Annons
X
Annons
X

Håkan Lindgren: Information en uttjänt metafor för världen

(uppdaterad)
Digital kultur: Analys

Hjärnan är en dator och världen ­består av information – i alla fall om man tolkar de rådande metaforerna som bokstavligt sanna, i stället för som verktyg för tanken. James Gleicks ”The information” är en 500-sidig uppgörelse med slagordet ”allt är information”.

UNDER STRECKET

I slutet av 1870-talet fångade en ny, spännande uppfinning människornas intresse: fonografen. Det dröjde inte länge förrän psykologer, filosofer och andra började förklara att människans hörselminne måste fungera ungefär som en fonograf. Ljudvibrationerna måste på något sätt graveras in i hjärnan, antog man, därefter kan de spelas upp ett obegränsat antal gånger. I dag vet vi förstås bättre. Hjärnan är inte en fonograf, den är en dator.

Eller rättare sagt: den är ett besynnerligt organ, som alltid liknar den apparat vi uppfunnit senast. Bland mycket annat har den jämförts med ett självspelande piano, ett hologram och ett tryckeri. Vi är märkligt förtjusta i att föreställa oss vårt eget intellekt som ett dött ting, som om det krävdes en övermänsklig ansträngning att tänka rörelse, processer, utveckling och relationer. Tekniska apparater har så ofta använts för att förklara eller beskriva minnet, skriver Douwe Draaisma i ”Metaphors of memory”, att en historik över människans föreställningar om minnet från medeltiden och framåt liknar en vandring bland utställningsföremålen på ett tekniskt museum.

Och det gäller inte bara minnet. Våra föreställningar om världen och människan har århundrade efter århundrade formats av den teknik som för tillfället var ny och suggestiv att tänka kring. När urverket var människans senaste, mest avancerade teknologi liknade man universum vid ett urverk (den förste som gjorde det lär ha varit den franske 1300-talsbiskopen Nicole Oresme). Vår tids stora metafor är naturligtvis ”allt är information”.

Annons
X

De som har dragit den här metaforen längst, som Seth Lloyd, undrar om inte universum är en stor dator, sysselsatt med att räkna fram sig själv, ögonblick för ögonblick. Lloyd, kvantfysiker vid MIT, har försökt uppskatta universums totala informationsinnehåll (1090) och antalet beräkningar det utfört sedan big bang (10120). Vi vill gärna tro att alla yrken och vetenskaper tjänar på att omformuleras i informationsvetenskapliga termer. Framför allt har informationsteknologin blivit den metafor genom vilken vi förstår biologin.

När framtida historiker ser tillbaka på 1900-talet kommer det kanske att framstå som ett olyckligt sammanträffande att informationsteknologin utvecklades samtidigt med genetiken, så att den förra kom att stå modell för den senare. Den innersta kärnan i varje levande varelse, skriver Richard Dawkins, utgörs av ”information, ord, instruktioner”; ett sätt att tänka kring genetiken som har blivit en självklarhet. Informationsteknologin har lärt oss att det viktigaste i ett system är informationen, programmet, och enligt den gängse populärvetenskapliga föreställningen är generna den programvara som styr människokroppen.

Men ju mer genetikerna lär sig om hur gener verkligen fungerar, desto sämre passar metaforerna från datavärlden in på det komplexa samspelet mellan generna och en levande kropp (googla fram ett par bra artiklar om epigenetik för att läsa mer om detta).

Metaforer vi inte är medvetna om förefaller vara identiska med världen. Vi upprepar dem, men kan inte använda dem fritt och konstruktivt. Vi behöver bända loss vårt tänkande från informationsteknologins metaforer, så att vi förstår att påståendet ”allt är information” inte är sanningen om världen, utan en metafor för världen.

Vill man befria sig från sin tids dominerande metafor är det bästa man kan göra att upptäcka dess historia. Därmed är det dags att introducera den bok som föranlett den här understreckaren:
James Gleicks nyutkomna, 500-sidiga
The information (Pantheon Books). Några av er kommer kanske ihåg ”Kaos”, Gleicks fascinerande bok om kaosforskning (svensk översättning 1988); nu har han har skrivit informationsteknologins historia från kilskrift till Twitter, med utvikningar till allt som intresserat honom under vägen: entropi, de första ordböckerna, telegrafer och afrikanska talande trummor. Vi får möta kodknäckare och teleingenjörer; Gleick presenterar Claude Shannon, Alan Turing, John von Neumann med flera (de personer som för drygt 60 år sedan lade grunden till informationsteknologin borde vara lika berömda som Einstein, men är fortfarande relativt okända för allmänheten), medan Platon än en gång tilldelas rollen som skriftfientlig bakåtsträvare, när det vore rimligare att beskriva honom som en storslagen författare.

Starkast berörs jag av kapitlet om Charles Babbage och Ada Lovelace. Babbage försökte bygga en femton tons mekanisk räknemaskin i det tidiga 1800-talets England. Det han ville göra var omöjligt med kugghjul och mekanik; en maskin som motsvarade hans idéer blev inte verklighet förrän de första elektroniska datamaskinerna konstruerades på 1940-talet.

Ada Lovelace var en säreget begåvad matematiker som sökte sig till Babbage. Hon föreställde sig en än mer komplex och mångsidig maskin än hans: en maskin som skulle väva fram matematiska mönster som kunde motsvara vad som helst, till exempel skulle den kunna komponera musik, och dessutom skulle den gå att programmera. De fick aldrig se sina visioner bli verklighet.

Med skriftkulturen kommer det rationella tänkandet, skriver Gleick, i Kina och Indien liksom i Grekland. Och då händer något märkligt. Reglerna för det logiska tänkandet framstår inte som något vi utvecklar utan som något vi upptäcker, som om de finns färdiga utanför oss, oberoende av oss, oföränderliga och eviga. En himmel av abstraktioner öppnar sig ovanför oss, eller åtminstone ett hål, genom vilket vi kan skymta en högre himmel av perfekta, abstrakta begrepp. Perfektionens skimmer lockar oss: när vi tänker borde vi befinna oss däruppe, och om logiken verkar främmande är det vi som måste anpassa oss.

Gleick visar hur det rationella tänkandets regler och abstraktioner leder till paradoxer när de konfronteras med människans språk eller med situationer som inte utgör något större problem för vårt vardagsomdöme. Från Gongsun Long i Kina på 200-talet f Kr fram till vår tid har filosofer brottats med dessa paradoxer. De flesta har reagerat på samma sätt: de har inte velat släppa taget om logiken och antar att det måste vara något fel på människan, språket, världen eller alla tre. Jag skulle vilja säga att de inte har förstått vad logiken är. Den är ett verktyg.

Som alla verktyg är den avsedd för en viss uppgift. Utanför denna uppgift kan den fungera mer eller mindre bra, eller inte alls. Vi ska varken dyrka eller förkasta verktyget, utan lära oss använda det. I vilka situationer är det relevant att använda just detta verktyg? Vilka resultat är det rimligt att förvänta sig om vi bearbetar ett visst problem med det? En skiftnyckel kan inte allt. Den kan gripa om muttrar av en viss storlek. Det rationella tänkandet är en skiftnyckel. Det är inte sanningen, vägen, metafysiken eller något annat vi har trott.

Logik är heller inte lika med intelligens. Den kräver intelligens för att uppstå och utvecklas, men när den väl finns har den inget behov av intelligensen. Den logik vi utvecklat från grekerna och framåt är en samling regler och instruktioner som inte kräver någon intelligens för att tillämpas, kanske inte ens något medvetande. De kunde lika gärna tillämpas av en maskin. 1938 visade den amerikanske teleingenjören Claude Shannon att allt som kan göras med Booles algebra (bekant för alla som använt termerna ”och”, ”eller”, ”inte” i en sökmotor) även kunde göras med elektriska kretsar. Därmed lade han en av de viktigaste grundstenarna till datatekniken.

