentföreningar och andra arrangörer. Som tyckte att Riksteaterns idé och uppdrag att inkludera alla gick stick i stäv med det automatiskt exkluderande som föreningar med etniska bestämningar medför.

    Jag förstår de goda intentionerna. Viljan att eliminera diskriminering, rasism, fördomar och alla andra lager som skymmer sikten för individen. Men vi hjälper inte utvecklingen på traven genom att forcera människor att göra sin etnicitet eller könstillhörighet så avgörande att den föranleder statlig intervention och favorisering. Det måste vara upp till var och en att själv avgöra av hur stor vikt olika variabler av personligheten är. Det får gärna finnas hur många föreningar som helst – kvinnliga, manliga, turkiska, koreanska och sådana för människor från särskilda regioner från subsahariska Afrika – så länge de inte drivs fram och indirekt skapas av staten.

    När grupptänkandet tränger ut respekten för individens särart, får det konsekvenser. Personligheten blir ointressant, så länge den inte kan tryckas in i en kvot. Som Lena Anderssons statliga rekryterare uttrycker det: ”Det blir i vår tid allt viktigare att ha en identitet i betydelsen ett annorlundaskap.”

    Så blir också resultatet därefter; statliga regleringsbrev med vaga skrivningar och medföljande offentlig finansiering som ska ”främja mångfald”, och statsråd som frestas till statligt stadfäst kvotering i valda sammanhang där det går att plocka politiska poäng. Fortsatt reproduktion av bilden om att vi alla är offer eller utövare av diskriminering och därför ännu mer detaljerat måste registrera vår etniska bakgrund, vår mångfaldskvot, så att vi kan styra rätt.

    I ett sådant samhälle är det är inte konstigt att utrikes födda gafflar på varandra i radio och tv om vem som är mest autentisk representant för invandrarkollektivet. Det är så vi uppmuntras att betrakta varandra.

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X