Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Om att samla frimärken Imponerande gestaltning i första vuxenboken

Om att samla frimärken

Författare
Genre
Övrig

Förlag: Kabusa Böcker

I ”Den svenska lyriken” (1978) skriver Tom Hedlund följande om Vilhelm Ekelund (1880-1949) - en av modernismens föregångare på svensk botten: ”Det är ingen slump att en dikt har den franska titeln 'Tristesse'. Detta vemod sökte Ekelund i stor utsträckning gestalta i sin vers”. Jag söker en ingång till Håkan Lindquists vuxenboksdebut Om att samla frimärken. En av huvudpersonerna i boken har Vilhelm Ekelund som sin favoritpoet. Jag undrar varför. När jag läser Tom Hedlunds översikt över Ekelunds författarskap och sedan tar del av Ekelunds dikter ramlar bitarna på plats.

Romanen ”Om att samla frimärken” har enklast tänkbara upplägg. Jagberättaren Mattias, bosatt i Stockholm sedan lång tid tillbaka, blir uppringd av sin mor i Oskarshamn. Barndomsvännen Samuel är död och Mattias bestämmer sig för att bevista begravningen. Resan tillbaka till Oskarshamn blir en minnesresa. Själva återerinringsprocessen påbörjas redan under samtalet med modern.
Första gången Mattias träffade Samuel var han elva år. Samuel var då en mogen man i 50-årsåldern. Vid detta tillfälle var Samuel djupt deprimerad; Mattias plötsliga uppdykande - efter att han cyklat omkull utanför Samuels hus - löste den äldre mannen, om än tillfälligt, ur melankolins famntag.

Samuel kom att bli Mattias bäste vän, han visade honom sin stora frimärkssamling, han öste ur sin outsinliga brunn av vetande om fjärilar och han kom så småningom att berätta om Vilhelm Ekelund, diktaren som Samuel känner sig befryndad med. Länge trodde modern att denne Samuel som sonen berättade om var en jämngammal pojke. När det gick upp för henne att sonen umgicks med en vuxen man värjde hon sig av alla krafter mot vad hon såg som en farlig mesallians.
Modern visste att Samuel levde tillsammans med sin mor och förmodligen anade hon att han var homosexuell. Man måste ha klart för sig att romanen - också när den skildrar nutid - utspelar sig på en plats avlägsen färgsprakande och självmedvetna pridefestivaler och klubbar där homosexuella kan umgås. Homosexualitet är ingenting man talar öppet om i Oskarshamn, varken när Mattias och Samuel lärde känna varandra eller i dag, menar författaren.

Annons
X

Nu förekom aldrig någon fysisk kärlek mellan pojken och den mogne mannen, men blotta misstanken att något sådant kunde ske räckte för att modern skulle uppresa sig mot relationen.
Det fanns dock mycket som talade för att just Mattias och Samuel skulle finna varandra. Deras respektive bakgrund överensstämde ganska väl. Båda hade blivit övergivna av sina fäder, båda hade blivit trakasserade under sin skoltid. Samuel blev den far Mattias aldrig hade haft och Mattias får Samuel att uppleva sin ungdom på nytt.
Men Samuels liv kom att bli något av en olöslig ekvation, en man som bara kunde tröstas av Ekelunds mest självuppgivna dikter, och det känns följdriktigt att också Mattias en dag ska svika honom, och ge sig ut i världen. Det dröjer dock länge - ända till slutet av boken - innan man som läsare förstår vidden av Samuels bevekelsegrunder. Man har anat ett komplicerat skuldkomplex, en stor hemlighet. Något som är större och svårare att komma tillrätta med än till och med att leva som homosexuell i en bigott miljö.

Jag är djupt imponerad av Håkan Lindquists gestaltskapande förmåga. Hemligheten bakom oemotståndliga böcker ligger i varje enskild formulering och Håkan Lindquist uttrycker sig synnerligen väl; det är en finstämd och atmosfärrik bok som är svår att lägga ifrån sig. Långsamt avtäcker författaren - som redan i upptakten av boken tycks ha hela händelseförloppet i sin hand - varje person och deras respektive egenheter.
Det är en melankolisk och vemodig roman som inte skyggar för några avgrunder, men ändå är fjärran all sentimentalitet, en historia som med gillande skulle läsas av så vitt skilda temperament som Hjalmar Söderberg och Walter Ljungquist. En bok som jag tänker mig filmad.
Om jag får vara lite förmäten har jag valt ut ett musikaliskt ledmotiv: en ”Sarabande” av Georg Friedrich Händel i d-moll, ett gravitetiskt stycke dansmusik, som i sin rakryggade melankoli, sin sorg och sitt patos känns helt kongenial med Håkan Lindquists underbara roman.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X