Annons

Janerik Larsson: Inga träd växer till himlen. Inte ens i Sverige.

 Kristian Thulesen Dahl from Danish People's Party, reacts with the media, at Christiansborg in Copenhagen
Kristian Thulesen Dahl from Danish People's Party, reacts with the media, at Christiansborg in Copenhagen Foto: Tariq Mikkel Khan
Under strecket
Publicerad

Både i norsk och dansk debatt råder det ingen brist på åtminstone delvis skadeglada kommentarer till det politiska läget i Sverige.

PJ Anders Linder, chefredaktör på Axess men med förflutet här på SvD, rapporterar idag på sin blogg från Oslo:

I går var jag på snabbt besök i Oslo. Många var nyfikna på den stundande riksdagsvalet och nästan alla ställde ungefär samma fråga: "Vad håller ni på med egentligen?" Det som spökar är dels framgångarna för Sverigedemokraterna, dels det faktum att övriga partier samtidigt är totalt avståndstagande och totalt fixerade vid partiet. I norska medier levereras en lång rad variationer på temat.

"Det är synd om Sverige." Så inleder den välrenommerade sociologiprofessorn Grete Brochmann sin kommenterande artikel i dagens Morgenbladet (betalvägg) som jag köpte på Gardemoen. Brochmann konstaterar att "Sverige-bashing" närmast har "blivit en egen disciplin" och menar att den norska och danska skadeglädjen är lite orättvis. Båda länderna är mer lika Sverige än vad många vill erkänna. Fast, fortsätter hon, det finns ett område där skillnaderna har varit mycket stora - det offentliga debattklimatet: "Det är här det svenska politiska etablissemanget, Sossarna och Moderaterna (S & M) nu möter sitt Poltava. Fram till 2015 har Sverige visat upp en märkvärdig paradox: Försvaret av mångfald har skapat den mest konforma offentligheten i Norden."

Annons
Annons

Hanne Skartveit, politisk redaktör i den socialliberala norska kvällstidningen VG, är inne på samma spår när hon rapporterar från ett SD-valmöte i småländska Vimmerby. Under rubriken "Motståndarna hjälper Sverigedemokraterna" skriver hon om den märkliga tystnad som har rått i svensk debatt: "Både politiker och medier lade stränga begränsningar på vad vad det var möjligt att säga." Och hon avslutar: "Sverigedemokraternas framgångar är ett resultat av de förändringar som har skett med Sverige - och de andra partiernas problem med att tala sanning om vad landet står mitt uppe i. De har lämnat sina solida bidrag till Åkessons framgång."

Både Skartveit och Brochmann påpekar att debattklimatet förändrats sedan 2015 men som Brochmann avslutar: "Sist och slutligen räcker det inte 'att ta debatten'. S & M måste kämpa till sig trovärdighet i den nyrealistiska invandringspolitiken. Och det är bråttom."

Och lättare sagt än gjort.

Det är ett perspektiv värt att tänka på. Men oavsett hur det går på söndag så handlar den politiska framtiden om hur valresultatet hanteras framöver.

Bengt Lindroth skriver i Fokus om hur det gått för populistpartier i de andra nordiska länderna. Kommer det att gå så också i Sverige? Det får framtiden utvisa.

Lindroth:

Om den nordiska modellen läggs som mall för Sverige betyder det att taket för SD:s opinionsframgångar borde vara nått nu, med runt 20 procent. Större än så har inget nordiskt populistparti blivit i nationella val (Fremskrittspartiet fick 22,1 procent 2009, Dansk folkeparti 21,9 procent 2015, Sannfinländarna 19,5 procent 2011).

Annons
Annons

En viktig svensk avvikelse är förstås att Sverigedemokraterna hittills inte godkänts av andra partier som samtals- eller samarbetspartner. Det skiljer vår riksdag från förhållandena i Köpenhamn, Oslo och Helsingfors där populisterna i dag sitter i regering eller agerar stödparti i parlamenten. Så vad händer om bojkotten av SD fortsätter? Kan Jimmie Åkesson & Co inkassera ett »Nordic right populist all time high« vid nästa val eller kanske i ett nyval? Osvuret är alltid bäst. (—)

En annan iakttagelse från Norge och Danmark är att populisterna lättare tagits emot som salongsfähiga när ledningarna föryngrats. Frp:s långvarige boss Carl I Hagen har som person varit svårhanterlig för de borgerliga kollegorna medan Siv Jensen fått klartecken. Pia Kjærsgaard passade bättre som högljudd påhejare i folketinget än som minister med ansvar. Däremot anses hennes smidige efterträdare Kristian Thulesen Dahl självklart som regeringsduglig.

När alltså Jimmie Åkesson och »de fyras gäng« träder ifrån och förmågor som Paula Bieler och Aron Emilsson tar över flyter kanske samtalen i riksdagen över partigränserna bättre. Den första generationens agitatorer och vägröjare bör kliva ur spår för de politiskt mer polerade och väluppfostrade. Extremistiska medlemmar ska självklart motas bort. Utan en hårt styrd partiorganisation förblir man inget 20-procentsparti. (—)

En spådom om SD grundad på en nordisk jämförelse pekar mot att framtiden – trots avvikelserna – bestäms av samma villkor som gällt i grannländerna. Utvecklingen tycks bara ta längre tid, bli smärtsammare, men den nordiska politiska modellen håller. Inga träd växer till himlen. Inte ens i Sverige.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons