Recension

Dark waterIngen är rädd för gamla spöken

Regnet öser ner utan ände. Dahlia (Jennifer Connelly) är mitt inne i en plågsam separation från sin make, vilket tvingar henne att flytta från Manhattan till det betydligt sunkigare Roosevelt Island. Dessutom är det splittrade paret oense om hur den gemensamma dottern Ceci ska tas om hand, och en vårdnadstvist hotar.

Under strecket
Publicerad
Annons

Den nya lägenheten är minst sagt ofräsch, och i taket i ett av rummen sitter en våt fläck, som nästan tycks ha väntat på nya hyresgäster. Snart börjar allt mer mystiska saker att inträffa. Dahlia misstänker sin före detta make för att försöka psyka henne, samtidigt som hon börjar oroa sig för sin egen mentala hälsa. Och den våta fläcken i taket breder ut sig allt mer.

Dark water är en i raden av amerikanska nyinspelningar av asiatiska skräckfilmer. Liksom The ring är den baserad på en film av Hideo Nakata, och de två historierna är väldigt lika varandra. Båda har unga,
ensamstående mammor i huvudrollen som råkar ut för övernaturliga hemskheter vilka hotar dem och deras barn, och båda kretsar mycket kring vatten och hämndlystna småflickor. Men där The ring har en naturligt spänningsskapande drivkraft i nedräkningen - förbannelsens mysterium måste lösas inom sju dagar - förlitar sig Dark water på slitningarna i huvudpersonens inre. Och det är där en del av filmens brister ligger; för att ett drama om en själslig strid ska bli intressant räcker det oftast inte med något så banalt som ett spöke. Å andra sidan, som spökhistoria betraktad, plockar Dark water aldrig hem de otäcka stämningarna med några ordentliga skrämselattacker.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons