Annons
X
Annons
X
Ledare
Krönika

Tove Lifvendahl: Inga genvägar framåt för M

Det nya politiska läget
Anna Kinberg Batra och Tomas Tobé. Måste få partiet att gå framåt istället för att stå och vaja i vinden.
Anna Kinberg Batra och Tomas Tobé. Måste få partiet att gå framåt istället för att stå och vaja i vinden. Foto: Yvonne Åsell / Svenska Dagbladet

Att lita på. Högern. Det affischbudskap som Moderata Samlingspartiet använde 1952, skulle 2017 sannolikt rendera raljanta kommentarer. För att man ska vara ett parti som går att lita på krävs (åtminstone) tre saker: 1) En tydlig principiell inställning gällande medborgarens relation till staten och till andra medborgare som går att känna igen i de olika sakfrågor partiet tar ställning i. 2) Uthållighet i positionerna: samma grundläggande ståndpunkt behöver vara synbar i frågor över tid. 3) En trovärdig och transparent förklaring i de fall där partiet byter åsikt.

På alla dessa tre punkter har Moderaterna under en längre tid återkommande kommit till korta. Det är inget nytt under Anna Kinberg Batras ledning. Moderaterna kom till makten tack vare socialdemokratins oförmåga på punkt 1 – att levandegöra praktiken av den klassiska devisen ”gör din plikt, kräv din rätt”. Välfärdsstatens stora expansion gröpte ur incitamenten för plikten och fostrade i stället medborgarna att fokusera på sin upplevda rätt. Vid vägs ände var det alltför många medborgare som agerade oriktigt i relation till staten och omoraliskt i relation till andra medborgare.

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Att det stora borgerliga partiet triangulerade Socialdemokraternas politik möjliggjorde maktinnehavet.

    Annons
    X

    Moderaterna lyckades tack vare Bo Lundgrens begåvade översättning av den moderata idégrunden till modern svenska, bli intressepartiet för det arbetande Sverige, och ta det utrymme som hade lämnats obevakat. Nästföljande generation gjorde läxan på två punkter av tre; 1) man förklarade hur arbetslinjen var en logisk konsekvens av moderata grundprinciper – och att den förödande bidragslinjen var dess motsats, och 3) man visade att bidragsberoendet berövade dem med minst inkomster mest makt, och följaktligen var det angeläget att börja sänka skatterna för dem, varpå skattepolitiken lades om.

    Att det stora borgerliga partiet triangulerade Socialdemokraternas politik möjliggjorde maktinnehavet. Men priset Moderaterna fick betala för åtta år vid makten var skyhögt. Flera kommandohöjder övergavs; problemformuleringen från vänster fick gälla även för högern.

    Ett exempel var svängningen i synen på arbetsmarknadsregleringarna. Plötsligt såg man inga problem alls med Las, som sedan många år beskrivits som en skadlig hämsko på arbetsmarknaden. Och åratal av opinionsbildning kring varför en selektiv välfärdspolitik är långt värdigare än en generell, kastades överbord när Fredrik Reinfeldt i sitt sommartal i Vaxholm 2006 någon månad innan valet lovade att ”allt Socialdemokraterna bjuder om vård, skola och omsorg, ska vi bjuda över!”

    En annan dyster milstolpe var när finansmarknadsministern Peter Norman 2012 tillsammans med Kinberg Batra, då gruppledare i riksdagen, proklamerade att Moderaterna ”kommit till vägs ände” med privatiseringspolitiken och förklarade att ”varken ägandet eller eventuella försäljningar [av statliga bolag] har i sig något egenvärde”.

    Utöver de kraftiga och djupt ideologiska omsvängningarna i synen på arbetsmarknaden, ägandet i samhället och synen på offentlig sektor, ska också nämnas försvarspolitiken, en kärnfråga som Moderaterna övergav. Dessa omsvängningar har varit av en karaktär att de inte har gått att försvara, utan har fått kärnväljare att bli förbannade.

    Lärdomen bör vara att socialdemokratisk politik inte kan bäras med trovärdighet av moderater.

    Ett tag hette det lite resignerat bland riksdagsledamöter att ”det Anders Borg säger är alltid rätt”.

    I ärlighetens namn ska nämnas försök att erövra idémässigt borgerlig mark. I februari 2014 föreslog Anders Borg en sänkning av studiebidraget med 300 kronor i månaden, för att förflytta tyngdpunkten i systemen från bidrag till lån. En rimlig och genuint borgerlig inställning – ifall den hade utvecklats fullt ut och inkluderat ambitionen att öka studiepremien genom exempelvis avskaffad värnskatt i andra änden.

