X
Annons
X

Per Jönsson: Den heliga staden och den heliga vreden

Läs mer om Streckare från 100 år

Donald Trumps erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad är ett riskfyllt drag i en långvarig dragkamp om en religiöst laddad plats. Men ingen av de stora världsreligionerna har sitt ursprung där, och fram till mitten av 1900-talet ansåg varken israeler eller palestinier att staden var särskilt intressant.

Jerusalem, med Klippdomen på Tempelberget i förgrunden.
Jerusalem, med Klippdomen på Tempelberget i förgrunden. Foto: IBL

De slåss om samma mark och samma helgedomar. Så lyder en vanlig och träffande karaktäristik av den aldrig ändande dispyten mellan muslimska palestinier/araber och judiska israeler. Ingenstans är detta så tydligt som i Jerusalem, en bergig ökenhåla som bägge grupperna insisterar på att kalla sin huvudstad.

Av rent rationella skäl skulle nog ingen av Jerusalems många härskare genom årtusendena ha valt att göra just denna fläck på jorden till något slags centralort eller korsväg. Jerusalem har alltid legat militärstrategiskt offside, staden ligger långt från såväl hav och floder som historiskt viktiga handelsleder; klimatet är för hett om sommaren och för bistert om vintern; det är ont om vatten; vägen dit är uppförsbacke från nästan alla håll. Som Anita ­Goldman skriver i sin bok "Jerusalem & jag" som utkom tidigare i år: "Jerusalem är den enda staden av betydelse i världshistorien som inte äger något av de företräden som vanligtvis förknippas med stora städer i det förgångna: strategiskt läge, rik tillgång på vatten, närhet till karavanvägar eller rikedom på naturtillgångar. Ingen flod flyter där och ingen viktig huvudled leder dit. I Jerusalem har man inte utsikt över någon stor hamn. Inte ens en liten." 

Ändå är Jerusalem den sannolikt mest omstridda staden i historien – eftertraktad, sönderslagen, erövrad och återuppbyggd av praktiskt taget samtliga forna imperiemakter kring Indiska oceanen och Medelhavet. Och i vår tid är Jerusalem symbol för den i särklass segaste mellanfolkliga konflikten som varken supermakter eller FN förmått bilägga – en nu hundraårig kamp mellan judar och araber på det forna brittiska Palestinamandatets territorium.

Annons
X

Just i dessa dagar har också Donald Trump som förste amerikanske president sedan staten Israel upprättades 1948 tagit ett historiskt steg: att erkänna Jerusalem som israelisk, inte palestinsk, huvudstad. Plus en order om att påbörja flytt av USA:s ambassad dit från Tel Aviv, där hittills alla utländska ambassader har sitt säte. Ett steg som av många befaras utlösa en ny våldsspiral och kullkasta alla utsikter till något som liknar verklig fred mellan israeler och palestinier.

En sådan tragisk utveckling ligger faktiskt helt i linje med Jerusalems historia i ett längre perspektiv. I sitt mastodontverk "Jerusalem. Biografin" (2011) tecknar Simon Sebag Montefiore en 3 000-årig orgie i jerusalemitiska masslakter och bisarra erotiska excesser. Judar, assyrier, babylonier, makedonier, romare, muslimer, korsriddare, turk-osmaner, albaner, fransmän, britter, arabnationalister, sionister – alla har de till och från slagits med var­andra i ett evigt kattrakande om de tre stora monoteistiska religionernas heliga stad.

