Nya SVT-dokumentären promenerar längs minnenas allé.
Nya SVT-dokumentären promenerar längs minnenas allé. Foto: SVT

Ingen har någonsin hunnit sakna Ulf Lundell

En gång i tiden höll sig de svenska kulturredaktionerna med minst två heltidsanställda Lundell-bevakare. Det är fortfarande en absolut nödvändighet, konstaterar Andres Lokko efter att ha plöjt den två timmar långa SVT-dokumentären, den nyinspelade konserten, samt lyssnat på den nya skivan.

Uppdaterad
Publicerad

Ett försiktigt och vagt industriellt Bo Diddley-beat ramar in öppningen på Ulf Lundells senaste album, ”Telegram”. Musiken skapar en smått perfekt samklang med omslagets ödsligt svartvita foto av en höstövergiven badbrygga.

Ulf Lundells lätt teatrala stämma reciterar lika mycket som den sjunger. Tonläget är katedralt, gotiskt, mörkt. Europeiskt snarare än amerikanskt eller svenskt. Disigt. Cohen, Waits och Thåström gör sig påminda. Men kanske mer som själsfränder än som förebilder.