    Innan veckan var till ända hade protestaktioner dragits igång av försvararna för bidragslinjen, och såväl Fredrik Reinfeldt som Anders Borg fick sina respektive föreläsningar på Uppsala och Lunds universitet avbrutna av ilskna studenter. Den 13 mars meddelade Fredrik Reinfeldt inför en häpen omvärld och förödmjukade partiarbetare att regeringen backade från förslaget. En storslagen illustration av talesättet när svansen viftar på hunden.

    Sådant ryggradslöst ledarskap frestar tålamodet, men Moderaterna är som många vet ett hierarkiskt parti. Ett tag hette det lite resignerat bland riksdagsledamöter att ”det Anders Borg säger är alltid rätt”. När sådan intern religiositet tillåts få fäste blir lätt den principiella hederligheten det första offret, förutsatt den som ges samma makt som en sektledare inte är hängivet bokstavstrogen idéprogrammet. Det var nu inte Anders Borg.

    Förändringskurvan i hans syn på arbetsmarknadens regleringar löper parallellt med maktinnehavet; i opposition var den rigida arbetsmarknadslagstiftningen ett bekymmer. Men när Nya moderaterna tog form, byttes denna insikt till förmån för en närmast propagandistisk position. Man ville vinna LO-väljare och behövde därför markera distans till Svenskt Näringsliv. Borg skällde på dem för att de så ”tondövt” talade om arbetsrättens hämmande inverkan på rörligheten på arbetsmarknaden.

    Så enligt dåvarande finansminister Borg var inte arbetsrätten något problem på en så flexibel arbetsmarknad som den svenska. Men före detta finansminister Borg såg saken annorlunda. Redan i december 2014 sade han i Ekots lördagsintervju: ”Jag tror att det är turordningsregler, turordningskretsar och hela flexibiliteten runt arbetsrätten man behöver titta på. Sverige har en väldigt stram arbetsrätt för dem med fasta anställningar.” Kan man tänka sig.

    Moderaternas tapp i opinionen är därför förväntat och dessvärre välförtjänt. Under regeringsåren brände man den idémässiga marken. Men svedjebruk är inte en lämplig metod för partiskötsel. Hanterar man idéer, människor och väljarrelationer som alla behöver en långsiktig omsorg, är det dumt att sätta eld på fundamenten.

    Men inte heller maktspelet har skötts väl; decemberöverenskommelsen var lika skadlig som ohållbar och har kostat Moderaterna eoner av förslösad tid och energi att försvara. Att man först efter två år i rollen som oppositionsledare öppet uttalar den hållning visavi Sverigedemokraterna i riksdagsvardagen som håller ihop med agerandet i verkligheten, men står i strid med vad man har sagt tidigare, väcker begripligt nog både misstro och misstankar, och har fördrivit väljare till soffan.

    Kring ett parti som har en känd tradition av att vara toppstyrt, är det inte underligt att många blickar mot partiledaren. Juryn sammanträder alltjämt, men den som tror att Moderaternas bekymmer i dag är en person, har lika fel som 2002 då denna teori också förfäktades. Partiets problem har grundlagts under en lång tid, och inte minst av det ledarskap som av många framhålls som exemplariskt.

    Vill Moderaterna hitta fotfästet måste de börja gå framåt, och inte stå och vaja i vinden.

    Det är bråttom, sägs från partifunktionärer i olika led. Men snabba genvägar till återhämtningar i opinionen bör inte vara partiets fokus. Vill Moderaterna hitta fotfästet måste de börja gå framåt, och inte stå och vaja i vinden. De tre just nu största inrikespolitiska frågorna är sådana där moderater borde kunna erbjuda svar. Yttre försvar. Inre försvar. Och den helt centrala frågan som alltjämt är obesvarad: Hur ska vi klara integrationen? Ja, vad säger M? Vad hände med den alldeles lysande självklara ansatsen om behovet av mobilitet, ”social rörlighet på svenska”, som partiet lyfte i Almedalen 2015 och som hela borgerligheten borde kunna samlas kring?

    ”Riskerna med ett växande utanförskap är alldeles för stora för att inte vända på alla stenar”, hördes från Moderaterna året efter. Det var en signal som ingav optimism. Men integrationspolitiken är alltjämt rätt konturlös. Mentalt är partiet alltjämt mer statsbärande än oppositionsdugligt. Så värst många stenar har Moderaterna inte vågat sparkat undan ännu. Det arbetet behöver göras, inte främst för opinionens skull, utan av omsorg för Sverige. Och är svaren tillräckligt kloka, kommer nog väljarna på köpet.

    Annons

    Anna Kinberg Batra och Tomas Tobé. Måste få partiet att gå framåt istället för att stå och vaja i vinden.

    Foto: Yvonne Åsell / Svenska Dagbladet Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X