Annons
X
Annons
X

Hans Ingvar Roth: Individerna som format världen åt oss andra

Synen på historien som resultatet av viljan hos några ”stora män” har sedan länge förkastats, men det betyder inte att enskilda individer saknar inflytande över historiens gång. I en ny bok resonerar Margaret MacMillan kring hur världen hade sett ut om inte 1900-talets ledare hade varit just de som de var.

Hitler, Thatcher, Trump. Hur hade världen sett ut om inte just dessa individer existerat?
Hitler, Thatcher, Trump. Hur hade världen sett ut om inte just dessa individer existerat? Foto: IBL, AP

Den skotske historikern Thomas Carlyle (1795–1881) skrev en gång att ”världs­historien är de stora männens biografier”. Därigenom ville Carlyle dra en lans för uppfattningen att den enskilde individen har en avgörande betydelse i historien. Även dagens samhällsdebatter tycks ofta präglad av en sådan individcentrerad historiesyn. Stor uppmärksamhet riktas exempelvis mot enskilda politiker och deras valframgångar och nederlag.

Många gånger uppfattas en enskild politiker vara helt avgörande för att politiken i ett land ska få en viss inriktning. De aktuella debatterna kring Donald Trump, Geert Wilders och Marine Le Pen illustrerar på ett tydligt sätt denna uppfattning. Visserligen nämns då och då vissa ­underliggande orsaker till dessa politikers framgångar, såsom den växande populismen och nationalismen. Fokus är dock speciellt riktat mot de enskilda individernas egenskaper och livsöden. Medierna kräver nämligen intriger, dramatik, märg och konkretisering för att fånga allmänhetens intresse.

Den akademiska historieskrivningen har däremot ­under lång tid visat upp en helt annan tendens. Flera ­historiker har gett uttryck för en tydlig skepsis gentemot personcentrerade historieskrivningar. Särskilt har ”the Great Man theory of history” hamnat i skottgluggen. Bland flera historiker har det således betraktats som mer väsentligt att skriva om ”opersonliga” ekonomiska och ­sociala krafter än att skriva om enskilda individer. Sådant som geografiska villkor och strukturella förhållanden ­antas nämligen vara det som i slutändan bestämmer ­historiens färdriktning. Enskilda politiker har hos en del historiker snarast betraktats som utbytbara – om en viss politiker inte hade levt, så hade en annan person med liknande intressen, förmågor och möjligheter förmodligen spelat en liknande roll.

Annons
X

Under senare år kan dock en viss kursomläggning urskiljas inom forskarsamhället. Allt fler historiker skriver numera biografier och inriktar sig på enskilda händelseförlopp, inte minst för att förstå de grundläggande samhällsförändringarna utifrån enskilda människors livs­erfarenheter och perspektiv. Blickfånget har även vidgats till att gälla vilken betydelse sådant som emotioner och personlighetsdrag har haft genom historien. En tydlig illustration av denna kursomläggning är den brittiske ­historikern Ian Kershaws forskning om nazismen. Från att ha varit fokuserad på det nazistiska partiet och nazismen som idéströmning i Tyskland i början av sin forskarkarriär blev Kershaw mer och mer intresserad av personen Adolf Hitler och hans ödesdigra roll under 1900-talet, bland annat i boken ”Hitler. En biografi” (2008). Exempelvis har han försökt utreda vilken roll Hitlers narcissism spelade i Tredje rikets blodiga historia. Han har också ställt den kontrafaktiska frågan vad som hade hänt om Hitler stupat i första världskriget och inte haft möjlighet att bli ledare för Tyskland under 30-talet. Liknande frågor har rests beträffande Stalin och vilken betydelse hans paranoida läggning hade för framväxten av hans skräckvälde. Vad hade till exempel hänt med Sovjet om Stalin hade avlidit under sin blindtarmsoperation 1921? Den amerikanska historikern Stephen Kotkin som skrivit mycket om Sovjet och Stalin är ett bra exempel på en historiker som under senare tid arbetat i samma anda som Kershaw.

Stäng

HARRISONS HISTORIA – utvalda händelser och fenomen varje vecka direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Den kanadensiska historikern Margaret MacMillan (numera verksam i Oxford) vill i sin nya bok ”History’s ­people: Personalities and the past” (Profile Books) ansluta sig till det perspektiv som Kershaw gjort sig till talesman för. Både MacMillan och Kershaw har i sin verksamhet utgått från ett välkänt påpekande som Karl Marx gjorde i ”Louis Bonapartes adertonde brumaire” 1852. Marx kommenterade Napoleon III:s historiska betydelse genom att konstatera att människan skapar sin egen historia, men att hon alltid gör det under speciella omständigheter som hon själv inte kan kontrollera. Om inte Napoleon III kommit från ett så resursrikt land som Frankrike, hade han inte haft en så stor inverkan på Europas politiska förhållanden. Om hans vuxna liv hade ägt rum innan franska revolutionen, hade hans politiska betydelse inte heller varit så stor.

    Många diktatorer och auktoritära ledare är också ­beroende av de särintressen som de representerar. Bara i speciella krislägen under 1900-talet kunde en auktoritär, karismatisk ledare få en extraordinär styrkeposition gentemot sitt eget parti, och då under relativt korta tidsperioder. Sovjet skulle nog knappast heller ha präglats av så mycket terror under 1900-talet om inte centrala delar av det kommunistiska partiet även hade understött Stalins politik.