Palestinska demonstranter i Gaza tar skydd från den israeliska polisens tårgas i samband med protester mot Trumps beslut. Foto: Adel Hana/AP

Montefiore berättar om hur den romerske ­kejsaren Hadrianus kring år 130 e  Kr dödade nära 600  000 judar, rev ner Jerusalem till grunden och ersatte den med en helt ny stad, Aelia Capitolina. De första segerrika korsfararna var inte mycket sämre: hela Jerusalems befolkning, några tiotusentals muslimer och judar slaktades, stympades och massakrerades år 1099. Det turk-osmanska Palestinas krigsherre Ahmet Jazzar Pasha murade in kristna jerusalemiter levande, alternativt tvingade dem att klä av sig nakna varefter hans soldater hackade ihjäl dem. Under sin marsch till Jerusalem 1799 svarade Napoleon med samma mynt – han lät avrätta flera tusen av Ahmet Jazzars män samt våldta och hacka ihjäl deras hustrur och döttrar. På 1930-talet utbildade den brittiske officeren Orde Wingate judiska specialstyrkor som systematiskt sköt ihjäl tusentals upproriska palestinier.

Trots sådana excesser i våld har Jerusalem alltid, ­åtminstone för de tre abrahamitiska religionerna, framställts som "den heliga staden", ja rentav som en "världens huvudstad". Som ingen annan stad i världen har Jerusalem begåvats med en själ i dess invånares ögon. Liksom för besynnerligt många icke-invånare av skilda trosriktningar i de flesta väderstreck.

Ändå utgör inte Jerusalem utgångspunkt för någon av de stora monoteistiska religionerna, vilket bland andra Karen Armstrong har utrett i boken "Historien om Jerusalem. En stad – tre religioner" (1996). Åtminstone inte för judendomen och islam. För kristendomen är bilden mer kluven – Jesus dog ju i Jerusalem, och sades återuppstå där. Men han föddes (kanske) i Betlehem, och större delen av Jesus offentliga gärning ägde rum i Galileen. Dock var det först med ­Paulus i den grekiska exiltillvaron som kristendomen fick styrsel och styrfart som självständig religion.

Hos judendomen är bilden entydig. Det var på berget Sinai som Jahve slöt sitt förbund med Israel och Moses mottog stentavlorna med Guds lag, den mosaiska lagen. Jerusalem figurerar inte i berättelsen om israeliternas uttåg ur Egypten, vilken blev absolut central för den ­judiska tron, och i Toran – de fem Moseböckerna – omtalas över huvud taget inte Jerusalem. I Jerusalem tillbad man alla möjliga gudar ända fram till dess att staden och kung Salomons tempel förstördes av Babylons kung ­Nebukadnessar år 586 f Kr. Heligheten kring judarnas ­klagomur, kvarlämningen av Västra muren från kung ­Herodes rivna tempel, är likaså en efterhandskonstruktion – den osmanske sultanen Suleiman den präktige lät på 1500-talet i nåder utforma en särskild böneplats som ­judarna sedan dess bett vid som Klagomuren.

Affisch uppsatt i Jerusalem efter Donald Trumps erkännande av staden som Israels huvudstad. Foto: Ariel Schalit/AP

Hos islam är saken ännu klarare. Profeten Muhammed verkade i Sydarabien, där han år 630 e Kr gjorde om den gamla kultplatsen Kaba i Mecka till muslimernas viktigaste vallfartsort och böneriktning. Och det var i exilen i Medina årtiondet innan som han byggde den första muslimska gemenskapen, umman. Att Muhammed över ­huvud taget skulle ha besökt Jerusalem – den mytiska nattliga färden dit och himmelsbestigningen från Tempelberget/Haram al-Sharif – brukar av muslimer härledas till en oprecis formulering i Koranens: "/.../ till det allra avlägsnaste [al-aqsa] templet". Men själva berättelsen om Muhammed på Jerusalems tempelberg skrevs i själva ­verket först 150 år senare, varpå den dåvarande kalifen lät bygga en moské just där, med namnet Al Aqsa. När Klippdomen, den andra stora muslimska helgedomen på ­tempelbergsplatån, byggdes ett knappt sekel tidigare var myten om Muhammeds nattliga himlafärd inte ens förknippad med Jerusalem.