Vårt tänkande kring begrepp som information, kod eller brus har formats av informationsteknologins fäder. Inte minst formas det av allt de uteslöt när de renodlade dessa begrepp för sitt syfte. De uteslöt allt som är meningsfullt för människor, allt som ”ger information ett värde och ett syfte”, skriver Gleick. ”Information” är kort sagt vad ett telefonsamtal är sett ur telekabelns perspektiv. Den sortens reduktion är nödvändig för den som vill konstruera telekablar eller datamaskiner, men när informationsteknologins tänkande används som en metafor på andra områden följer dess inneboende begränsningar med. Och så länge vi inte är medvetna om att vi använder en samling metaforer som ursprungligen utvecklades som verktyg för teleingenjörer förblir dessa inneboende begränsningar osynliga för oss.

Metaforen ”allt är information” säger något väsentligt om en aspekt av verkligheten, den belyser världen ur en ny vinkel, så att detaljer som förut varit osedda eller otydliga framträder. Men den säger i lika hög grad något om hur skicklig människan är på att använda sig av metaforer för att upptäcka världen. Vi använder metaforer – inte logik – för att se och för att tänka. Genom att förnya våra metaforer förnyar vi ständigt oss själva.

Metaforer från samhällslivet lånas ofta in när naturvetenskapen behöver nya begrepp, skriver David E Leary i antologin ”Metaphors in the history of psychology”, och sedan, när de fått vetenskaplig status, är det inte ovanligt att de åter tillämpas på människan i sin nya, reduktionistiska form. När Newton försökte förstå gravitationen jämförde han den med mellanmänsklig attraktion (innan han fastnat för ordet gravitation kallade han den ”sociability”); därefter ville filosofen Berkeley förklara attraktionen mellan människor genom att säga att den är ett slags gravitation.

Utan metaforer kan vi inte tänka långt. Det handlar alltså inte om att vara för eller mot metaforen ”allt är information”, utan om att vi bör bli medvetna om att den är en metafor. Vi bör lära oss förstå den: när är den användbar och när är den irrelevant? Vad kan den ge oss och vad kan den inte ge? Varje gång Googlecheferna Larry Page och Sergey Brin uttalar sig hör man att de inte har gjort det. De sitter fast i en naiv föreställning om att allt slags innehåll kan brytas ner till ”information”; deras enda tanke är ”ännu mer information, ännu snabbare”.

Varje metafor har sina begränsningar och nackdelar. Det är inget vi kan komma ifrån genom att byta ut en metafor mot en annan, som vi hyllar ända tills vi upptäcker att även den har sina brister. Lösningen är att balansera flera metaforer med varandra, i full medvetenhet om vars och ens begränsningar. Vi behöver utveckla ett tänkande som inte låter en ensam metafor dominera; utveckla det slags omdöme som krävs för att hålla flera delvis överlappande perspektiv i huvudet.

Det kommer vi förmodligen inte att göra. I stället kommer vi att köra metaforen ”allt är information” i botten, tills vi fått nog av den, och tills de nackdelar som uppstår när vi försöker tvinga den att ge oss något den inte kan ge överskuggar dess fördelar. Då kommer vi att kasta den åt sidan och lika ensidigt hänge oss åt en ny. Vi kommer att använda den utdelning den har gett oss på informationsteknologins område som ett skäl för att den är den enda metafor vi behöver, och förvänta oss samma storslagna utdelning oavsett vilket område vi tillämpar den på. Det är som att påstå att en skiftnyckel är det enda verktyg vi behöver, eftersom den är fenomenal på att gripa om muttrar. Vi vill så gärna att våra verktyg ska vara något mer än verktyg, men de förväntningar vi lägger på dem kan inga verktyg uppfylla.

Vad blir nästa stora metafor? Den idé som kommer att leda fram till den finns antagligen redan bland oss, vi vet bara inte vilken av alla samtida idétrådar vi borde hålla ett öga på, liksom man i slutet av 1700-talet inte kunde föreställa sig att de små experimenten med elektricitet var det huvudspår som skulle förändra världen. Embryot till nästa stora idé tar form i skydd av vårt brus.

Håkan Lindgren
är frilansskribent

Annons
Annons
X
Annons
X