    Margaret MacMillan är känd för sina böcker om Versaillesfreden 1919 och om Nixons resa till Kina 1972, böcker som hon också använder sig av för att underbygga sina teser i den nya boken. Hon menar att den enskilda individen har en betydelsefull roll genom historien men att mer opersonliga förhållanden alltid sätter ramarna för det egna agerandet – både i form av möjligheter och hinder. Vi är alla produkter av vår historia och denna är formad av ens klasstillhörighet, värderingar, nationella institutioner och omvärlden i stort. Om inte Donald Trumps republikanska parti hade varit så splittrat och varit inne i en så stor kris under de senaste åren hade han knappast lyckats vinna det amerikanska presidentvalet. Avgörande var också att så många amerikaner varit missnöjda med ­globaliseringens effekter på deras egen livssituation och att Trump lyckades bli ett språkrör för deras utbredda missnöje. Han vann valet genom att använda sig av en aggressiv populistisk retorik som betonade polarisering i stället för samarbete, något som gick hem hos många amerikanska väljare. På ett liknande sätt fick Boris Johnson och hans supportrar framgång när det gällde brexit.

    MacMillan illustrerar sin historiesyn genom att presentera och kommentera en rad politiker som spelat såväl negativa och positiva roller i den moderna historien. ­Utifrån personlighetsdrag som effektiv övertalnings­förmåga, stark självkänsla och mod ringar hon in olika politikers livsgärning och pekar på dessa egenskapers ­betydelse för ledarnas karriärer. Perspektivet i boken är västerländskt och berör stater som kan kallas för demokratiska. MacMillan verkar mena att det är speciellt ­intressant att studera betydelsen av enskilda politiker i sådana stater eftersom politikerna där varit kringskurna på ett helt annat sätt än i auktoritära system. Framgångsrika ledare i demokratiska stater är exceptionella just genom att de besitter förmågan att kunna övertyga ett stort antal människor om sin politik.

    Som talande exempel nämner MacMillan den kanadensiske premiärministern William Lyon Mackenzie King som under en mycket lång regeringsperiod (från och till mellan 1921 och 1948) lyckades med att svetsa samman Kanada trots allvarliga inre och yttre konflikter. En annan hjälte i hennes framställning är den amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt. Liksom King lyckades Roosevelt med konststycket att förena långsiktiga visioner med kortsiktig taktik. Han var liksom King kompromissorienterad och var inte rädd för att omge sig med starka medarbetare. Roosevelt och King kunde dessutom läsa av tidsandan på ett skickligt sätt. Till viss del är också Richard Nixon en hjälte i MacMillans bok, men av helt ­andra skäl. Nixon och hans medarbetare Henry Kissinger visade prov på stort mod när de åkte till Kina 1972 för att träffa Mao Zedong. Genom detta möte kunde en lång istid mellan Kina och USA brytas.

    De politiker i historien som inte faller MacMillan i smaken (bortsett från uppenbara extremfall som Hitler och Stalin) är den amerikanske presidenten Woodrow ­Wilson som genom sin prestigeladdade hållning och bristande kompromissvilja misslyckades med att göra Nationernas förbund till en stark organisation efter Versaillesfreden. Inte heller är MacMillan särskilt positivt inställd till Margaret ­Thatcher. Thatcher var visserligen en handlingskraftig politiker med ett starkt självförtroende, men denna självkänsla slog sedermera över i hybris och hon fattade en rad ­okloka beslut i slutet av sin regeringsperiod. Det mest välbekanta var en speciell fastighetsskatt som i slutet av 80-talet ­retade upp ett stort antal småhusägare i Storbritannien, något som sedan ledde fram till hennes fall som premiärminister.

    En sensmoral i MacMillans bok är att positiva egenskaper såsom självförtroende och mod lätt kan urarta till hybris och dumdristighet, om inte politikern lär sig av sina misstag och är beredd att omge sig med personer som ­vågar ifrågasätta ens uppfattning.

    En svaghet i MacMillans framställning är att hon inte tydligt skiljer på alla de betydelser som kan ligga i uttrycket ”enskilda individers historiska roll”. En betydelse är, som i fallet Trump, att förstärka redan rådande strömningar genom en speciell ledarstil. Den sovjetiska ledaren Michail Gorbatjov agerade snarare som en katalysator i Sovjet under slutet av 80-talet, genom att han agerade mot bakgrund av det utbredda missnöjet mot det rådande ekonomiska systemet. Han satte således en boll i rullning för att ändra på de sovjetiska samhällsförhållandena. Gorbatjovs personliga egenskaper, som hans ovilja att ­använda våld för att bevara det kommunistiska partiets hegemoni, spelade också en betydelsefull roll för Öst­europas demokratiska utveckling.

    Margaret MacMillans bok är värdefull på flera sätt. Hon lyfter fram att historien blir mer påtaglig och förståelig om den studeras utifrån enskilda människors perspektiv och livserfarenheter. Att ägna sig åt historiens individer ger också uttryck för ett etiskt ställningstagande om varje människas unika värde och livsgärning.

    Annons

    Hitler, Thatcher, Trump. Hur hade världen sett ut om inte just dessa individer existerat?

    Foto: IBL, AP Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X