Så att Jerusalem skulle vara platsen där allt ­heligt började håller helt enkelt inte streck. Hur helig betraktas då staden idag? På sitt sätt mer än kanske någonsin, av både israeler och palestinier. Sedan Israel annekterade östra, arabiska Jerusalem efter sexdagarskriget 1967 har varenda judisk ledare förklarat att staden är såväl evigt judisk som odelbar och omistlig. När den palestinske ledaren Yassir Arafat sommaren 2000 tycktes kunna nå en rimligt rättvis fred med Israel – i de så kallade Camp David-samtalen med Ehud Barak och Bill Clinton – lät han chansen glida ur händerna med argumentet att muslimer aldrig kan ge upp sina anspråk på den heliga staden.

Fast här handlar det om rätt senkomna insikter, eller åsikter. Anita Goldman refererar den politiska sionismens grundare Theodor Herzl som ansåg Jerusalem vara en efterbliven stad där ultraortodoxa judar levde av väl­görenhet från judar i diasporan. Herzl skrev i sin dagbok under ett besök 1898: "När jag i framtiden kommer att minnas dig, o Jerusalem, blir det inte med välbehag. De unkna avlagringarna av tvåtusen år av omänsklighet, intolerans och gemenhet ligger stinkande i gränderna." Också Israels statsgrundare, premiärminister David Ben Gurion och president Chaim Weizman, visade föga intresse för Jerusalem – Ben Gurion föreslog att man skulle bygga en ny huvudstad i Negevöknen, ett slags israeliskt Brasilia. När FN:s delningsplan för Palestina 1947 föreslog att Jerusalem skulle ställas under internationell förvaltning protesterade nästan ingen från judiskt håll. Och det var inte förrän 1950, nästan två år efter staten Israels ut­ropande, som knesset beslöt att (västra) Jerusalem skulle vara israelernas huvudstad.

Inte heller araber har tidigare varit särskilt intresserade av Jerusalem. Under osmanernas 600-åriga välde var ­staden en avkrok och kuststaden Ramle regional huvudstad. När Jordanien 1948 erövrade östra Jerusalem, inklusive Gamla stan med helgedomarna, innebar det knappast någon förändring – under de 19 år som staden var i jordanska händer brydde sig ingen enda arabledare om att besöka staden. Om något så torkade kung Hussein ut Jerusalem ekonomiskt så att mer än hälften av stadens arabiska invånare tvingades flytta till Jordanien för att överleva. Det var inte förrän Israel erövrat östra Jerusalem 1967 som arabvärldens intresse för Al Quds (Den ­heliga) vaknade till på allvar.

Hur länge kan då evighetskonflikten om Jerusalem pågå? Ett profetiskt svar ges av en annan Jorsalafarare ­(vikingarnas namn på resenärer till den märkliga staden), den kontroversielle litteraturkritikern i SvD och professorn Fredrik Böök. När han våren 1925 reste till Heliga landet tillsammans med överrabbinen Marcus Ehrenpreis satte han sig grundligt in i motsättningarna mellan sedan länge bofasta araber och de allt fler judiska nykomlingarna som ville förverkliga sionismens mål att skapa en judisk stat där. Vid sin hemkomst skrev Böök den hett omdebatterade boken "Resa till Jerusalem", där han efter mycken vånda besvarar frågan om konflikten mellan ­araber och judar: "Det finns icke något slut på den, och kommer aldrig att finnas /…/ det är väl icke så säkert att striden blir oblodig."

De orden skrev Fredrik Böök före Förintelsen, före Israels tillkomst 1948 och före de åtta israelisk-arabiska krig som ägt rum sedan dess.

Annons
X
Annons
X

Jerusalem, med Klippdomen på Tempelberget i förgrunden.

Foto: IBL Bild 1 av 3

Palestinska demonstranter i Gaza tar skydd från den israeliska polisens tårgas i samband med protester mot Trumps beslut.

Foto: Adel Hana/AP Bild 2 av 3

Affisch uppsatt i Jerusalem efter Donald Trumps erkännande av staden som Israels huvudstad.

Foto: Ariel Schalit/AP Bild 3 av 3
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X